I helgen som var spelades andra omgången av Sverigeserien och det var sjunde året i rad som vi i Linköping parasport goalball stod som arrangörer.

Det är väldigt mycket att fixa med inför en tävling sådär och i år var det på håret att vi fick ihop det med funktionärer och annat, många av de funktionärer vi tidigare har haft med kunde inte vara med i år, folk har annat för sig och det är helt enkelt väldigt svårt att få tag i folk som kan och vill hjälpa till, men efter ett antal annonser på Facebook, frågor både irl, via messenger och mail så fick vi till slut ihop det.

Linköping är trippel mästare av Sverigeserien, 2016, 2017 och 2018 vann vi hela serien, men det här året är det blytungt.

Första omgången i Stockholm tidigare i mars resulterade i 0 poäng och en målskillnad på 25-74 (-49).

Det är inga smickrande siffror.

På 6 matcher ger det alltså ett snitt på 4,1 mål framåt/match och 12,3 mål bakåt/match.

Man kan alltså säga att vårt snittresultat där var förlust med 4-12.

Anledningen till varför det såg så illa ut var dels för att både Christer Engman och Boris Samuelsson, som har spelat med oss de tidigare åren och som har stått för de flesta målen, nu inte spelar med oss längre. Boris spelar med Hammarby/Brukarhuset, som återigen är på banan, och Christer spelar med IFAS.

Det gör kort sagt att en stor del av vår offensiv försvinner. Christer gjorde 47 mål förra året och Boris gjorde 32. 79 mål försvinner alltså där och när Albin dessutom inte tränar för tillfället så har vi ingen offensiv kvar.

Dessutom bestod det här laget av Jennifer Flisborg, Jimmy Danielsson, Martin Andersson och så fick vi låna in Stig Eriksson från Stockholm.

Det är ett väldigt svagt lag. Jennifer är egentligen den enda som håller bra kvalitet. Jimmy är egentligen domare, men valde att spela med oss här för att vi ens skulle få ihop ett lag. Martin har varit med och tränat ett tag, gör så gott han kan, men har mycket att jobba på. Stig har erfarenhet och rutin, men killen är drygt 70 år, så att han fortfarande ens håller på är en bedrift i sig.

Som ni såg ovan krackilerade dock försvaret rejält, vilket också siffrorna visar. 74 mål bakåt är bara 36 mål färre än vad vi släppte in på hela serien förra året.

Inför andra omgången här i Linköping kunde det således knappast gå sämre och det gjorde det inte heller. Vi lyckades vinna en match och ta seriens första trepoängare, men förlorade å andra sidan fem matcher.

Laget var starkare än senast, men ändå inte särskilt starkt. Det var jag själv, Jennifer, Martin, "Broman", som bara har tränat fem träningar, och så fick Jörgen Andersson hoppa in i några matcher när han inte satt som matchtimer.

Den här gången stannade vi alltså på 3 poäng och en målskillnad på 35-58 (-23).

Det är betydligt bättre än förra gången, men inte bra. Faktiskt inte bra alls.

Snittet blir 5,8 mål framåt/match och 9,6 mål bakåt/match.

Snittresultatet blev alltså förlust med 6-10 om man avrundar.
Det att jämföra med 4-12 senast.

Så det är klart bättre siffror nu jämfört med första omgången i Stockholm, men det är som sagt inte bra och det är alldeles för många enkla mål vi släpper in. Jag och Jennifer är stabila, men ett lag är aldrig starkare än den svagaste länken och just nu är den svagaste länken väldigt svag...

För egen del är jag dock relativt nöjd, särskilt med min offensiv.
Av våra totalt 35 mål gjorde jag 23.
Jag tror aldrig jag har gjort över 20 mål i en och samma turnering tidigare, så att all offensiv nötning som jag har kört i min ensamhet, när jag har varit själv på träningarna, har gett resultat fick jag iaf kvitto på här och det känns bra!

Linköping ligger fortfarande tvärsist i tabellen med 9 poäng upp till närmsta lag och till Göteborg, Hammarby/Brukarhuset och FIFH Malmö, som alla har 27 poäng, är det alltså 24 poäng.

Det lär med största sannolikhet alltså inte bli någon medalj i år och det blev det inte heller under Malmö open tidigare i år.

Malmö open är en av världens största paratävlingar med massor av olika idrotter, däribland goalball, simning, kälkhockey, rullstolsbasket, boccia och bordtennis.

Förra året krigade vi oss till ett guld, när vi slog brittiska Fen tigers i finalen med 6-1.

I år hade vi även här ett betydligt svagare lag än förra året. Christer och Boris spelade med Hammarby, som till slut slutade fyra, efter en snöplig förlust i bronsmatchen med 0-1 mot finska Old power.

Vårt lag bestod därför kort och gott av mig själv, Jennifer, Jimmy, Albin och Lisa Ly från Göteborg. Albin ramlade dock i badrummet och fick åka och sy på fredagen, så han spelade nästan ingenting. Jimmy hoppade in vid några tillfällen, men i stort var det jag, Jennifer och Lisa som spelade konstant och vi gjorde det riktigt bra under fredagen, vann 3/4 matcher och förlorade den fjärde med uddamålet.

Det var långt över förväntan innan helgen, för med tanke på det lag vi förfogade över visste vi att vi skulle få det väldigt tufft och det fick vi sedan också på lördagen, då vi förlorade båda de avslutande gruppspelsmatcherna, slutade fyra i gruppen och fick då möta Fen Tigers, som vvann den andra gruppen, i kvartsfinal.

Där visste vi att vi var tvungna att hitta tillbaka till det trygga och stabila defensiva spelet vi hade under fredagen, men det gick inte alls. Efter bara några minuter hade Fen Tigers gått ifrån till 5-0 och redan där var matchen mer eller mindre avgjord, för vi hade inte den offensiva kraft som vi hade behövt för att kunna hota britternas defensiv.

Så tävlingen tog slut i kvartsfinal, men kvartsfinal var ändå klart godkänt med tanke på det lag vi hade och faktum var att många utomstånde var mäkta imponerade av vår defensiv under fredagen, då vi hade en målskillnad på 25-10 sett över fyra matcher. Sedan orkade vi helt enkelt inte under lördagen och söndagen. Där var siffrorna i stort de omvända, 5-12 i målskillnad på två matcher under lördagen, alltså 10-24 på fyra matcher, om vi ska jämföra med fredagens kanoninsats.

Så 2019 har inneburit stora steg tillbaka rent resultatmässigt, men samtidigt visste vi att det här året skulle bli tufft. Vi får knappt ihop lag till tävlingarna och  de lag vi faktiskt får ihop är svaga, då flera spelare som tidigare har varit med för att se och lära under vissa tävlingar nu får bära ett huvudansvar och som sagt, ett lag är aldrig starkare än dess svagaste länk och det är extremt tydligt just nu.

För mig, som satsar mot paralympics i Tokyo nästa år, blir det ännu tuffare mentala utmaningar jämfört med vad det har varit tidigare och då har det inte varit små utmaningar tidigare heller, då vi inte har den kvalitet på träningarna jag egentligen behöver, att kunskapsnivån från tränarhåll inte heller har varit den bästa alla gånger och att jag måånga gånger får åka in och träna själv.

De senaste åren har ju klubblaget ändå skördat framgångar, även om jag har haft förtvivlat svårt att ta plats i landslagstruppen. Nu när klubblaget också förlorar nästan alla matcher och jag fortfarande inte räcker till för att bli uttagen i landslagstruppen, då blir det väldigt lätt negativa spiraler, för det rimmar illa att vilja bli bäst, men befinna sig i en förlorande miljö. Jag hamnar som mittemellan kan man säga, jag dominerar på våra träningar här hemma och gör överlägset flest mål i våra matcher, men det räcker ändå inte för att slå mig in i landslagstruppen. Nu är jag dessutom inte aktuell för paralympicskvalet i USA om en dryg månad och motivationen är inte på topp just nu, så vi kan väl sammanfatta det hela med att det är väldigt kämpigt rent träningsmässigt just nu.

Ska jag ändå avsluta i positiva tongångar så är det roligaste jag har gjort rent goalballmässigt det här året att spela Super european goalball league (SEGL) med Göteborg. Det är ungefär som fotbollens Champions league, så de bästa klubblagen i Europa möts och gör upp om vem som är bäst i Europa.

Göteborg har kanske en bit kvar till att vara absolut topp i Europa, men det sammarbete jag på egen hand har byggt upp och etablerat med dem är guldvärt för att jag ska få matchspel på den nivån jag behöver och som jag inte får med Linköping. Det är dessutom alltid lika jäkla roligt att spela med de killarna, jag trivs bra med dem och vad det verkar så trivs de bra med att spela med mig också, så det är verkligen en win-win.

Helgen i Malmö blev dock tung rent resultatmässigt för oss, vi förlorade alla fem matcher, men det var fruktansvärt roligt, både att spela match på den nivån och att spela med Göteborg igen. Jag gjorde dessutom mål i en av våra matcher, mot Saltinis från Litauen. Mitt skott är ganska dåligt på den nivån, men det blir dynamik med de andras skott, som är betydligt hårdare och med mer finess än vad mina skott har, så killen mittemot mig gick på släpp, alltså när bollen går i marken, för att han trodde den skulle komma snabbare än vad den gjorde, så när bollen passerade honom hade han ju redan slängt sig inåt och bollen var snyggt placerad ute vid stolpen. Kul! Synd bara att jag inte fick det målet i statistiken. Såg sen efteråt att Oscar fick det målet istället för mig, men alla som var där såg att det var jag som gjorde mål, så det kändes bra!

Nu är det snart sommar och som vanligt har vi inte tillgång till någon hall då, så det blir gym i sommar. Först ska toppningen till USA göras, även om jag inte ska med dit, därefter har jag ett par veckors semester med enbart lättare träning och så kör vi igång med hypertrofin i mitten/slutet av juli. Det blir en kort periodicering, för nästa toppning är redan i början av oktober, då det är EM i Tyskland.

Hoppas ni alla har haft en bra vår och att ni får det bra tills vi hörs nästa gång!