I helgen som var avgjordes Malmö open 2015 och det måste ha varit min sämsta turnering på flera år. Som ni minns så var jag ganska missnöjd efter Sverigeserien i december, men det här var ännu sämre. Mycket sämre...

Ändå tycker jag att det har känts bra hemma. Tycker den defensiva nötningen har gett resultat och jag hade förväntat mig att spela betydligt bättre i helgen än senast under Sverigeserien i Malmö. Ja, skötte vi våra kort rätt hade jag t.o.m. goda medaljförhoppningar.

Det slutade med en niondeplats och en totalhavererad defensiv. Utan att gå in på speldetaljer som ingen av er läsare ändå kommer att förstå och för att istället göra det enkelt för er att förstå vidden av det så kan vi säga såhär.

57 insläppta mål på 5 matcher. Det att jämföra med 29 insläpta mål på 6 matcher under Stockholm paragames i höstas, som nog var den bästa turnering vi någonsin har spelat. då snittade vi totalt 4,83 mål bakåt/match och bara 2,75 mål bakåt/match mot de övriga fyra svenska lagen vi mötte. Det är riktigt, riktigt bra för att vara vi. Nu snittade vi 11,4 mål bakåt/match. Då förstår ni hur illa det var.

Det var inte många bollar som gick rakt in under helgen, alltså där vi var för långsamma eller gick åt fel håll, nej, majoriteten av alla bollar var vi på, men det var slarv i teknik, bristande timing i bollmötet och inte minst bristande speluppfattning.

Att snitta över 11 mål bakåt/match är aldrig, aldrig någonsin okej. Det är rentav skitdåligt.
Tyvärr kan jag inte säga att jag var bättre än någon annan i laget, alla gjorde misstag och jag var inte ett dugg bättre än någon annan.

Eftersom att känslan innan helgen var så bra så blev besvikelsen därmed ännu större. Besviken, förbannad och frustrerad var känslorna jag kände efter helgen och efter densamma har jag inte orkat ta tag i bloggen. Det har varit mycket, mycket tankar och stundtals har det t.o.m. varit så illa att jag har funderat på vad jag ens har i landslaget att göra.

I en breddklass ska jag vara dominant, men det var jag definitivt inte i helgen. Jag blev bara trea i vår interna skytteliga med mina tio mål, både Albin och Claudio gjorde fler mål än mig, och jag var inte alls ett defensivt ankare och trygghet bakåt, som jag helt klart ska vara på den här nivån. Landslagsledningen måste hela tiden motivera, både för sig själva, för övriga truppen och inte minst för förbundet varför de spelare som är med i landslaget är det, men i nuläget är det ganska svårt att motivera min plats i laget, vilken funktion jag där fyller över huvud taget, eftersom att jag inte ens sticker ut på breddnivå. så ja, just nu är det tungt. Väldigt tungt. Det här var nog min första riktiga motgång under min karriär.

Resultaten då?

Linköpings HIF - Kosova 20-13
Linköpings HIF - Sergiev posad 2-9
Linköpings HIF - Brukarhusets IF 10-15

Första matchen vann vi, men inte för att vi spelade bra, utan för att Kosova gjorde fler misstag än vi. Hade vi spelat som vi kan hade vi knockat dem i första halvlek, för då ledde vi med stil 8-3 eller liknande, men där någonstans tappade iaf jag fokus, när ledningen var så stor, och sedan hade jag jättesvårt att ta tillbaka det under resten av matchen.

Sergiev posad är det ryska damlandslaget och man tillhör den absoluta eliten på damsidan. Hade vi spelat som under Stockholm paragames hade vi kanske, kanske kunnat rubba dem, men det gjorde vi definitivt inte nu. stundtals spelade vi ganska bra, men svackorna var för många, för djupa och vi lyckades inte ta oss ur dem tillräcligt snabbt.

Mot Brukarhuset, som vi förövrigt slog med 7-2 under Stockholm paragames, satt jag på bänken i första halvlek. När jag kom in i andra åt vi nästan ikapp deras försprång, låg bara under med ett mål, men så tappade vi det igen, släppte in tre raka mål och matchen var körd. Vi hade haft råd att förlora med tre mål och ändå sluta tvåa i gruppen och därmed få spela om plats 4-6, men så blev det inte. Med två måls sämre målskillnad än Brukarhuset slutade vi trea i gruppen och därmed blev det spel om plats 7-9 under söndagen.

Linköpings HIF - RGC Hansa 2 10-10
linköpings HIF - Belgrade 9-10

Matchen mot Hansa förde vi hela vägen och gjorde det faktiskt riktigt bra i första halvlek, den enda halvlek under helgen jag är nöjd med, då vi ledde med klara 7-2, till sista skottet i halvleken, då de gjorde 7-3. Det såg ändå stabilt ut, men jag hade jätteont i vänsterarmen och tvingades vila hela andra halvlek. Det var inte alls planerat, men nu fick Jennifer, som inte alls var motiverad för att spela, hoppa in. Vi såg ändå ut att reda ut det, för med drygt en minut kvar av matchen ledde vi med 10-7. Trots det blev det bara 10-10. Behöver jag säga att det kändes mer som en förlust än som en vunnen poäng?

Belgrade hade vi sett under lördagen och nästan skämtat om att "de där kommer vi i alla fall inte få möta imorgon". De såg ut som rena nybörjare, gjorde massor misstag, drog på sig massor straffar och när de skulle ta straffarna satt de bara kvar vid centerlinjen. Det var bara att skjuta stolpar så blev det garanterat mål. Ändå förlorade vi mot dem. Nästan pinsamt, inte minst med tanke på att de bara gjorde tolv mål under sina tre matcher på lördagen, medan vi gjorde näst flest mål av alla i hela bredden, trettiotvå. Ändå vann de med 10-9 och jag missade dessutom en straff. Den enda straffen under hela helgen som jag sköt. Jag som brukar vara stensäker på straffar här hemma. Nu sköt jag rakt på centern, som mycket riktigt bara satt kvar i mitten.

De resultaten gjorde att vi slutade nia i turneringen, vilket som sagt inte alls var vad vi hade räknat med inan densamma. Klart är att det vi tränar på här hemma inte fungerar och att vi måste ändra på något i vårt upplägg, men i nuläget vet jag faktiskt inte riktigt vad, för jag har varit helt säker på att den här defensiva nötningen vi har kämpat med skulle vara nyckeln till en ännu bättre defensiv från vårt håll. Det har än så länge gått käpprätt åt helvete, det är en jättestor negativ förändring sedan Stockholm paragames i höstas. Nej, vi får ta allvarliga diskussioner kring det här och lämna den här turneringen bakom oss, för den får ett stort fett underkänt betyg, inget snack om saken!