Det var länge sedan nu och det är många av er som inte var med när det begav sig senast, men här fortsätter vi hursomhelst min musikhistoria genom åren. Gräver ni i mitt arkiv hittar ni vad jag lyssnade på från 2003 och framåt, enda fram till 2010, där vi befinner oss nu.

2010 var ett väldigt speciellt år och därför delades det året upp i två inlägg och det här är då andra delen av det året.

Varför det var ett speciellt år behöver ni nog läsa del 1 för att förstå, men jag kan kort berätta att det var då jag lärde känna mit ex här via bloggen. En kommentar på min blog efter att jag hade kommenterat ett annat inlägg på en annans blogg gällande kroppsideal etc. som hon tyckte var väldigt bra skrivet av mig. Det ville hon tala om för mig, så hon kikade in på min blogg och sedan var bloggkonverserandet igång.

Det pågick i några veckor, innan vi bytte msn och fortsatte chatta där så gott som dagligen. Jag kände redan tidigt att det var något speciellt med henne och efter ytterligare några veckor bytte vi mobilnummer och fortsatte att messa som galningar under hela våren, allt medan känsloena växte sig allt större, banden mellan oss växte sig allt starkare och studenten närmade sig samtidigt med stormsteg.

Jag mådde med andra ord bättre än jag någonsin hade gjort och min insida speglade bokstavligen utsidan när sommaren närmade sig och världen stod i blom. Då ska ändå påpekas att vi ännu inte varken hade träffat varandra eller pratat med varandra i telefon. Alla känslor uppkom enbart ur text genom bloggen, msn och sms, är inte det häftigt?

Jocke och jag åkte på lyxkryssning med Vision of the seas i månadsskiftet juni/juli och när vi kom hem pratade vi med varandra för allra första gången. Ja, inte jag och Jocke då, utan jag och mitt ex.

Allt detta kan ni läsa om i del 1, men nu fortsätter vi med min musikhistoria och vad jag lyssnade på under sommaren och efter studenten.

Förutom en hel del UK hardcore lyssnade jag mycket på gammal hederlig Classic euro och de främsta hitsen där under sommaren var Plazma's Getting married och New system's Let me take your heart. Den sistnämnda förknippar jag starkt med långa telefonsamtal under varma och ljusa sommarkvällar i stugan. Minns särskilt en kväll, när vi i vanlig ordning pratade med varandra. Hon var ute och gick i någon park och jag låg uppe i mormors rum i stugan, med fönstret på glänt och den ljumma sommarbrisen letade sig in mellan tunna vita gardiner. Det var en fin kväll. En mycket fin kväll.

Juli övergick i augusti och äntligen, äntligen skulle vi träffas, på riktigt, för allra första gången, efter flera misslyckade försök. Mamma var måttligt road till att jag åkte iväg och träffade någon jag aldrig hade träffat irl, bara pratat med på internet, men det spelade ingen roll vad hon sa, vi hyrde en stuga på en camping utanför Alingsås och 11 augusti, för ganska exakt sex år sedan alltså, var det dags.

Emmas dåvarande pojkvän skjutsade in mig till Mjölby tidigt på morgonen, varifrån jag sedan tog bussen ner mot Göteborg.

11:05 var jag framme och den första kramen där, åh, jag minns det som om det vore igår. Jag hann knappt av bussen innan vi omfamnade varandra och det var så galet mycket längtan som släpptes lös bara i den kramen och vi trodde knappt det var sant, att vi äntligen, efter alla månaders längtan, var hos varandra. Det förstod vi knappt senare när vi satt på tåget ut mot Alingsås heller, vi satt mest och log ut i luften och jag gissar att det mer eller mindre stod nyförälskade i pannan på oss.

På vägen ut till campingen, dit vi sedan promenerade, var vi bara tvungna att ställa ner alla grejer och krama varandra igen, mitt på trotoaren, och väl framme på campingen väntade det bästa och finaste dygnet i mitt liv. Vi lämnade knappt ens stugan vi hade förrän nästa dag när vi skulle åka därifrån.

Min buss gick dock inte förrän senare på kvällen, så innan dess satt/låg vi på en filt i en grässlänt intill en motorväg. bilarna som körde förbi tutade på oss och allt var bara sådär fantastiskt fint och vackert. så vackert att jag bara grät av ren lycka och saknad på bussresan hem. Tårarna bara rann och det bara fortsatte hemma vid köksbordet, över en tallrik gröt, som då fick bli min kvällsmat. Jag var så glad och lycklig över att ha den finaste flickvännen i världen, livet lekte och ingenting kändes omöjligt.

Det var också när mamma eller pappa, minns inte vem det var, hämtade mig vid bussen och vi var på väg hem som jag hörde Offspring's You're gonna go far, kid för första gången, en låt som skulle bli en stor hit under sensommaren och hösten. Det blev även Clubbazz Loveletter, Amaze's Sommar, svenskduon Elov & Benys Eurotrip, Mellonys Sluta blogga och Nivaras båda låtar Is this really true och No one can stop us now.

Då hade vi kommit en bra bit in i september, jag hade börjat plugga på universitetet efter studenten, dramakommunikation läste jag, jag hade varit med på mitt allra första landslagsläger någonsin och jag och mitt hjärta hade hunnit träffas en gång till, på samma camping, också nu över en natt. Dagen då vi kom dit var det jättefint höstväder och trots att det var i slutet av september kunde man nästan gå i T-shirt. Dagen efter var det raka motsatsen. Grått, trist, kallt och det var nästan dags för jacka istället. Det var med andra ord inte tal om att ligga på en filt intill en väg efter att vi lämnat stugan. Nej, istället satt vi inne på Alingsås station, åt bröd som hon hade haft med från sin praktik och försökte mysa så mycket det bara gick vid ett bord, på varsin stol.

Oktober kom och då släppte Sandra Gee äntligen nytt. Turn up the volume, som jag än idag tycker är en av de bästa HandsUp-låtar som har jorts. Den är grym och oj så jag hade gått och väntat på att den skulle släppas och när den väl gjorde det satt jag i timmar och försökte få ner den. Det blev en riktig dunderhit och jag gillar den som sagt fortfarande.

Det var också i oktober som vi hade ännu ett landslagsläger och där hjärtat inte minst skulle komma hem till mig för allra första gången. Resten av familjen var i Rom under några dagar, men jag valde att inte följa med, för att istället kunna umgås och vara med den jag älskade mest av allt, dessutom med huset för oss själva.

Hennes buss kom till Mjölby och vi tog sedan bussen tillsammans hem till Skänninge, varpå jag visade henne runt där hemma. Vi fastnade sedan i mitt rum och lämnade det nästan inte förrän nästa dag, då hon redan var tvungen att åka hem. Vi tog färdtjänst tillsammans och efter att jag vinkat av henne i ett soligt Mjölby kändes det nästan overkligt att hon hade varit där, samtidigt som det kändes väldigt tomt direkt när jag klev innanför dörren igen där hemma, men en sak var jag säker på och det var att jag hade upplevt det vackraste och finaste dygnet någonsin innanför de fyra väggarna.

Sedan hände det som inte fick hända.
Det som ingen av oss egentligen förstod.
Det som raserade hela min tillvaro.

Två dagar senare sa hon plötsligt att hon ville ta ett uppehåll, för att hon inte var någon bra flickvän. Hon tyckte att jag förtjänade något bättre. Jag skulle vara lycklig och hon kunde inte göra mig lycklig just då, tyckte hon. Det tyckte jag att hon kunde, jag älskade henne mer än något annat och ville inte ha någon annan än henne, även om det stundtals var jobbigt att inte kunna träffas som vi ville. Jag älskade henne på ett sätt som jag aldrig älskat någon tidigare, hon hade satt djupare spår i mig än vad någon annan hade gjort och hon hade format mig som person väldigt mycket, inte minst lärt mig enormt mycket om psykisk ohälsa och att tackla sådant. Hon var ljuset i mitt liv, mitt allt och min värld rasade bokstavligen ihop där och då, den 26 oktober 2010.

Jag låg i sängen i flera dagar och bara grät, ville mer än något annat bara klippa ut de senaste dagarna, knöla ihop dem och slänga i en papperskorg. Jag kunde inte förstå vad som hade hänt, vi hade det ju så bra och vi såg en framtid tillsammans. Det kom som en total chock, en chock som fullständigt lamslog mig.

Vi fortsatte dock att messa, även om det inte var i närheten av lika mycket som tidigare, och det fanns känslor kvar, men ändå funkade det inte. Min värld vändes fullständigt uppochner, jag visste varken ut eller in, allt var bara som ett kompakt mörker utan slut.

Så dåligt som jag mådde i november och december det året, så dåligt har jag aldrig mått, varken förr eller senare.

Jag fann ingen glädje i någonting, julen närmade sig, men jag hade inte det minsta julkänslor och ingenting var roligt.

Från att ha varit som en blomstrande vacker våräng med kvittrande fåglar, blommande blommor, en klarblå himmel och en strålande värmande sol hade mitt liv nu övergått till något slags kall och kal tundra, utan växtlighet eller liv, bara mörker och kyla.

Det var med andra ord ingen rolig avslutning av år 2010, trots att det började så bra och såg så bra ut och nyårsafton, som jag, hjärtat och Jocke skulle ha firat tillsammans på ett spahotell i Tallinn, fick jag nu istället fira med mamma och pappa hos några av deras vänner.

Träningen och musiken var dock det som fick mig att fly litegran från verkligheten under den här tiden. I träningen kunde jag för en stund släppa alla jobbiga och mörka tankar och fokusera på något annat och i musikens värld kunde jag fly in i och stanna kvar i flera timmar ibland. Det var Kindervater's cover på Fragmas gamla hit Everytime you need me, Kompulsor's Calling your name, Loveline's version av Shape of my heart, Marko van Basken's Please don't go, Paradisio's gamla Bailando och inte minst Lesley Roy's Thinking out loud, som jag också fortfarande tycker är bra och som där och då stämde så grymt bra in på hur jag kände mig, som dånade ur mina högtalare och hörlurar. Thinking out loud hittade jag på en blogg och fastnade direkt, både för soundet, hennes lite hesa röst och texten. En grym låt helt enkelt och den får avsluta det här inlägget, som dessvärre då avslutas i moll, men jag lovar, det kommer ljusare tider igen, håll tillgodo...