Jag har haft den här bloggen sedan i maj 2008, men ni som läser och följer mig nu har nästan garanterat inte varit med sedan dess och ni går troligen inte in och gräver i mitt arkiv, så därför tänkte jag här damma av lite gamla minnen från en period av mitt liv som har kommit att betyda väldigt, väldigt mycket för mig och som till stor del har format mig till den jag är idag.

På den tiden hade jag gått från att skriva opersonliga tråkiga inlägg om vad som hade hänt dag ut och dag in, som jag gjorde i början, till att nu skriva djupt, målande och med mycket känsla. Kanske var det just det här året som bidrog till och formade mig och mitt skrivande till just en sådan där betydligt djupare och mer allvarlig nivå? Det är mycket troligt att det var just så...

Året var 2010 och jag gick sista året på gymnasiet. Studenten närmade sig, jag tränade goalball och hade någonstans en dröm om att komma med i det svenska landslaget och få spela paralympics, jag tillbringade mycket tid vid datorn och det var också där jag först träffade henne, tjejen med stort H.

En kommentar jag hade lämnat på någon annans blogg i ett inlägg gällande utseende, vilket jag blev väldigt upprörd över och skrev ett eget inlägg om, som ni hittar här. Hon tyckte min kommentar gällande den andra bloggarens inlägg var så bra, så hon ville uppmärksamma mig på det och gick därför in på min blogg och lämnade ett avtryck. Det blev början på något väldigt stort...

För med sin empati och förståelse tog hon sig in i mitt hjärtta väldigt snabbt och jag kände redan tidigt att det var något speciellt med den tjejen och i maj, efter några månader av intensivt konverserande, både via msn och sms, blev vi också ett par. Förvisso inofficiellt, för vi hade ju aldrig träffats irl, nej, aldrig ens hört varandras röst.

Låter det knäppt?
Kanske, men klart var i vilket fall att jag fick revidera mina teorier om att det inte gick att få så starka känslor för någon enbart över nätet och via text. Det går, det fick jag väldigt klart för mig och första gången vi träffades var det vackraste och finaste dygnet i mitt liv. Känsloena växte sig ännu större och starkare och hade det funnits minsta tvivel om att det inte var rätt innan, ja, då försvann det tvivlet nu. Det kändes så rätt som det bara kan göra. Jag var lycklig och den strålande sommaren speglade bokstavligen min insida. Hon fick mitt hjärta att dansa, längtan efter varandra var enorm när vi inte var hos varandra och senare samma månad stod det plötsligt klart för mig. Insikten om att jag var redo att lämna barndomens trygga famn, testa mina egna vingar och flyga bort från boet, skapa min egen framtid, en framtid tillsammans med henne, mitt livs stora kärlek, mitt hjärta, min skäl, mitt allt. För kärlekens skull kunde jag utan vidare tänka mig att flytta ner till henne i Göteborg, jag som tidigare knappt ens ville flytta utanför den egna kommunen. Så, att detta var ett stort steg, det rådde det inget som helst tvivel om, samtidigt som det kändes helt rätt. Helt rätt.

Jag var kort sagt kär på ett sätt jag aldrig varit kär tidigare. Det var kärlek i dess renaste form och med ord om äkta kärlek kände jag det ungefär som att "Du är det finaste som har hänt mig och någonsin kommer hända mig. Den dyraste gåva jag någonsin kan få. Som ett guldkorn i sanden. Ett guldkorn jag har funnit och aldrig, aldrig någonsin kommer släppa. Det är du och jag, nu och föralltid" och när jag fann en dikt om den finaste av kärlek, då träffade den mitt i prick, mitt hjärta smälte, ögonen svämmade över av tårar och den skulle definitivt kunna publiceras igen, bara för att den är så fin.

Yeah, I think that you've got the point...

För sedan hände något. Något varken hon eller jag riktigt förstod och som kom helt oannonserat, för vi hade ju haft det så bra. Vi älskade varandra och såg en framtid tillsammans, men plötsligt kände hon att hon var en dålig flickvän, mycket troligt p.g.a. det psykiska mående som präglade hennes vardag, att jag förtjänade något bättre och att det kanske var bäst att ha lite distans just där och då.

Jag blev förvirrad och rädd, det var de värsta dagarna i mitt liv, men bara någon vecka senare kännde jag mig lugn. Jag hade intalat mig själv att det skulle bli bra trots allt. Jag kände att "Det är ett lugn som säger att detta kommer bli bra. Just nu är det väldigt jobbigt, men det kommer bli bra, jag känner det på mig."

Det blev inte bra.

November och december det året var de värsta månaderna i mitt liv. Allt var ett bäcksvart mörker utan slut. Jag famlade runt och visste ingenting, mitt liv hade vänts upp och ner, för det enda jag hade varit säker på att jag verkligen ville, det höll på att glida ifrån mig.

Jag ville inte, kunde inte, acceptera och förstå. Jag klammrade mig fast vid hoppet och vägrade släppa taget. Jag skulle kämpa för oss två, för vår gemensamma framtid, för kärleken, tills det inte fanns något att kämpa för. Jag ville göra så mycket, ville göra allt för henne, ge hela mitt liv, för jag älskade henne något så gränslöst så det fanns inga ord som räckte till för att beskriva det. Behövde hon tid, då skulle hon få tid. jag skulle stå där vid hennes sida, hålla hennes hand, alltid finnas där, oavsett mörkaste och kallaste novemberkväll eller varmaste och finaste jlikväll.

Hon var trettio mil från mig, jag kände mig både maktlös, rädd och ensam där hemma, kände att jag behövde någon att krama, någon att prata med, men det hade jag inte. Inte på det sättet. Familjen visste en del, men det var svårt att riktigt få dem att förstå. Jag var tvungen att klara allt själv och på egen hand ta mig ur det där mörkret.

Där och då kändes det smått hopplöst, för hur i helvete skulle jag kunna gå vidare efter det här, när jag inte ens ville gå vidare och där det enda jag egentligen ville var att vara tillsammans med och leva hela mitt liv med den finaste och mest underbara människa jag någonsin hade träffat?

Ovissheten var det värsta. Kanske skulle vi gå skilda vägar ut ur det där mörkret, kanske skulle vi förenas på nytt, ännu starkare än innan. Ingen visste och det var just den där ovissheten som var så hemsk. Man vet precis vad man själv vill, precis vad man vill med sin framtid, men man vet inte hur det kommer bli, man kan inte styra över det på egen hand. Kanske skulle det bli lättare för mig själv om jag gav upp, gick vidare och lade allt bakom mig, men det kunde jag inte, för det vore detsamma som att ge upp det jag verkligen kämpade för, det jag verkligen ville.

Jag hatade att det var sådär. Innombords slets jag mellan hopp och förtvivlan, hjärtat blödde, skrek efter henne, samtidigt som jag kände att det här behövdes just då, hur jobbigt det än var.

Dagarna, veckorna och månaderna förflöt i något slags töcken. Jag gjorde alla dagliga sysslor jag skulle göra i något slags mekaniskt tillstånd, jag registrerade allt som hände runtomkring mig, men på något sätt kändes det långt bort, ungefär som att det inte angick mig.
Livet gick kort sagt vidare, även om jag helst ville backa bandet, inte att det skulle fortsätta framåt, men plötsligt var det april och då hade den annalkande våren, solen, mycket och hård träning, oräknerliga timmar med musik på öronbedövande volym, långa och djupa samtal med Albin och Louise, hundratals sms med jennifer och flertalet kryssningar med Jocke hjälpt mig till en punkt där jag trots allt, mot alla odds, hade begravt alla känslor inom mig. De fanns kvar där, precis lika starka som tidigare och jag var fortfarande precis lika säker på vad jag ville, jag älskade henne inte ett dugg mindre, men i något slags självbevarelsedrift, som en försvarsmekanism, hade jag begravt allt inom mig, rest murar mot allt det jobbiga, skjutit allt åt sidan. Jag gick därmed rakt emot mig själv och vad jag förespråkar, att tillåta sig själv att må dåligt och inte skjuta undan problemen, för då byggs de bara på ännu mer och slår förr eller senare tillbaka ännu hårdare, men efter ett halvår av mörker, ovisshet, ångest och tårar orkade jag inte mer.

I maj hade de där murarna runt allting växt sig ännu större och mer stabila. Nu pratade vi aldrig i telefon längre och det kunde gå flera dagar mellan smsen. Jag drömde mig ofta tillbaka till alla fantastiska minnen, ville fortfarande att det skulle bli vi två igen, mer än något annat, men samtidigt mådde jag bättre än jag gjort på länge och i juni insåg jag till slut att man vid tjugo års ålder inte kunde hänga upp livet på en enda person. Murarna revs succesivt och jag lyssnade på mig själv och min kropp igen, tillät mig själv att må dåligt. Det gjorde jag också, men inte i närheten av så dåligt som jag mådde tidigare under vintern. Jag tyckte tvärtom att jag mådde bättre än på länge, men allt är relativt. En sak var dock klar, jag var på rätt väg igen, men påminde mig väldigt tydligt om att inte hasta in i något nytt för snabbt...

Idag har det gått nästan fem år sedan allt rasade och egentligen är det först nu jag på riktigt har släppt allting. Tidigare under åren har jag ofta tänkt tillbaka på alla fantastiska minnen vi skapade tillsammans, saknaden har blommat upp och det har hugit till i hjärtat litegrann, för det är trots allt några av de absolut finaste minnena jag bär inom mig. Givetvis kan jag än idag blicka tillbaka på allt fint vi hade, men numera är det enbart med ett leende på läpparna. Kanske sitter jag t.o.m. hemma i mitt kök om tjugo år, med världens finaste sambo/fru, katt och ev. barn, men fortfarande kommer jag då att tänka på och minnas allt hon och jag hade tillsammans, för även om mitt hjärta då, nu med för den delen, har funnit en annan, så kommer en del av detsamma ändå alltid tillhöra henne, på ett fint och minnesvärt sätt.