Trots att jag hade sovmorgon imorse vaknade jag kl 7:30. Då tänkte jag lite på mina vänner genom åren.
Jag har inte kvar en ända vän från min barndom. Att jag inte har så många vänner nu kan nog till viss del ha att göra med att jag inte ser. Jag är inte så pratsam själv och börjar inte gärna prata med folk. Tycker det är lättare om folk börjar prata med mig och det säger sig väl självt, när man inte ser är det inte så lätt att bara gå fram och börja prata med någon. Tyvärr kommer ju inte folk fram och börjar prata med mig heller. Det kan bero på att de inte vet riktigt hur de ska bete sig och de blir osäkra och så och därför undviker de det, men det är inget att vara orolig för. Bara för att man inte ser så är man väl inget konstig för det? Tyvärr så kan folk tycka det. Har man något som gör att man inte riktigt är som alla andra, enm synskada, hörselskada, rörelsehinder e.d. blir de osäkra och vet inte riktigt hur de ska bete sig och hur mycket man ska hjälpa till osv. Det är inte lätt att veta, alla vill ha olika mycket hjälp, men börjar man inte prata med en över huvud taget får man aldrig veta och då står man kvar på samma ställe hela tiden och så händer det inget. Man struntar hellre i att ta den konfrontationen vilket gör att man inte får lika många vänner. Det här har jag redan skrivit om en annan gång, så leta i min "Ögonen-kategori" om ni vill läsa mer om det.

Vad gäller mina vänner i livet så började det ju på dagis. Då var det främst Jocke och Sebastian Ax som jag var med, men även Dennis och några andra. På den tiden lekte jag som vilket barn som helst och det var inga problem att skaffa vänner.
Det var det inte heller när jag började lågstadiet. Dennis hade ju börjat där ett år tidigare, men nu hamnade vi i samma klass igen och blev bästa kompisar i 2 år tills han började fyran. Då gled vi isär och slutade helt att umgås. Numera vet jag att han har varit i Tanzania på något utbyte eller något.
Vidare så blev jag kompis med Pontus när de började ettan och jag tvåan. Jocke var jag fortfarande kompis med och även Mattias och de kom med där.
När vi började fyran höll Pontus och jag ändå kontakten trots att vi inte längre gick i samma klass. Vi umgicks på rasterna och hemma. Min kusin Niclas hade jag ju självklart också. Han och jag hade hållit ihop hela livet. Jocke och Mattias och de började sakta men säkert glida ifrån mig då, men än så länge höll vi ihop ganska bra, men det var ju främst Niclas och Pontus som gällde då.
I sexan kom Pontus åter till min klass då de började femman. Då blev alla vi killar i femman + jag ett stort gäng. Det var jag, Pontus, Fegge, Bebbe, David, Erik, Emil, Magnus och Chriffe på ett hörn. Niclas tyckte inte om David och när jag blev bästa kompis med honom gled Niclas och jag ifrån varandra och slutade i princip att umgås någon gång i sexan.
Året efter gick jag om sexan ett år för att jag hellre ville gå upp till sjuan med mina kompisar som då skulle börja sexan. Jocke och Mattias och de ansåg jag inte som mina kompisar längre även om de var schysta och så, men när de försvann upp till sjuan tappade vi kontakten helt.
Under gå om-sexan gled även David och jag, som hade hållit ihop som 2 bröder i lite över 1 år, isär mer och mer. Han började vara med lite annat folk som jag inte gillade så mycket. Resten i gänget hade jag ändå kvar.
Det var där, på våren i gå om-sexan som min första kraftiga synförsämring kom. Det gick på några veckor och efter det tyckte jag inte att jag såg något alls och det gjorde jag inte heller om man jämför med hur mycket jag såg innan (10%). Nu såg jag ljus, mörker, färger och vissa konturer. Mitt självförtroende var dock i botten och mitt i allt det bröt jag armen och fick ha gips i 7 veckor, precis när skolan slutade. Så den sommaren blev förstörd av operationer, både för armen och ögat.
Efter sommaren skulle jag dessutom börja sjuan och då hade jag bara hamnat i samma klass som Chriffe från det gamla gänget. Jag hade aldrig haft assistent i hela mitt liv innan det, men nu behövdes det, men innan han kom fick Chriffe ta hand om mig i ca 2 veckor. Det var också tack vare Chriffe som jag blev kompis med Jens och Beach. Vi 4 höll ihop ända tills i slutet av åttan. Då började Chriffe vara med Patte, Emil, Jonas och Anders, de lite coolare grabbarna från EF, en av 4 klasser i vår årskurs. Jag började också att vara med dem, men de blev aldrig några riktiga vänner som man var med på fritiden. Det var mer i skolan även om jag var med Patte några gånger med Chriffe. Jens hade jag dock kvar och vi höll också ihop då. Problemet var ju bara det att Jens hatade typ Patte och dem och de gillade inte Jens heller. Jag stod någon stans mittemellan och visste inte vem jag skulle välja, men nu vet jag, nu har jag valt Jens.
Alla de andra från det gamla gänget i sexan hade jag i princip tappat kontakten med. Bara Pontus och jag höll kontakten tills ungefär halva åttan. Då bröts våra förbindelser också.
Efter nian, där jag hade varit med Chriffe och dem samt med Jens, var det som att tvärt bryta alla tidigare band. Jag började i Stockholm, i en helt ny stad, på en helt ny skola där jag inte kände en själ. Det var då jag träffade Jocke och där har jag en kompis för livet, det kan jag säga redan nu. Det tog visserligen ett tag innan vi började prata med varandra, men det var ju som gjort för att vi skulle börja göra det. Vi var bara 4 i klassen, jag, Jocke, Jessica och Therese. 2 tjejer och 2 killar. Det var perfekt och inte nog med det, jocke och jag hade i princip samma intressen. I och med att vi bara var 4 i klassen, det var ju en liten speciallinje, ni får fråga om ni undrar, så blev man ju mer eller mindre som en familj eftersom att man bodde på skolan och allt. När vi slutade det året var det första och förmodligen ända gången i mitt liv som jag inte ville ha sommarlov. Jag ville gå kvar där. Jag ville inte sluta. Jag hade gärna gått 1 eller 2 år till, men tyvärr så var kursen bara ett år och efter den blev det gymnasiet. Då hade min andra stora synförsämring börjat smyga sig på mig, men det var inte förrän efter ett halvår på gymnasiet som det stora försämringen kom där. Den här gången var det dock lite mer utdraget än första gången, det tog nästan ett halvår innan försämringen var fullständig och jag inte såg någonting alls, bara inbillat ljus. Det är så jag ser nu. Fråga om ni undrar något.
På gymnasiet lyckades jag inte få några riktiga vänner. Alla i klassen är schysta och så, men det är ingen som jag är riktigt kompis med. Det är fortfarande Jocke. Nu är det bara lite synd att det är 25 mil mellan oss, så det blir ju inte att man ses så ofta. Jens och jag har hållit kontakten hyfsat bra sedan vi slutade nian, men nu var det länge sedan vi sågs.
Det är väl i princip så det ser ut nu, Jocke och Jens är mina ända riktiga kompisar, men det är ingen man är med på fritiden och så. En till kompis har jah, men hon bor i Skellefteå, så det är ju ännu längre. Vi har aldrig träffats, men det kanske blir av till sommaren, hoppas det =)
Ingen annan av de jag var med på högstadiet har jag någon kontakt med och alla andra har jag också tappat kontakten med.

Det kanske låter som om jag är ensam och inte har några vänner och det är väl delvis sant, men jag tycker ändå inte att det blir så ensamt. Visst, det skulle ju inte skada att ha någon att vara med såhär på fritiden, men man klarar sig, men allt blir ju tuffare och man får stå upp själv utan stöd från nära vänner, men det går det med. Jag har ju dock några stycken som jag skulle kunna vara med, men ingen som bor här i närheten. Det är lite synd.

Så har min vänskapskrets sett ut under mitt liv...