13 år i den blågula tröjan!

Jag minns en mulen vårdag i London 1995 då jag för första gången representerade mitt eget hemland Sverige. Det kändes stort och bra att få chansen i landslaget
och jag såg det som en stor ära. Samtidigt kändes det underligt att veta att jag skulle ha den blågula tröjan på mig när jag spelade goalball.

I det landslag jag debuterade i fanns spelare som Torsten "totte" Karlsson, Mikael Aspegren, Boris Samuelsson och Sixten Berner, spelare som jag haft som
stora idoler när jag började min karriär på Värnhemsskolan i Malmö. Spelare som hemma i Malmö inter sågs med blida ögon, spelare och lag från Stockholmstrakten
var precis som i alla sporter inte särskilt populära.

I fallen ovan berodde det väl oftast på att det var svåra matcher att vinna (även om jag hängde in ett par bollar bakom dem ibland). Nu fick jag plötsligt
chansen att spela och träna tillsammans med dem och ni kan tro att det pirrade lite extra i den Björkstrandska-magen vid dessa tillfällen. Så landslaget
blev det och det har jag inte ångrat en sekund.

Jag minns Christer Engman som var den som gav mig chansen i landslaget. Christer hade en del goda egenskaper som tränare, egenskaper jag sympatiserade med.
Året efter kom Lotta Undemar, hon hade en positiv syn på goalballen och på något konstrigt sätt viste hon alltid hur vi skulle spela för att vinna. Jag
minns en urusel straff från Ivan Vinkel i Slovenien som ändå gick in bakom mig och vi åkte ur hemma EM i Stockholm 1997.

Efter en femteplats på VM i Madrid 1998, som innebar direktkvalificering för OS i Sydney, avgick Lotta och Mikael Widman tog över. Jag minns hur Mikael
inledningsvis hyllades för att han var den ända som ville ta över efter Lotta, drygt ett år senare slutade han tvärt. Jag mins hans något underliga träningar
men också hur vi på något sätt ändå blev bättre och bättre och kvalade in till 1999:års Europa Mästerskap.

Lotta Undemar tog åter över och det ändå som gällde nu var den stora satsningen inför Paralympics i Sydney. Det blev mycket tuffare och intensivare än vad
jag i min vildaste fantasi kunde drömma om. Periodvis kändes det som om man aldrig var hemma; skola - träning - skola - landslagsträning. Lotta hade dock
en oerhörd förmåga att entusiasmera och motivera sina spelare. Förmågor och egenskaper som gjorde henne till den kanonförbundskapten hon var. Jag spelade
trots min ringa ålder min kanske allra bästa goalball under hennes ledning i landslaget.

Med en sådan fruktansvärd slitsam OS-satsning var det givetvis extra skönt när det äntligen blev klart; den där härliga eftermiddagen den 29 oktober 2000
i australiensiska Sydney. Glädjen över den ofattbara framgången - OS brons - var total.

Efter OS avgick åter Lotta och Henrik Bergkvist - en av mina barndomskompisar - tog över med en stor och klart målsättning: OS Guld vid spelen i Aten 2004.
Jag hade avskedstankar redan då men med Henrik vid rodret fick jag lite nytt bränsle i tanken. Henrik är bra på att inspirera och ge sina spelare förtroende.
Jag fick nu en nyckelroll i det landslag jag tänkt lämna och beslöt mig för att fortsätta över VM 2002.

Här blev det ju som bekant guld och jag tror aldrig att ett svenskt landslag - varken förr eller senare - har spelat så här bra. Guldet och världsmästartiteln
skulle bli det perfekta avslutningskapitlet i min blågula karriär. Men återigen lyckades Henrik framkalla motivation hos mig som jag inte visste fanns
och satsningen mot Aten gick vidare.

I Aten gjorde jag min kanske totaltsätt bästa tävling med landslaget. Jag ville verkligen göra ett bra OS och avsluta på ett fint sätt. Tyvärr räckte vi
inte ändå fram men ett OS silver är ju inte fy skam och en värdig slutvinjett.
Slutet var här men så tvingades min klubbkompis Fatmir Seremeti lämna ett sent återbud inför VM 2006 och jag fick hoppa in sent och delta i Mästerskapet.
Ett mästerskap som slutade med en hedervärd silverplats efter en tävling där spelet inte ville fungera men där kämpartakterna och krigsegenskaperna förde
oss framåt. VM silvret var en riktigt stor prestation av ett skadeskjutet landslag utan ett par av sina nyckelspelarna!

Två år återstod nu innan OS i Peking och diskussionerna fortsatte om en sista och avslutande satsning. Jag bestämde mig med ett år kvar att försöka komma
med och äntligen ta revansch för den bittraste förlusten av dem alla i min karriär (OS finalen i Aten). Ett eftertraktat OS guld fanns ju också inom räckhåll,
och man vore ju inte idrottsman på den yttersta toppen om inte dessa båda argument bitit.

Så jag såg fram emot en intensiv OS satsning under år 2008 men så skadade jag min högra fot i början av mars och fick de kommande fyra månaderna enbart
ägna mig åt att rehabilitera foten och blir frisk och allmänt funktionell. Detta tog hårt inte minst på psyket och jag sänkte medvetet förväntningarna
på mig själv inför Pekingresan. Jag visste vad jag tidigare kunnat prestera men också hur svårt det är att komma tillbaka till toppen. Jag gjorde vad jag
kunde. Jag rehabiliterade foten så mycket jag bara kunde och håll min fysiska nivå uppe så gott det gick. Jag ville verkligen göra mitt bästa i Kina för
Sverige och avsluta karriären på ett fint sätt.

Och det blev ett lyckat slut. Jag gjorde en habil insats i Kina utan att för den sakens skull briljera. Briljans hade dock varit lite väl mycket att kräva
med tanke på problematiken med foten och de hackiga förberedelserna. Jag fick spela samtliga minuter i tävlingen och göra en hel del mål. En belastning
och prestation jag själv inte riktigt trodde att jag skulle klara av när vi åkte dit med tanke på försäsongens bryderier. Hela laget gjorde en riktigt
bra arbetsinsats och när spelet inte alltid ville flyta så gjorde vi det vi varit bäst på de senaste åren; fightades.

Tyvärr räckte vi inte hela vägen till OS guldet som var vårt givna mål men en bronspeng i ett Paralympics är inte fy skam. Det gläder mig oerhört att få
avsluta med ytterligare en medalj. Det slog mig att jag varit med landslaget på åtta stora Mästerskap (EM, VM, OS) i karriären och tagit medalj vid sju
tillfällen. Det är fantastiskt! Det är jag stolt över!

Men nu är det dags att sluta.
Och jag kan göra det med gott samvete och alltid veta att jag gjort mitt bästa. Ibland har jag varit skitbra ibland sämst på plan men hjärtat har alltid
funnits med.

Jag är tacksam mot alla jag spelat, tränat och tränats av i landslagssammanhang. Upplevelserna och minnena är obetalbara och kommer för alltid att finnas
kvar inom mig.

Jag minns varande match.
Jag glömmer ingenting.

Nåja, det blev inget OS guld för Jimmypojken, nu får det räcka med att spela i världens finaste klubblag.

Det blir bra såhär.
-
Jimmy Björkstrand

Undrar om man någon gång kommer så långt som han har gjort. Viljan och motivationen finns, det är bara att hoppas att man en dag får dra på sig den blågula tröjan, precis som Jimmy gjorde för 13 år sedan i London..

Krönikan kopierade jag från hans blogg:
jimmybloggaros.blogspot.com