Jag tänkte lite på det här med att prata med folk.
Jag är väl kanske inte direkt den lättaste personen att prata med vilket inte gör det lättare att hitta nya vänner osv.
Som synskadad är det mcket svårare att ta kontakt med andra. Det är alltså lättare om andra börjar prata med en, men då är vi tillbika där jag började, att jag inte är den lättaste personen att prata med. Det blir som en cirkel där.
Eller så är det bara det att jag inte har något gemensamt med de flesta andra i klassen och så. Jag menar, jag har ingen riktig kompis här i närheten och många som har vänner och så skulle säkert tycka att jag var ensam, men det tycker inte jag att jag är. Själv kan jag säga att jag är, för det är jag, men inte ensam. Ensam är man när man inte har någon att prata med, men man vill synas, man vill vara någon, men man är ingen.
Jag är inte osynlig. Det kan kanske till viss del bero på att jag är synskadad som folk inte glömmer bort en, men jag har inga riktiga sådär vänner här. Det är ingen jag passasr så jättebra ihop med. Killarna snackar om Wow och hårdrock som jag är totalt ointresserad av och tjejerna vet jag inte riktigt vad de pratar om, allt möjligt antar jag, men sedan jag gick i Stockholm har vindarna vänt vad gäller personer jag kommer bra överens med har jag märkt. Före det hade jag nästan bara killkompisar, men nu tycker jag nästan att jag kommer bättre överens och har lättare för att prata med tjejer än med killar.
Då har vi bara det igen att man bara inte, i alla fall inte jag, bara går fram och börjar prata med vem som helst och tjejerna är för blyga så de vågar inte och speciellt inte som man inte är som alla andra och jag är väl ingen direkt pratkvarn jag heller. Så det är väl inte mig i första hand man går och pratar med skulle jag tro, men det gäller att få upp ögonen för mig eller vad man ska säga =P jag är ganska tyst och passiv på utsidan, men lär man bara känna mig så kan jag prata desto mer, men det är nog inte lätt att lära känna mig heller eftersom att jag är ganska tyst och så i skolan. Jag har lättare för att prata när man är 2 eller kanske 3 och är hemma, inte i skolan. Då blir jag den som är passiv och bara lyssnar på de andra. Även om man ibland skulle vilja vara med i samtalen så är det inte alltid så lätt eftersm att många samtal är visuellt baserade har jag märkt. Man pratar om att "Det ser ju ut så", "Hur fan ser du ut?" "Din piercing ser ju helt mupp ut" osv. Sånt är inte lätt och jag bryr mig inte om sånt visuellt heller, men det är en fördel om man gör det i dagens samhälle tyvärr, men jag fattar inte vad som är så kul med att prata om någons piercing eller hur man ser ut i håret e.d. Visst, en kommentar om det kanske man kan ge, men inte sitter man i flera minuter och bara diskuterar det.
Jag vill prata om mer relevanta grejor för min del, sånt som har betydelse för mig, men det kan nog vara svårt för icke synskadade att förstå sådana problem o.d. eftersom att de inte har dem, men de kan ju ändå lyssna, men jag pratar inte så bra med folk jag inte kommer bra överens med. Det gäller nog många. Jag menar inte att jag är ovän med alla, inte alls, hela klassen och de flesta andra hälsar man ju på och kanske pratar lite med, men det är ju ingen sådär som man känner att man är vän för livet med direkt.
Även om jag har blivit bättre så hänger nog en hel del osäkerhet kvar hos mig också. T.ex. när man hälsar på någon i en kö e.d. Ska man då säga något mer sen efter "Hej" eller räcker det? Blir det tyst känner man ju att man själv bör säga något, men då vet man inte om den andre personen fortfarande lyssnar eller om den har vänt sig åt ett annat håll och inte lyssnar längre. Så då säger man inget alls istället. Det är därför det är hyperviktigt att säga till när man går och inte bara gå därifrån eller så. Då kan man stå och prata rakt ut i luften och se dum ut. Går man iväg eller vänder sig bort säger man det. Då är det genast mycket lättare.
Då har vi msn. Där har jag lättare att snacka med folk, men problemet är att det är svårt att hitta folk att prata med. De flesta är tråkiga typer som bara säger "aa" "mm" "ok" osv. Inget kul alls att prata med dem, men det finns vissa människor som är sociala över msn också och de är det kul att prata med, men så vill man kanske gå vidare och kanske träffas någon dag eller så. Det säger man ju inte till vem som helst ba "Ja, dy och jag skulle ju kunna ses någon dag", men när man har pratat ett tag och lärt känna varandra, då kanske man vill det, men det är det inte många andra som vill. Är det någon som vet vem man är så vet de hur man är irl och vill inte träffas för det, men det säger de inte =P eller, om det är någon man bara har träffat över nätet så vågar de kanske inte riktigt och det är klart, man ska vara försiktig med blinddating eller vad man ska säga. Man ska låta personen i fråga ta den tid den behöver på sig och så får man se senare när den är redo för att träffas, om den vill.

Det blev mycket tankar det här och jag har säkert missat en massa jag tänkte på innan, men det är ju typ såhär det är.
Jag har lättare att prata över msn och stifta bekantskaper på så vis och sedan träffas än att träffas irl osv. Eftersom att jag aldrig heller är ute och festar e.d. så blir ju den delen ännu svårare, men när man väl är ute så känner man ju att det är roligt och skulle vilja komma ut lite mer, men det är svårt när man inte har någon att gå ut med.

Jaja, det får räcka nu.. nu är det kaffe som gäller =)