Igår skulle vi då ut och vandra.
Som kompensation fick vi i alla fall sovmorgon till 10. Jag skulle då åka 9:40 här hemifrån, men taxin var ju så klart sen och kom inte förrän 9:55. Då skulle han åka och hämta 2 till innan vi kunde åka till Mjölby, så jag kom ca 25 minuter för sent.
Då fick Micha hjälpa mig, för Spike var på sjukhus. Han, Albin och Gustav körde ju basket innan idrotten i måndags. Spike är latexallergiker, så han fick några små utslag efter det. Han trodde inte det var så farligt, men det blev värre och de spred sig upp längs armarna och började blöda och så. Så han åkte in till Linköping i tisdags och där fick han stanna kvar tills igårkväll för observation. Alltså skulle han missa vandringen. Han ringde och pratade med mig om det i tisdags kväll. Han ringde från sin mobil, för hans namn visades i min telefon, men själv sa han att han ringde från sjukhusets telefon och att han hade fått betala 40 spänn för att få in en telefon till rummet där han låg. Skumt värre tycker jag. Vad tycker ni? Det låter väldigt konstigt.

Micha fick som sagt i alla fall hjälpa mig. Vi ställde väskorna i reseptionen och sedan var det bara att försöka hitta fakta om Kubas flyktingpolitik igen och precis som i måndags hittade jag absolut ingenting. Dock var det lite coolt att min blogg kom upp som träff 1 när man söker på "Kubas flyktingpolitik" =)

Lunch var det efter det följt av religion som vi fick gå ifrån lite tidigare för att byta om och så. Det gjorde vi och gick sedan, med kängor, packning och hela kittet, ner till Lundby där kanoterna låg.
Vi låg lite efter i tidsplanen, men iväg kom vi i alla fall. Jag fick paddla med Micha och Janne. Janne satt längst bak och styrde, Micha i mitten och jag längst fram. Vi paddlade i 4 etapper. Första gick bra. Lite kändes det i armarna, men ingen större fara. Andra etappen gick hyfsat. Nu var man ganska trött i armarna. Tredje etappen var värst. Fjärde etappen gick ganska bra. Då hade jag gått förbi jobbighetsstadiet och bara körde på i alla fall. Min teknik var nog inte den bästa, för oavsett vilken sida jag paddlade på kändes det mest i vänsterarmen. När jag paddlade på höger sida kändes det i vänster axel, eftersom att man trycker på med den armen då. När jag paddlade på vänster sida kändes det också mest i vänsterarmen. Jag antar att jag tryckte för lite med högerarmen och drog för mycket med vänsterarmen.

Fram kom vi till slut i alla fall. Då hade vi paddlat ca 1,3 mil och skulle då vandra 5-6km i skogen med väskor och allt. Först gick det bra, för då var det vanlig väg. Sedan vek vi av på något traktorspår. Det är ju inte världens lättaste underlag att gå på, men värre skulle det bli. Vi kom in på stigar i skogen där jag fick gå bakom Micha och hålla i ett snöre till hans väska. Albin gick bakom mig och höll i min väska och Gustav gick framför oss och varnade för stenar, rötter osv.
Vi hade mörkret att kämpa mot, men mörkret vann. Innan vi kom fram var det bäckmörkt, så ingen såg något alls. Sådan tur var hade de flesta pannlampor.

När vi var framme var det bara att göra upp eld och börja grilla eller laga mat. Då var man skapligt hungrig. Klockan var runt 8 och jag hade inte ätit sedan lunchen.
Jag orkade dock inte grilla mina korvar, så jag åt 4 råa korvar och drack lite kaffe och vatten.
Sedan hjälptes vi åt att sätta upp tält åt Micha och mig. Det var bara vi som skulle sova i tält. Resten sov under ett vindskydd, men min sovsäck klarade inte så kalla temperaturer, så det var bättre att sova i tält. Vi fick upp det och lade oss strax efter 10.

Hela natten somnade jag och vaknade. Ändå var jag inte så trött när jag vaknade 5:50 imorse. Då spöregnade det och var allmänt dåligt väder. Under natten hade jag inte frusit i alla fall. Jag sov med underställ, fliströja, vanlig tröja, jacka, halsduk och sovsäck. Det blev ganska lagom.
Jag fick skoskav igår när vi gick och det var dels därför jag frågade Janne om jag kunde få åka med honom tillbaka till skolan vid 7, för han var tvungen att åka tillbaka och fixa lite med en aktivitet han skulle ha för lärarna idag på studiedagen.
Den främsta anledningen till att jag frågade var dock för att jag varken hade det minsta lust eller vilja att gå ca 8km i ösregn, mitt ute i skogen, på smala stigar, med blöt vegitation och med skoskav. Inte en chans. Även om jag inte hade haft skoskav hade jag vägrat. Det är nog så jobbigt att gå i skogen sådär i vanliga fall när man inte ser och nu var det minst tio gånger värre. Dessutom var det ännu längre än vad vi gick igår och det var nog så jobbigt.

Jag är glad att jag fick åka med Janne, för att vandra i det där kan inte ha varit kul. Regnet verkligen öste ner. Det skulle ju vara 6 grader idag, men jag vet inte hur kallt det var. Mamma hade i alla fall satt igång värmepumpen när jag kom hem och vid 5 idag var det 7 grader, så mycket varmare än så kan det inte ha varit. Jag lider med dem som fick vandra hem i det där, men samtidigt ska de ha ett jättetack för att de ställde upp och hjälpte mig så bra som de gjorde! Det var nästan tur att inte Spike följde med, för han hade gnällt som f*n och då hade jag gnällt ännu mer än vad jag gjorde nu. Nu försökte jag att inte gnälla så mycket, för det påverkar ju ändå bara andra och gör dem mer pesimistiska.

Det var den vandringen det och ALDRIG mer säger jag bara! Det här var once in a life time. Jag har aldrig varit någon friluftsmänniska, men nu har jag i alla fall provat på hur det är, men det här är absolut inte min grej. Jag var i alla fall med vilket det inte var alla som var och min kämpainsats var det inget fel på.

Ford är nu på sjukhus igen. Kanske måste vi låta honom somna in...
Mamma och de ringde ju i tisdags, men då hade de inte tid. Vi skulle höra av oss igår igen om det inte blev bättre. Det blev det inte, så vi åkte in med honom. Läkaren trodde att det kunde vara en del av ett fågel/musben som satt fast i tarmen och skavde.
Jag vet inte vad de gjorde mer, men hade det inte blivit något bättre tills idag skulle vi höra av oss igen. Det hade det inte och då fick vi komma in direkt. De skulle operera honom och försöka få ut det genom att klämma på tarmen. Gick inte det kanske de var tvungna att låta honom somna, för skära upp själva tarmen och börja gojsa i var tydligen inte så bra. Dock var det just vad de hade gjort i alla fall berättade de senare när de ringde. Operationen hade gått bra. Det hade varit ca 15cm med skit som satt packat där längst bak i tarmen. Ändå har han kunnat pooa, men det måste ha gjort fruktansvärt ont, lilla Ford. Det känns ändå lite konstigt, för han har ju inte fått alls mycket mat nu sedan senast han hade förstoppning i våras och dessutom har han fått parafinolja två gånger i veckan, men ändå blir det såhär. Allt är p.g.a. att han blev påkörd första gången han var med i stugan. De sa att inget blev brutet då, men något hände uppenbarligen i alla fall.
Nu skulle han i alla fall vara kvar där tills imorgon. Blir han bättre kan vi hämta honom då, men blir det inte något bättre, då är det nog tyvärr så att jag måste låta min lilla kisse somna in...:'(
Vi får hoppas på det bästa! Håll tummarna för det här nu!

Imorgon är det nollningsfest =)