I fredags kväll, precis innan jag skulle lägga mig, greps jag av en plötslig insikt. En klarhet som bara slog ner över mig utan förvarning.

Jag är klar här. Jag är redo att "flyga ut" så att säga. Jag är redo att lämna barndomens trygga famn och prova mina egna vingar, stå på mina egna ben.

Att jag "är klar" här är kanske fel ord, men jag vet inte vad man ska använda sig av riktigt. Jag har ju familjen, släkten och laget här, men något mer har jag inte direkt. Familjen kommer finnas kvar här, även om jag flyttar, och laget kommer jag träffa på tävlingar och turneringar.

Jag har kommit underfund med vad jag verkligen vill. Inte vad jag vill göra yrkesmässigt eller så, bara vad jag verkligen vill rent privat sett. Jag vill flytta ihop med och leva mitt liv med en väldigt speciell person. Det kommer inte att ske förrän tidigast om 1 år, eftersom vi måste ta hänsyn till vissa saker, men trots det har jag ändå kommit underfund med och förstått vad jag verkligen vill. Jag har tänkt och funderat på det här ett längre tag nu och varit i princip säker på vad jag vill, men nu är jag helt 110% säker på att jag verkligen, verkligen vill det här. Man ska inte gå för fort fram när det gäller sådana här saker och det kan låta konstigt att jag redan nu vet vad jag vill, efter att bara ha träffats en gång irl, men så är det. Jag känner mig själv och det här är något jag verkligen, verkligen vill. Det är något som redan nu har blommat ut, men som kommer få ligga och dra sig något år till. Då, om 1 år, är vi förhoppningsvis redo för det här, både hon och jag, och jag tror det kommer bli jättebra. <3

Kärleken är enormt stark och för den är jag beredd att lämna allt detta, allting jag har växt upp med under 21 år. Egentligen är det inte mycket jag lämnar, det mesta är redan nu minnen, så det är egentligen bara familjen, tryggheten i hemmiljön och laget jag lämnar, men både familjen och laget finns ju kvar här. Tryggheten måste man som sagt lämna någon gång och prova sina egna vingar. Man kan inte leva hela livet i barndommens trygga famn. Går gör det nog, men jag vill inte göra det. Jag vill ut och stå på mina egna ben och jag vill göra det tillsammans med den jag älskar mest av allt i hela världen. <3

Jag är redo att bygga mitt eget liv, att stå på egna ben. Självklart med stöd och hjälp från familjen i början, men mer och mer klara sig själv. Alla minnen härifrån finns kvar innom mig, men jag har inget speciellt här nu längre, borträknat tidigare nämnda familj och lag, och vem vill inte bo tillsammans med den man älskar? :)

Jag vet att jag är väldigt tidigt ute, men jag tänker väldigt mycket rent generellt sett och eftersom det här är det jag vill helst av allt så är det självklart att en hel del av alla tankar ägnas åt hur fantastiskt och fint det skulle vara. Självklart tror jag inte att det bara skulle bli guld och gröna skogar, små komplikationer blir det alltid.

Det är som sagt 1 år kvar innan det alls kan bli aktuellt och var det blir vet varken hon eller jag. Om hon flyttar hit, eller om jag flyttar dit. Det är konstigt hur saker och ting förändras. För 1 år sedan ville jag flytta till Mjölby. Linköping var nästan för stort. Nu, 1 år senare, kan jag tänka mig att flytta ner till Göteborg, Sveriges näst största stad. Det kommer bli ett enormt steg för mig i sådant fall, från lilla Skänninge, med ca 4000 invånare, till en jättestad i jämförelse. Allting kommer bli nytt. Älskling kommer få agera ögon åt mig väldigt mycket, för jag kommer inte hitta någon stans alls, jag kommer få ringa väldigt många samtal, fixa med ledsagare, färdtjänst, ny ögonläkare och div. andra saker, + allting omkring boendet. Adressändra, fixa autogiro på räkningar o.d. och allt annat omkring ett boende. Det kommer dessutom bli väldigt ont om tid, eftersom att man får reda på vad man kommer in på till hösten i juli och därefter har ca 1 månad på sig att fixa allting. Dock bör man ha kollat lite lägenheter och så innan dess, så att man inte står där helt på ruta 1 med en månad kvar att vinka på. Då kan det bli lite tight.

Trots allt detta, alla dessa stora förändringar, allt nytt och allt som måste göras är jag ändå beredd att göra det. Att göra allt detta på helt egen hand skulle jag dock aldrig göra. Att flytta ner till Göteborg helt själv vet jag inte om jag skulle våga, även om jag har börjat vackla lite även på den punkten. Jag gillar Göteborg som stad och dialekten är Sveriges i särklass mysigaste. :)

Vi får se vad som händer, än så länge är det som sagt knappt ett helt år kvar och det är gott om tid att tänka på. Jag har dock tänkt klart. Jag vet att det är det här jag verkligen vill och jag tror det kommer bli jättebra. Bara båda 2 verkligen är med på det. Att flytta ihop med någon är en väldigt stor grej, som båda måste vara med på till 100%, annars kan det bli svårt. Jag vet som sagt vad jag vill. Att flytta ihop med den man älskar, göra allt tillsammans, alla vardagliga småsysslor som att handla och laga mat, ja, dela allting som går att dela, det är helt oslagbart och jag vet att för varje dag som går närmar sig denna underbart fantastiska dag mer och mer och det känns riktigt, riktigt bra. :) <3

Annars var jag på LHIF:s sommarfest igår. Jag hade inte tänkt åka alls, men så tyckte Pelle att det kunde vara bra att samla laget och prata lite inför säsongen. Så jag, Albin, Jennifer, Louis, Oskar och Pelle kom dit, fikade, åt grillad korv och gick en tipspromenad. Vädret höll sig stabilt, trots att det ösregnade när jag åkte och när jag kom dit. Taxin hem hade jag beställt till 17:25, för det var slut 17:00. Dock tänkte jag i samma banor som vid träningarna, att man duschar efter och så och därmed behöver lite mer tid på sig, vilket jag inte hade behövt nu. 17:00 hade även det varit alldeles för sent, så Pelle tyckte jag kunde ändra taxin. Det gjorde jag. 16:00 åkte jag hem istället. Det blev ganska lagom. När jag kom hem fanns det färdigt kaffe och Emma hade köpt vaniljmunkar. Det fattades bara lite vinterkyla ute och julmusik i vardagsrummet. :)

I torsdags var jag och Erika i Linköping för att fixa den där nedladdningstjänsten för min literatur till hösten. Vi gick av en hållplats för tidigt, men hittade till slut ganska smärtfritt och själva tjänsten var inga problen att få. Varför jag var tvungen att komma dit var för att man var tvungen att gå igenom ett avtal. Annars hade jag kunnat göra det själv här hemma.

Efter att vi hade fixat det åkte vi in till stan för att köpa nya skor åt mig till träningen. Mina nuvarande Adidas Special har jag haft i nästan 2 år, så det var mer än dags att köpa nya. Exakt likadana fanns, men inte i min stolek. Istället fick jag prova den nyaste versionen av Special, samma jag provade innan jag köpte de jag har nu. De är lätta, snygga och bra, men de går upp lite under hålfoten. Det är inte bra när man spelar goalball. Så platta sulor som möjligt ska det vara. De går inte upp mycket, men lite. Istället blev det en annan äldre version av Specialen. De har platt sula, men är lite hårdare under hålfoten. Så vi får se hur de är. Är de inte bra är det ingen större katastrof, för de var nedsatta 300kr och kostade bara 319kr. Vi får ju skobidrag från laget på 400kr, så man kan säga att jag får de gratis.
Killen som hjälpte oss på Stadium var dessutom bland de trevligaste jag har mött i butikssammanhang. Han var jättetrevlig och tyckte det skulle vara kul att prova på goalball någon gång. Han kanske t.o.m. skulle komma förbi på uppvisningen vi har nästa helg i Racketcenter. Jag återkommer med det. :)

Vi avslutar med lite Offspring. Your gonna go far, kid, från albumet Rise and fall, rage and grace, från 2008. :)