De senaste dagarna har det varit otroligt fint och vackert väder. I princip som sommar, vilket är väldigt ovanligt för årstiden.

I måndags borde jag ha pluggat, men det fina vädret satte käppar i hjulen för det och istället tillbringade jag dagen ute på altanen. Solen stekte och jag mådde bättre än jag har gjort på mycket, mycket länge. Det är otroligt vad lite sol och värme kan göra.

Senare på kvällen kom dock den där riktigt intensiva, skärande saknaden över mig igen. Den där känslan av ensamhet och saknad, som får ångesten att växa i bröstet och gör det tyngre att andas. Den där känslan som var mitt dagliga tillstånd tidigare i vinter, men som jag nu mer och mer lyckas begrava innom mig, men som då och då tar sig upp till ytan igen.

Jag vet inte vad det var som fick mig att börja tänka, men där satt jag i vilket fall, framför datorn, tänkte på allt fint och underbart som varit, på hur det kunde bli såhär, på det otroligt vackra och fina fjolåret, som mer och mer framstår som ett kapitel av ren och äkta kärlek i mitt liv, ett kapitel som nu är slut. Ändå hoppas jag så klart någon stans, långt där inne, att det ska bli bra en vacker dag, att kapitelet i själva verket inte var ett kapitel, utan att detta som är nu fortsatt istället är ett mörkt och dystert kapitel i denna obeskrivligt vackra kärlekssaga. En kärlekssaga där du och jag stod, tätt tillsammans, hand i hand, i början av evighetens långa gata, för mindre än 1 år sedan. Du och jag, så lyckliga, så obeskrivligt lyckliga, som bara 2 förälskade personer kan vara. Allt var så underbart fint och vackert, våren blomstrade, min student närmade sig och min kropp och mitt hjärta längtade något enormt efter den famn jag föralltid vill vara i, de armar jag alltid vill ska hålla om mig, de läppar jag alltid vill kyssa, den doft jag alltid vill ha nära mig. Allt kändes så tryggt och säkert och jag kunde verkligen se en framtid tillsammans med dig, på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. En framtid med hus, barn och många, många lyckliga stunder tillsammans.

Denna känsla av ren och äkta kärlek, så fin, så fin, att inget någonsin kan beskriva den. Något utöver det där "vanliga" man känner vid en förälskelse, den där känslan som säger att man kan dela hela livet tillsammans, känslan som får 2 personer att fläta samman fingrarna, se varandra djupt i ögonen och med ett leende på läpparna lova varandra evig kärlek. Den känslan finns kvar innom mig. För ingenting har förändrats, ingenting. Jag känner precis samma känslor som då, jag älskar den tjejen precis lika mycket som då, för 1 år sedan, när vårt galna messande under våren var i full gång, som då, för 6 månader sedan, då vi senast träffades. Känslorna har kanske begravts lite i något slags självbevarelsesyfte, men de finns där, precis lika starka och äkta som de alltid har varit.

Jag mår bättre nu än vad jag gjorde i vintras, det ska jag inte förneka, men allt är relativt. Jämför man med hur jag mådde för 1 år sedan mår jag fortfarande dåligt. Saknaden är enorm. Den tillsammans med rädslan att förlora dig helt ur mitt liv är nog det värsta. Jag vill aldrig förlora dig, vad som än händer, aldrig. Alla är vi unika på vårt sätt, men du är mer än unik. Jag har aldrig träffat någon ens i närheten av dig och jag vill föralltid ha dig i mitt liv, även om det bara blir som vänner. Mitt hjärta är just nu inte helt, en stor bit av det saknas, för den tillhör dig. Kanske kan det bli helt en dag, men att förlora dig helt, det vore hemskt och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi alltid kommer stå varandra nära. För trots allt har vi ett band mellan oss. Ett band av tillit och förtroende. Känslor kan tyvärr förändras, men ett förtroende försvinner inte bara sådär utan vidare. Det finns kvar, det är jag säker på, men både du och jag har haft/har tunga och jobbiga perioder nu. Så småningom, när saker och ting har hamnat på rätt köl igen, då kommer vi hitta tillbaka till varandra, som vänner eller mer än så. Det är jag säker på. Ändå finns den där rädslan där. Rädslan av att förlora en så fin och underbar människa ur sitt liv.

Allt detta snurrade runt i mitt huvud medan jag satt där framför datorn och lyssnade på alldeles för glad musik för min sinnesstämning, gammal Classic euro från 90-talet.

Så småningom blev det hursomhelst lite bättre och jag kunde t.o.m. läsa igenom det Erik hade skrivit om vårt seminarium i torsdags, samt skriva egna anteckningar till detsamma, vilket jag egentligen skulle ha gjort innan själva seminariet. Så trots allt får jag ändå anse mig nöjd med min insats.

Igår blåste det lite mer kyliga vindar, men det var fortsatt kanonvarmt ute. Shorts och T-shirt var det som gällde när jag ställde mig vid spisen för att laga mat. Stuvade mackaroner och falukorv, en av de få maträtter jag faktiskt kan laga.

Maten lagades till de otroligt falska tonerna i min song, då jag sjöng med i gamla klassiker på mobilen, och avnjöts sedan ute på altanen, precis som Emmas grillade kyckling under måndagen.

Efter maten stod rengöring av altanen på schemat. Emma och Shep försökte få ihop högtryckstvätten, men det gick sådär minst sagt, så de fick nöja sig med trädgårdsslangen. Jag själv fixade en hink med rengöringsmedel och torkade av alla stolar och bord ute på gräsmattan, mitt i eftermiddagens värmande sol.

Jag hann precis klart innan det var dags att åka in till Linköping för att träna lite. Styrka 5 stod på programmet och det blev ett riktigt bra pass. Dock hann vi inte hela, då min taxi skulle gå 18:25 och Albin och Louise kom lite sent redan från början.
När vi hade fixat i ordning oss visade det sig att taxin hade åkt. När vi gick från omklädningsrummet hade ingen ringt, men väl ute på gatan hade någon ringt, taxichauffören. Han måste ha åkt precis. Surt, med tanke på att nästa linje inte skulle gå förrän 20:25, så jag hängde med Albin och Louise till Tornby istället.

På bussen satt några ganska högljudda fjortisar längre bak och gick av på samma hållplats som vi. De hamnade en bit framför oss, men vi gick ifatt dem och då utspelades följande dialog:
Fjortis 1 (syftande på våra käppar): Vad gör de?
Fjortis 2: Shh!
Fjortis 1 (fattar grejen med käpparna och säger, som att det går upp ett ljus): Ahaa!

Ibland undrar man ju... :)

Tittande efter ett matställe och ett slutligt Maxmål på Max blev det innan vi gick till Maxi för att vänta på taxin. Tidigare under dagen hade det som sagt varit skönt, men nu var det lite kallt med shorts, T-shirt och badtofflor, kl 20:10 på kvällen.

Jag funderar fortsatt på det där med att slänga upp mitt och Mattias åk som vi filmade i Idre på Youtube, vad tycker ni? Vill ni se mig åka skidor? :)

Vi avslutar med en riktig klassiker, Mike Oldfield - Moonlight shadow, en låt jag i princip kan utantill. Även lite Classic euro från 95 med låten Amazing, med gruppen Cop.