Här är en novell jag skrev för drygt ett år sedan. Blev riktigt nöjd med den då, tycker det finns lite småfel i den nu, men helt okej är den. Mamma trodde inte det var jag som hade skrivit den. Läs så får ni se vad ni tycker!

"Jag och min fru satt framför TV:n, som vi brukade göra mörka höst- och vinterkvällar. Jag i min mörkröda fåtölj och min fru halvlåg i den svarta soffan. Lamporna var diskret nedskruvade och ett varmt ljus spred sig från lampan i fönstret. På TV visades för närvarande nyheterna, men jag lyssnade inte speciellt noga. Jag satt och tänkte på dagen som varit.
Det hade varit en ganska kaotisk dag, med en kund som hade blivit lite upprörd över att han inte kunde byta konto.

Jag satt och funderade så intensivt att jag först inte hörde min frus fråga förrän hon petade på mig.
- Va? Svarade jag en aning förvirrat och satte mig lite rakare i fåtöljen.
- Har du köpt någon tidning? Frågade min fru igen. Jag tittade på henne, hon var så fin där hon satt i soffan, med sitt kastanjebruna hår hängande ner över ena axeln och sina gröna ögon fixerade på mig.
- Nej, svarade jag, fortfarande en aning förvirrat. Min fru märkte det så klart, men efter många års äktenskap visste hon att det var lönlöst att försöka dra ur något ur mig. Jag berättade det jag ville och när jag ville. Det var ingen idé att tjata och det visste hon. Istället sa hon:
- Kan du inte cykla ner och köpa en då? Jag hade absolut ingen lust att ge mig ut i den mörka höstkvällen, men när min fru tittade på mig med de där ögonen på det där sättet smälte jag totalt och kunde inte säga emot.
- Självklart, svarade jag och reste mig ur fåtöljen, som gav ifrån sig låga knarranden under min tyngd. Jag sträckte på mig, mjukade upp min stela kropp efter att ha suttit i samma ställning en längre stund.

Jag gick sedan ut i hallen, som lystes upp av lampan i taket som fortfarande var tänd. Jag tittade på de beigeaktiga väggarna och blicken fastnade på en liten spindel som hade spunnit sitt nät i hörnet över hatthyllan. Den satt där, helt stilla och bara väntade på ett byte. Någon stans ifrån dök ett påstående jag hade hört upp i huvudet. "En spindeltråd är lika stark som en ståltråd i samma tjocklek." Kunde det verkligen stämma? Tänkte jag medan jag släppte spindeln med blicken och böjde mig ner efter mina bruna skor. Jag satte mig en aning mödosamt på en stol som vi hade stående intill väggen och tog på mig dem. Jackan hakade jag av från kroken och tog den på mig. Precis innan jag gick ut hörde jag min frus röst inifrån TV-rummet:
- Köper du med dig något godis också? Jag är så sugen.
- Visst, svarade jag, vad vill du ha?
- Vad som helst, choklad kanske?
Jag hummade något till svar och stängde sedan dörren bakom mig och gick mot förrådet där cykeln stod. Det var en gammal cykel, säkert från tiden närmast efter kriget. Den hade en gång varit blå, men var nu någon stans mellan vit och blå efter att ha stått för mycket i solen. Det var ingen dyrgrip precis, men den dög bra åt mig och jag hade dessutom knappt betalat ett öre för den. 10kr hade jag fått ge för den och det var, tyckte jag, för en fungerande cykel, ett bra pris. Bättre det än att lägga flera hundra eller rent av tusen på en ny cykel.

Jag baxade ut den ur förrådet och ledde ut den till gatan, där jag satte mig på sadeln och började trampa ner mot macken.

Det var inte många själar ute, men jag trampade ändå på lite extra vid dungen, där gatlamporna var trasiga och jag visste att det kunde finnas skumma människor. Däcken ven mot den något våta asfalten och jag kom ner till stora vägen utan att något hände. Jag stannade och lät några bilar köra förbi, innan jag cyklade över och fortsatte färden. Det blåste lite och jag ångrade att jag inte hade tagit vantar. Händerna kändes kalla i blåsten och jag trampade på lite extra för att komma fram snabbare. Genom villaområdet vid vägen och så en vänstersväng, där jag var nära på att köra på en katt som kilade över vägen och försvann in i en häck. Sedan rakt fram och höger ut på stora vägen igen och där såg jag mackens gulröda upplysta skyltar en bit längre bort.

En bil höll just på att tanka när jag svängde in framför macken och parkerade cykeln vid några bänkar som stod kvar efter sommaren som för länge sedan var över. Jag låste inte cykeln, tänkte att det väl inte var någon som ville stjäla en så skraltig cykel. Jag gick istället in genom dörren och ett pling förkunnade att jag hade kommit.

Tjejen bakom kassan tittade upp och log snabbt mot mig innan hon återgick till att fylla i några papper hon hade framför sig på disken. Hur gammal kunde hon vara? Omkring 20? Kanske något äldre, jag var inte riktigt säker. Söt var hon i alla fall, med sitt gyllenblonda hår och runda kinder. Påminde lite om en docka tänkte jag och släppte henne sedan med blicken, styrde stegen in i butiken, passerade mjölk och ost innan jag tog till vänster och passerade ännu några hyllor med diverse saker på innan jag slutligen var framme vid godiset. Blicken for över påsar med Fruxo, Pimpim, Gott och blandat, Ahlgrens bilar m.m. tills den stannade vid chokladen. Jag stod och tvekade i några sekunder mellan en vanlig hederlig Marabou eller en ny variant jag inte hade smakat förr. Appelsinkrokant stod det att det var. Jag tvekade några ögonblick till och bestämde mig sedan för att hålla mig till det säkra och valde en Marabou Mjölkchoklad.

Jag gick mot kassan och ställde mig bakom en kvinna med en pälsmössa på huvudet, som lade upp några mjölkpaket och några trisslotter på disken och betalade. Jag hörde inte priset, jag hade vänt mig halvt bort och tittade på tidningarnas rubriker. "Man knivskuren till döds i centrala Malmö", "Kvinna åtalad för dubbelmord i Norge" och "Bilkrasch utanför Vänersborg". Jag tog ett Aftonblad och vände mig tillbaka mot disken där kvinnan med pälsmössan precis var klar och gick mot dörren. Jag lade upp chokladkakan och tidningen på disken och tjejen bakom den samma hälsade och log mot mig samtidigt som hon skannade in varorna.
- 25kr tack, sa hon och log igen. Jag tänkte precis betala då dörren rycktes upp onödigt hårt och både jag och tjejen tittade dit och fick se 2 män storma in i lokalen. De var mörkt klädda och hade någon slags huva över ansiktena. Jag blev alldeles kall inombords och jag kände hur knäna började darra. Tjejen bakom disken undslapp sig ett litet pipande skrik och jag kastade en blick på henne och såg att hon var likblek i det ansikte, som förut hade sett så rosigt och fint ut. jag förmodade att jag var lika blek som hon, men jag hade ingen lust att titta efter.

Tillbaka med blicken mot de båda män som stormat in genom dörren. De var nu nästan framme vid disken och jag såg nu att en av dem höll någon slags kniv i handen, medan den andre drog fram en påse ur ena jackfickan. Jag fick en skymt av kvinnan med pälsmössan som med ett chockartat uttryck i ansiktet drog sig mot dörren. De båda männen verkade inte ha lagt märke till henne. De var nu framme vid disken och han med påsen puttade till mig så att jag var nära på att tappa balansen och höll sedan fram påsen och krävde, med något dov stämma, att få alla pengar. Tjejen bakom disken stod helt paralyserad med tefatsstora ögon och bara glodde på honom. Han upprepade då, med något högre röst, sin begäran, men ingen reaktion. Då slöt den andre mannen upp vid hans sida och höll fram det jag hade trott var en kniv och som jag nu mycket riktigt såg att det var. Han viftade lite med den framför hennes ansikte och begärde även han att få pengarna.

Den första chocken hade lagt sig och jag började kunna tänka igen. Jag tänkte att de verkade nya på området. Ingen av dem höll uppsikt över övriga butiken. Båda två stod med ryggarna ut mot lokalen. Jag tänkte att jag måste göra något, men vad? Om jag gav mig på någon av dem riskerade jag att bli knivskuren. Jag hade inte många sekunder på mig, men plötsligt plingade dörrklockan och båda männen svängde runt och fick se en skymt av kvinnan med pälsmössan som försvann ut i mörkret. Sekunden efter hördes ett gällt skrik utifrån:
- Hjälp! Polisen! ett rån! De båda männen tittade snabbt på varandra och bestämde sig sedan för att fly. De hade dock puttat/knuffat mig mot dörren, så jag stod mellan dem och dörren. Alltså var de tvungna att passera mig för att komma ut. när de passerade mig sträckte jag ut ett ben och lyckades få den ena av rånarna att snubbla till och braka rakt in i ett ställ med tidningar som skramlande föll till marken med rånaren över. Den andre rånaren såg sig snabbt om över axeln och forcerade sedan dörren och försvann. Rånaren som jag hade lyckats få på fall försökte kravla sig upp på fötter igen, men jag ingrep återigen och kastade mig över honom och höll fast honom. Tur att det inte var han med kniven, tänkte jag, medan jag fortsatte att trycka ner honom mot golvet. Han kämpade emot i några sekunder, men verkade sedan ge upp och slappnade av helt, men jag släppte honom inte för det. Jag tittade upp och fick se att tjejen bakom disken fortfarande stod som paralyserad och bara stirrade.

Så hördes plötsligt bildörrar slå igen och två poliser steg in genom dörren. Då släppte jag mitt grepp om mannen på golvet och lät poliserna ta hand om honom. Jag gick istället bort till tjejen bakom disken, som först nu verkade slappna av. Jag frågade hur det var med henne, men hon slängde sig bara rakt i min famn och började storgråta. Jag kände mig något ovan vid situationen, det blev inga egna barn för min del och unga tjejer var det inte var dag jag fick hålla om. Efter någon sekunds tvekan slöt jag dock armarna kring henne och bara stod där, visste inte riktigt vad jag skulle eller borde göra. vi bara stod där, tills en av poliserna kom fram till oss och bad att få ställa några frågor.
- Självklart, svarade jag och lösgjorde mig varligt från tjejen som fortfarande grät. Hon torkade ögonen med händerna och drog armen under näsan och nickade sedan som bekräftelse på att hon också kunde svara på frågorna. Jag fick veta att hon hette Sissy och var 22 år. Där ser man, tänkte jag, uppskattningsförmågan är det inget fel på i alla fall.

Det var de vanliga frågorna, hur det hade gått till, hur de såg ut och liknande. Polisen Anntecknade flitigt allt vi sa i ett kollegieblock, som han sedan stoppade i fickan och tackade för upplysningarna. Rånaren som jag hade hjälpt till att gripa hade förts ut till en väntande polisbil och man höll på att leta efter hans kumpan. Vi hade inte kunnat ge något vidare signalement på honom, men med hjälp av hans medbrottsling och kanske också med hjälp av övervakningskameran inne på macken skulle det nog inte vara något större problem att få honom gripen.

Vi gick ut och ställde oss utanför entrén, Sissy och jag. Hon hade beslutat sig för att stänga tidigare och gå hem och vila upp sig, för det kunde hon behöva. Även jag kände att jag behövde vila upp mig. Jag tittade upp mot den mörka hösthimlen och kände den kalla vinden mot ansiktet. Vilken kväll, tänkte jag och hörde samtidigt Sissy som sa:
- Tack. Jag tittade ner igen och såg att hon stod och tittade på mig.
- Ingen orsak, svarade jag en aning generat. Jag visste inte varför jag rodnade, men jag hade alltid haft en förmåga att rodna i situationer där man egentligen inte alls behövde rodna.
- Utan dig vet jag inte vad som hade hänt, fortsatte hon och tittade ner i marken. Jag är så feg. Jag vet ju vad jag borde göra, men ändå.. hon tystnade och jag lyfte handen och klappade henne försiktigt på huvudet och förvånades över hur mjukt hennes hår var och sa:
- Det är helt normalt att reagera som du gjorde, klart man blir rädd.
- Du var inte rädd, sa hon.
- Joo, det var jag, svarade jag och tittade upp mot himlen igen. Fruktansvärt rädd. Sedan stod vi där, tysta i kylan, i vad som kunde ha varit en timme lika gärna som en minut, innan hon kramade om mig igen och jag vände mig om och tog cykeln och cyklade med något darriga ben hemåt igen."

Så, vad tycker ni?
Vi avslutar med lite mer hardstyle, D-Block & S-te-fan - War cuz i'm hard!

>