Kollektivtrafiken - till för alla?

Tid: 20:01:00
Datum: 2011-03-22
Kategori: Allmänt

Det är självklart målet. Vi vill ha ett jämlikt och tillgängligt samhälle där alla ska kunna ta del av detsamma, gällande såväl allmänna utrymmen, kösystem, kulturevenemang och kollektivtrafik.

Så är det tyvärr inte idag.
Man gör ständigt samhället mer anpassat för personer med funktionshinder, men än är det långt kvar till ett helt tillgängligt samhälle där en funktionshindrad, t.ex. en rullstolsburen/synskadad/rörelsehindrad ska kunna klara sig helt på egen hand, samtidigt som den ekonomiska frågan, som alltid, spelar in och sätter käppar i hjulen för vad man egentligen skulle vilja göra. Tillgänglighetsfrågorna prioriteras bort, särskillt i de mindre kommunerna, och man lägger istället pengarna på annat. Inte konstigt att det inte finns pengar när man lägger flera tusen på en glasbur som slås sönder i Melodifestivalen. De pengarna hade dock sannolikt ändå inte gått till tillgänglighetsfrågor, men solklart är i alla fall att de kunde ha använts till något mycket bättre och vättigare än det de nu användes till.

Kollektivtrafiken har utvecklats enormt de senaste åren och är mycket mer tillgänglig idag än vad den var för 10-20 år sedan. På de flesta håll i landet, i varje fall i större städer, finns numera automatiska hållplatsutrop på både bussar och tunnelbanor/spårvagnar, bussarna sänks för att folk med rulatorer och rullstol lättare ska komma på/av och kanter/steg på tunnelbanorna har reduserats för att öka tillgängligheten.

Som med allt annat finns dock en baksida av det hela.
De automatiska hållplatsutropen är inte alltid igång, ibland stängs de t.o.m. av under resans gång och det man inte har tänkt på när man har byggt de nya bussarna, i alla fall här i Linköping, är att själva passagen längst fram, vänstersvängen när man går på bussen, innan man kommer in i själva mittgången är för smal för en rullator. När Albin, Louise och jag har åkt buss har vi vid ett flertal tillfällen fått hjälpa gamla damer att lyfta över rullatorn över den smalare passagen och ut i mittgången.

Dock ska Linköpings busstrafik ha en hiss för hållplatsutropen som fungerar riktigt bra, till skillnad från här i Mjölby kommun, där det knappt finns automatiska utrop över huvud taget. Har man tur kan man få ett manuellt utrop av chauffören t.ex. vid Stationen. Inte konstigt att man som synskadad då inte kan åka kollektivt.

Anledningen till att det är såhär har högst troligt med den ekonomiska biten att göra. Mjölby kommun har helt enkelt inte råd med automatiska utrop, men i dagens tillgänglighetssamhälle är det trots det nästan en skandal att det inte finns. Det gör kollektivtrafiken nästan lika otillgänglig som för en rullstolsburen på en allmän plats utan hiss/ramp.

Här nedan följer en film som US, Unga synskadade, har gjort ang. just detta med utrop på bussar och tåg.
Det var förövrigt just till detta syfte Jennifer skulle låna min videokamera förra helgen. Filmen är inspelad i Västerås och visar hur kollektivtrafiken kan vara i sämsta fall, då det är nära på diskriminring, hur den kan vara på ett acceptabelt sätt och hur den ska vara för att fungera optimalt, både med hållplats och linjeutrop. Titta så får ni se, det är en väldigt tänkvärd och belysande film. Filmen är dessutom syntolkad, så vill ni prova på hur det är att inte se kan ni stänga av skärmen/vinkla ner den och bara lyssna första gången, för att sedan se på den andra gången.
När ni har lyssnat/tittat på den får ni mer än gärna lämna era tankar och åsikter om detta, både ang. hur det kändes att se på film utan att se och ang. filmens syfte. Vad tycker ni? Hur bör man göra för att tillgängliggöra kollektivtrafiken på bästa sätt? Är idén i filmen ett bra alternativ, eller har ni andra åsikter och förslag?