Då har jag återigen varit ute och fart i vårt avlånga land. Denna gången var det Västkusten och Göteborg som var destinationen. Det var Drygt ett år sedan jag var där senast, då med albin och Louise, hemma hos Louises mamma och delvis också pappa.

Det var också Albin och Louise som nu hade varit nere hos Louises föräldrar, och när Louise under söndagen åkte hemåt Östergötland igen tog jag och terje vid, för att under måndagen gå på Liseberg. En grabbgrej liksom, utan tjejerna. Lite egentid behöver man också ibland.

Liseberg blev en trevlig vistelse, trots att det regnade när vi kom dit och trots att vi inte alls åkte lika mycket som tidigare. Bara 14 åk blev det totalt, vilket innebär ungefär 20kr/åk. Jag är dock glad att vi slipper det hemska med att stå i kö. När man inte ser och har med sig en ledsagare får man nämligen gå före i kön och dessutom, allt som oftast, åka två gånger i rad, utan att kliva av, vilket jag är väldigt glad över. För att stå i kö i ca 45 minuter till Balder eller Kanonen och sedan åka knappt 2 minuter känns vääldigt ovärt, känner jag.

Just Balder hade vi dock lite problem med. För det första kallade han som jobbade där Albin och mig för "brukare", vilket han inte hade rätt att göra, eftersom varken Albin eller jag har personlig assistent. Dessutom fick vi bara åka en i taget. Så först fick jag åka med Terje, medan Albin stod och väntade, och sedan tvärtom. Så har det aldrig tidigare varit och det var inte så någon annanstans nu heller. Man kan väl hoppas att han var ny på jobbet eller något...

Det var dock inte bara Liseberg som stod på schemat för min del. På kvällen skulle jag, äntligen, äntligen, träffa mitt ex igen. Fina Alexandra, som jag först lärde känna här på bloggen och som jag snabbt insåg var något speciellt med. Vi bloggkonverserade i några veckor, innan det blev msn och kort därefter också sms. Vi träffades första gången här, i augusti 2010, och andra gången här, i september samma år. Det var några av de absolut finaste dygnen i mitt liv och jag befarade att det skulle bli ett känslomässigt kaos nu när jag väl fick återse henne, efter nästan 2 år. Kanske skulle allt återigen komma upp till ytan? Allt som jag bearbetat och sakta men säkert kommit över.

Det gick dock mycket bättre än jag trodde på förhand. Det var jättekul att träffas igen! Vi gick och köpte lite kaffe, varefter vi satte oss på en bänk och pratade i nästan två timmar. Dock går det inte att bortse ifrån att den tjejen har betytt oerhört mycket för mig och alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. Med tanke på allt fint vi hade så vore det konstigt om det inte blev någon form av reaktion innombords nu, så ja, klart minnen och annat kom över en lite extra sådär igen, där vi satt bredvid varandra på en bänk i solskenet. Det tillhör dock en svunnen tid, även om det tog drygt ett år att komma över, så jag är mest bara oändligt glad och tacksam att vi nu återigen kunde träffas och prata. Jättekul!

Det stannade dock inte där. Dagen efter var det dags att träffa ännu en bloggvän, Linda, mer känd som "I am Baam" i bloggosfären. Hon blev den 4:e i ordningen och även detta blev ett lyckat möte. Hon och hennes sambo mötte mig på stationen, varefter vi traskade iväg och köpte kaffe på ett ställe. Där satt vi en stund, pratade om allt möjligt, varefter vi traskade vidare till ett annat ställe, där jag köpte mat. Sedan satt vi där och pratade ytterligare några timmar, varefter de slutligen hjälpte mig till stationen igen, där Albin och Terje, som hade gått på stan under tiden, väntade. Ett roligt möte även detta och jag hoppas vi ses fler gånger.

Många är fortfarande skeptiska till det där med att träffa folk via nätet, "man vet ju inte vem det verkligen är man pratar med" osv. Jag tycker dock det är en alldeles utmärkt väg att skapa nya nätverk och lära känna nya människor. Bland alla miljontals bloggar är det dock inte lätt att hitta de guldkorn som senare kan bli ens bästa vän, men man lär sig sina strategier. Alla bloggare/bloggerskor är ju inte ute efter att binda nya vänskapsband och lära känna nya människor. Vissa bloggar är mer kul och spännande än andra att läsa, ja, kort sagt, alla är vi olika, även på nätet. För min del handlar det oftast om att hitta bloggar som är personliga och bra skrivna, bloggar vars innehåll man lätt fastnar för och vars ägare inte bara svarar "SV: blablabla" på alla kommentarer. Då blir det en envägskommunikation och relationen utvecklas ingenting. Till slut tröttnar man och slutar läsa bloggen, för kommentarerna är trots allt en stor del av det hela. Då menar jag inte antalet kommentarer, utan mer kvaliteten på dem. Relationen mellan bloggare utvecklas i huvudsak via bloggkonverserande, man lär känna varandra mer och mer och slutligen kanske det leder någonvart, kanske inte. Det är svårt att säga innan man är där.

Nåväl, back to topic. Direkt efter hemkomsten från "De goa gubbarnas stad" var det dags för Skänninge marken, 2 av 3 dagar om året då vår lilla stad lever upp. Det är stånd och grejer i hela staden och ett tivoli nästan precis utanför oss. När jag var mindre tyckte jag det var superkul, men nu på senare år har det förlorat lite av sin glans. Det är bara samma saker överallt och man hittar sällan något bra att köpa, tycker jag, förutom den årliga saltgurkan och plastfolien, som man måste köpa.

Jag och älsklingen var bara ute en sväng i år och hittade inget annat än en rem som vi delade på. Dessutom var det träning både onsdag och torsdag, så lite av tiden försvann där.

På tal om träning så pågår ju OS för fullt och man kan väl säga att marginalerna inte har varit på vår sida hittills. Sara Algotsson missade sista hindret och fick nöja sig med silver, Lisa Nordén var nio tusendelar från ett guld i triathlon, men fick nöja sig med silver, Michel Tornéus var 1cm från bronset i längdhopp och Sara Sjöströms tider hade räckt till två silver. Så nej, marginalerna har inte varit med oss såhär långt. Det har dock inte bara varit negativa besked. Nordéns silver var ändå en bragd och jag tycker det är grymt häftigt att det kan skilja så lite som nio tusendelar mellan guld och silver, när man varit ute och simmat, cyklat och sprungit i nästan två timmar. Håkan Dahlbys silver är också stort och idag får vi ännu en medalj i och med seglingern. Dessutom tycker jag det är så galet starkt av Jessica Enis och Mo Farah att palla trycket, förväntningarna och förhoppningarna, från en hel nation och ta guld. Hur man ens kan springa 10 000 meter, en mil, på ca 27 minuter är en annan femma. Det är i princip maratontempo. Sprintdistanserna är nästan ännu mer ofattbara. Ikväll springer Usain Bolt final på 100 meter. Hur han kan ha sprungit den distansen på 9:68 i Peking är en gåta. Springer man på tio sekunder blankt ligger man på ungefär 36km/h. Han sprang alltså ännu snabbare än det. Det är ofattbart hur man ens kan komma upp i så höga hastigheter. Häftigt!