För någon vecka sedan lyssnade jag på ett radioprogram om gatubarnen i Bolivia. Det är så sorgligt egentligen. Det gäller väl egentligen alla gatubarn, såväl Bolivia och Brasilien som många afrikanska länder. Att små barn tvingas sitta i rännstenen på gator, söka skydd för vädrets makter intill en mur och leta efter något att äta i gränder och bakom hus. Att få en stämpel som mindre värd och se avsmaken i folk runtomkrings ansikten, för att man inte har tak över huvudet och tvingas stjäla för att överleva. Jag försvarar absolut inte själva stjälandet, men någonstans kan man ändå förstå dem, samtidigt som man även kan förstå de som blir bbestulna. Klart man blir arg och förbannad på något litet barn, eller för den delen vuxen, som tar dina grejer, grejer som du kanske hade tänkt sälja för att tjäna in till din egen överlevnad och för att ha råd med tak över huvudet och mat på bordet. Det handlar om människans samspel med varandra och man måste se det ur olika perspektiv. Stjäla tycker jag dock inte är okej, men har man själv mycket pengar, eller andra tillgångar, tycker jag inte det är för mycket begärt att ge lite till de som verkligen behöver det, till de som blir överlyckliga för 5kr eller ett par urgångna gamla skor.

Många gånger tänker vi här i Sverige inte på andra runtom i världen. Vi tänker inte på många afrikanska länder där barnen inte går i skolan, utan får arbeta hemma istället, där kvinnorna får gå flera kilometer för att ens få tag i vatten, där man kan få svälta om skörden blir dålig och där hundratusentals människor lever i såväl fattigdom som extrem fattigdom, d.v.s. att man har $1 att leva för varje dag, alltså ca 6kr. Det är livsförhållanden som här i Sverige känns så oerhört långt bort att det nästan känns overkligt, men som ändå finns på väldigt många håll i världen och i mindre vanliga fall t.o.m. här i vårt eget välbärgade land, Sverige.

Vi tänker inte på att vi här i Sverige faktiskt har det jävligt bra, att vi har gratis skolgång och utbildning, gratis tandvård upp till 20 år, rent vatten direkt i kranen, något vi är relativt ensamna om i världen, att majoriteten av alla svenskar har ett tryggt, varmt och fint hem att gå till, ett jobb där vi tjänar pengar och nära och kära som alltid finns där och som bryr sig. Jag vet att det inte alltid är så, inte i alla fall, inte ens i Sverige, men generellt är det så, men ändå gnäller vi. Vi gnäller över ilandsproblem som att vi inte har tid med en dator som krånglar, att vi inte har någon mascara hemma, att det inte finns någon juice i kylen, vilka kläder vi ska ha på oss nästa dag eller under fredagens fest, att maten i skolan inte var god, att vi missade tunnelbanan och får vänta tio minuter på nästa, att det inte finns något bra på TV, att nätet går segt eller att vi måste köpa ny mobil för att den gamla är ute.

Ja, jag vet, ovanstående gäller inte alla, men för många i länder som Sverige gör det det. Istället tycker jag vi borde vara tacksamma för de saker vi ser som självklara, att vi har rent och drickbart vatten i kranen, att vi har tak över huvudet och en familj och nära vänner som alltid finns där och som verkligen bryr sig etc. för det finns de länder runtom i världen där detta inte alls är en självklarhet, där det närmast skulle ses som världens lyx att ha det så som majoriteten av oss svenskar faktiskt har det. Så, budskapet här är alltså att vara mer tacksam för det lilla, för det vi ofta tar för givet, och att verkligen ta tillvara på familjestunder e.d. då man bara umgås och pratar med familjen. Det kanske inte sker så ofta, men vid jul och kanske nogon födelsedag, vilket gör det ännu viktigare att ta tillvara på de stunderna, för man vet aldrig hur länge nära och kära finns kvar. Vad som helst kan hända, en dag kan mormor eller mamma vara borta och då finns plötsligt ett tomrum där som man inte ens reflekterade över fylldes av mormor/mamma tidigare, ett tomrum som nu är påträngande tydligt, men som aldrig kan fyllas igen.

Så, återigen, var tacksam för det du har och ta tillvara på de små värdefulla stunderna med nära och kära!

Efter det lilla utlägget går vi in på lite mer vardagliga ting. Livet rullar på som det ska och träningen går bra. Benen är fortfarande inte bra, men jag försöker ta det lugnt och öka dosen löpning/joggning succesivt. Just nu är jag uppe i ca 3min i 8-9km/h, exkluderat från själva intervallpassen. Ibland känns det bra och ibland får jag ett nytt bakslag som gör att jag får backa tillbaka igen och gå ner i hastighet och tid. Som i söndags. Då fick jag helt hoppa över en styrkeövning p.g.a. att det gjorde för ont i benen. Det gick inte att lyfta så tungt. Det hela berodde troligen på att jag hade joggat ca 2,5min under fredagens intervallpass, 2min under kvällens skott/teknikpass och 3min under lördagens lagträning. Det blev nog lite mycket. I onsdags kändes det dock bättre och det gick då t.o.m. att lyfta 23kg tyngre än det jag inte klarade av under söndagen. Jag ökade så klart inte med 23kg, utan det var en annan övning, men det kändes bra. Blir dock trött på att benen aldrig tycks vilja bli bra...

Annars går det bra och jag hade ett riktigt superintervallpass förra veckan. Snacka om att maxa och köra fullt hela vägen! Energinivån var hög rakt igenom och pulsvärdena toppade på 180 slag/min, snittade på 172 slag/min. Det kändes grymt bra, men tyvärr lyckades jag inte bibehålla samma power till nästkommande intervallpass, men så är det ju. Alla pass kan inte vara på topp och ibland går det lite tyngre än andra dagar. då är det dock viktigt att analysera varför det inte gick så bra, vad det kan bero på, så att man kan försöka undvika det till nästa gång, precis som jag tycker det är viktigt att analysera vad det var som gick bra och kändes bra, de pass då det går riktigt bra. Det är mycket att hålla reda på när man är elitidrottare, det blir som en livsstil, som Florim sa till oss i våras. Det är flera bitar, kost, sömn, det sociala etc. som måste fungera på ett bra sätt för att träningen ska kunna fungera optimalt.

Hockeun rullar ju också vidare och Leksand är nu i serieledning. Detta efter att man vänt 0-2 till 3-2 mot BIK Karlskoga i onsdags. Timander dundrade in 3-2 till Leksand med fem sekunder kvar att spela. Det var nog säsongens hittills skönaste seger måste jag nog säga. Som vanligt går det att läsa mer om hockeyn på hockeybloggen.

För ungefär ett år sedan var jag ju på lägenhetsvisning av en av Stångåstadens hyresrätter i Hejdegården, ett ganska centralt läge i Linköping, med nära till resecentrum. Lägenheten var på 30kvm, men var inte jättefräsch och det var svårt att hitta till bussen, så det blev ett nej där.

För några veckor sedan var det dags igen. Nu var det en bostadsrätt i Johannelund, samma område där mormor bor, inte riktigt lika centralt, men lugnt och trevligt. Lägenheten var på 38kvm och hade det mesta jag gärna vill ha. En rymlig balkong, helkaklat badrum med tvättmaskin och en fräsch feeling i övrigt. Den låg dessutom högst upp i huset, på sjätte våningen, vilket inte heller är fel. Jag gillar att bo högt upp, precis som mormor gör. Utgångspriset var 395 000, men med det skicket skulle den garanterat gå upp. Jag fick dock en smärre chock när jag såg vad den landade på. 760 000kr, för 38kvm! Det är helt galet! Så nej, bostadsrätt i Linköping blir nog bara att glömma.

Jag är nästan mer innne på Mjölby nu igen. Emma har ju flyttat dit nu, till en hyresrätt på 56kvm. För den betalar hon 3800kr/mån. Det är lite skillnad mot Linköping, även om den här lägenheten kanske inte är supermodern och fräsch. Jag tyckte det kändes väldigt stort när jag var där första gången, när vi hjälpte henne att flytta.

Så, i Mjölby kan man dels få en bra mycket större och finare bostadsrätt för betydligt mindre pengar än i Linköping och dels kan man få hyresrätter för ganska okej priser. Ett krav om det blir Mjölby är dock att det ska vara lätt och nära att ta sig till stationen, eftersom jag ju alltjämt har all träning och annat i Linköping, vilket innebär att det blir reso dit i pricip varje dag.

Som avslutning fortsätter vi på förra inläggets inslagna väg och kör två ganska populära låtar just nu. Vad händer med min musiksmak? Det är inte alls likt mig, men jag tycker båda dessa låtarna är riktigt bra. Petra Marklunds Händerna mot himlen och Amy McDonald's nya Slow it down.