Att gymma är det många som gör i Sverige år 2013. Faktum är att minoriteten i frågan om man gymmar eller inte troligen är de som inte gymmar, i varje fall bland yngre. Dagens utbud av fria vikter, maskiner, löpband, spinningcyklar, crosstrainers, div. olika pass etc. gör att det finns något för alla, men tänk er att göra detta utan att se. Att besöka ett stort gym helt ensam, utan att se något alls. Skulle ni våga göra det?

Under den senaste tiden är det just precis vad jag har gjort. När Julian har varit upptagen i skolan med musikalen Hairspray, som de nu har satt upp och genomfört, har jag fått träna på egen hand.

Personalen på gymmet känner igen mig vid det här laget, några av dem kan t.o.m. mitt personnummer utantill, så det är bara att "glassa in och köra" när jag kommer dit. Har man dessutom varit på samma gym i 2,5 år, ungefär fyra gånger i veckan, ja, då lär man sig hitta. Så det låter nog värre än vad det i själva verket är, även om det så klart kändes lite osäkert första gången jag var där helt själv.

I själva verket handlade det bara om att, från ytterdörren, hitta fram till trappan, gå ner och ta av skorna, gå fram till disken, där de som vanligt kände igen mig, hitta dörren till omklädningsrummet, leta upp mitt vanliga skåp, byta om och vips så var del ett avklarad.

Därefter följde den lite svårare delen, att hitta ut från omklädningsrummet och bort till konditionsavdelningen, där jag skulle köra ett intervallpass på cykel. Jag brukar alltid hålla i Julian när vi går runt där på gymmet, men, som sagt, har man varit där fyra gånger i veckan under 2,5 år, då lär man sig ändå hitta någorlunda bra. Så det enda missödet på vägen bort till rätt avdelning var att jag gick in i ett bord och lite lätt touchade en kille som stod vid disken och pratade. Att jag gick in i bordet berodde på att jag svänggde höger lite för tidigt. Det är dock lite svårt där, för det är inga skarpa svängar man gör, utan det svänger lite lätt till höger och sedan vänster.

Väl framme vid cykeln hade Jennifer tidigare visat mig hur den fungerade, vilka knappar jag skulle trycka på och hur många gånger jag skulle trycka på dem för att cykeln skulle starta. Det gick utan problem och själva intervallpasset gick också det bra.

Så var det det där med tidtagningen. Eftersom att jag inte ser kan jag inte titta på varken displayen på cykeln eller klockorna i lokalen. Därför fick jag använda mig av min Milestone, som i grunden är ett annteckningshjälpmedel, men där det också både finns klocka och daisyspelare. Tyvärr kan timern i den bara mäta en minut som kortast, vilket gör att pulsresultaten efter intervallerna blir ganska låga, eftersom att det då redan har gått en minut efter avslutad intervall när tidtagningen är klar. Därför låg pulsen som högst på 155 slag/min, vilket inte är så jättehögt om man ser till intervallträning. Jag gjorde dock en lite kul grej efter den sista intervallen. För att se hur pulskurvan rörde sig neråt mätte jag 3x1min. Efter en minut låg pulsen då på 155 slag. Efter två minuter hade den gått ner till 122 slag och efter tre minuter var den nere i 102 slag. Intervallpasset efter, senare under veckan, gjorde jag samma sak. Då var resultaten dock inte lika bra. 144 slag efter en minut, 118 efter två minuter och även efter tre minuter var pulsen kvar på 118 slag.

Detta med de inte jättehöga pulsresultaten var dock något jag fick leva med. Inte mycket att göra något åt, men själva passet gick hursomhelst bra och så var det bara vägen tillbaka till omklädningsrummet kvar.

Där gick jag först in i en grej som står precis framför cykeln och som jag aldrig tidigare har noterat. Den gjorde mig lite förvirrad och för någon sekund fick jag för mig att jag inte skulle hitta ut från konditionsavdelningen, men så tog jag några steg framåt och upptäckte öppningen ut, framför den där grejen jag gick in i. Sedan svängde jag återigen för tidigt, där jag tidigare gick in i bordet, när jag skulle in till konditionsavdelningen. Nu fanns dock inget i vägen på den sidan. Jag svängde dock för tidigt igen när jag skulle in i omklädningsrummet och hamnade istället vid en vägg där jag uppenbarligen inte skulle vara. Jag stannade då till och lokaliserade receptionsdisken med hjälp av hörseln, och lyckades med hjälp av den hitta omklädningsrummet.

Att hitta mitt skåp är inte så svårt. Det är bara att svänga direkt till vänster när man kommer in i omklädningsrummet. Då är det skåp på båda sidorna och rakt fram ligger duschen. Till höger om öppningen in till duschen är en annan skåpsrad. Där brukar jag oftast ha andra skåpet från vänster på nedre raden. Är inte det ledigt brukar oftast något av de andra yttre skåpen vara lediga, så då kör jag på det.

Sista etappen innan äventyret var slutfört var att ta mig ut från omklädningsrummet, bort till skorna och upp för trappan. Också där drev jag lite för mycket till höger och hamnade någon halvmeter till höger om öppningen ut till hallen, eller vad man ska säga, utanför skostälen. Det var dock snabbt åtgärdat och sedan var det bara att hitta mina skor, som jag alltid ställer längst till höger på översta skohyllan, vilket gör de lätta att hitta.

Därefter traskade jag upp för trapporna, and so, mision complete.

Som ni ser handlar mycket om att dels hitta orienteringspunkter, för att utifrån dessa kunna orientera sig, lokalisera omgivningen och veta var man ska, och dels handlar det om att alltid, i den mån det är möjligt, ha saker och ting på samma plats. Jag tänker då främst på mitt skåp i omklädningsrummet och skorna på skohyllan. Det är klart att det hade gått att ha ett skåp mitt i en rad, men det hade försvårat situationen ganska mycket. Det går snabbare att räkna två skåp, eller inget alls, från vänster, än att räkna tio skåp till någonstans mitt i en rad, + att risken då är betydligt större att någon annan står i vägen och har tagit något av de andra nio skåpen, vilket gör att risken för att krocka med någon är väldigt hög. På samma sätt hade jag nog kunnat hitta mina skor om jag själv hade ställt dem någon annanstans än längst ut till höger på översta raden, men det hade försvårat det hela ganska mycket och det hade tagit mycket längre tid. Så, för att göra det så smidigt som möjligt gäller det att hitta sina små knep sådär.

I framtiden måste jag hitta något bättre sätt att mäta tiden på, det är väl i stort sätt det enda problemet jag ser, annars klarar jag numera av att gymma själv, så länge det handlar om cykelintervaller. Löpintervaller blir lite svårare, men det skulle nog fungera det också. Löpbanden på gymmet har touchknappar för att öka och sänka hastigheten, men det är en plastgrej runt dem, + att de piper när man höjer ett steg. Det gör att det skulle fungera, men det skulle bli många pip att hålla reda på, så man kommer upp i rätt hastighet. Det är dock överkomligt. När det gäller styrka är det nog svårare. Jag skulle nog, med hjälp av käppen, kunna hitta någorlunda bra bland alla fria vikter, men det svåra skulle vara att hitta t.ex. rätt hantlar, eftersom att de aldrig ligger på samma ställe. Kanske skulle det också fungera, med lite vilja, men det får i så fall bli ett senare projekt.

Så, vad säger ni, hade ni vågat och klarat av detta?