I kursen jag började läsa nu efter jul, två av de fyra delkurser som ingår i Sociologi 1, har vi nu lämnat datorskärmarna och gett oss ut irl, efter några veckor med kurslitteratur och diskussionsforum på nätet. Målet med vårt besök ute i den riktiga världen var att vi skulle göra en observationsstudie av någonting och sedan omvandla det till en sociologisk text.

En observationsstudie kan göras på flera olika sätt. Ofta är observatören med som en deltagare i gruppen man studerar, som när man t.ex. besöker en primitiv stam i Afrika. Då lär man sig leva som dem medan man studerar dem, lär känna dem och kort sagt lever som dem.

Mitt val av observation är dock en mer positivistisk metod, skulle jag säga, en metod där man samlar in ren data och får fram ett resultat av att "såhär är det". Genomför man observationen vid ett flertal tillfällen, kanske med, om möjligt, olika typer av personer, med olika religion, social situation etc. skulle jag också säga att det är en ganska pålitlig metod när det gäller att få fram ren fakta om någonting.

Metoden kallas "One way mirror" och genomförs ofta på så vis att observatören observerar objekten genom en glasruta, där observatören ser ut, men där objekten inte ser in. Ett annat alternativ är med hjälp av kameror, som filmar objekten, medan observatören befinner sig i ett annat rum och studerar objekten och deras beteende. Varför man vill vara osynlig som observatör vid denna typ av studie är för att få fram ett så naturligt beteende som möjligt hos objekten. Ser/vet objekten att de är iaktagna ändrar man mer eller mindre sitt beteende. Det behöver inte vara några stora förändringar, men faktum kvarstår dock. Vet man att någon tittar på en så gör man kanske inte samma ickeverbala rörelser etc. som när man är ensam.

Det är också där den mest tydliga etiska frågan kring en sådan här typ av observation kommer in i bilden. Är det etiskt försvarbart att observera personer som inte är medvetna om att de är observerade? Parallellen går att dra till huruvida det är okej att spela in ett samtal där båda parter inte är medvetna om att det spelas in. Här hade nog de flesta svarat att det inte är okej, kanske också vid det förstnämnda fallet. Jag tycker dock det faktum att för att kunna göra så naturliga iaktagelser som möjligt kring hur människor beter sig, vad man gör för ickeverbala gester etc. måste objekten vara omedvetna om att de studeras väger ganska tungt. Samtidigt beror det på vad observationen går ut på. Vissa syften är kanske mer okej än andra att vara omedveten om det faktum att man studeras.

Min observation fokuserade mest på huruvida vi svenskar hälsar på någon vi möter i en entré, eller om vi är så inbundna och i behov av en stor privat sfär omkring oss som generaliseringen av typsvensken säger att vi har, samt huruvida man håller upp dörren när man går ut/in för någon annan som kommer bakom en eller inte.

Platsen för observationen var entrén till Actic, där vi vanligen tränar. Gymmet ligger i källaren, medan det är lägenheter och liknande högre upp i huset. Det finns också en ingång till Swedbanks kontor, som ligger i samma hus, men oavsett var man ska i huset går man förbi platsen där jag satt. Det faktum att jag satt helt synlig påverkade säkerligen objektens beteende litegrann, men jag tror inte det påverkade observationens fokus nämnvärt. Jag tror inte folk hälsar mindre på varandra för att jag sitter där, eller håller upp dörren mer/mindre för att jag sitter där. Jag brukar dessutom sitta där ganska ofta och vänta på Julian/Jennifer/taxin och många som gymmar där på Actic känner igen mig, så det är inget konstigt med att jag sitter där. Hade studien däremot fokuserat på ickeverbala beteenden e.d. då hade det inte varit så bra att jag satt där, helt synlig.

Resultatet av studien då?
Ja, där och då hade jag inte helt klart för mig vad jag skulle studera, så jag noterade och skrev ner allt som hände. Det var bl.a. hur många ensamma killar/tjejer som gick in/ut från gymmet/övriga huset, hur många killar/tjejer som kom i grupp som gick in/ut från gymet/övriga huset, hur många killar/tjejer som gick in/ut och pratade i mobil, hur många som mötte någon och hälsade/mötte någon och inte hälsade, hur många killar/tjejer som höll upp dörren åt någon annan/inte höll upp dörren åt någon annan, hur många killar/tjejer som gick in/ut från banken etc.

När jag sedan skrev min observationstext/analys hade jag först delat upp observationen i fem delar med 15 minuter i varje del. Sedan hade jag sammanställt all data kring vad som hade hänt under den aktuella kvarten. När texten sedan skrevs ner valde jag ut vad jag skulle ta med, vad som var intressant och vad observationens syfte skulle vara. Med andra ord behöver man inte alltid veta det innan man genomför själva observationen.

Resultatet visade hursomhelst att vi svenskar faktiskt tycks vara så inbundna och i behov av en privat sfär som typsvensken många gånger anses ha. Av totalt 22 möten i entrén hälsade man bara på varandra två gånger. Vid 91% av tillfällena hälsade man alltså inte, medan bara 9% hälsade. Det går givetvis inte att dra några jättestora slutsatser av detta, eftersom att studien bara genomfördes vid ett tillfälle, men jag tror inte andelen procent som hälsar skulle öka jättemycket, även om man genomförde studien vid ett flertal tillfällen.

När det gäller att hålla upp dörren åt någon annan blev resultatet däremot mer positivt. Totalt fyra tjejer och fyra killar höll upp dörren åt någon bakom, medan tre tjejer och tre killar inte gjorde det. Jag skulle tro att det faktum att hålla upp dörren för någon annan ter sig mer naturligt än att hälsa på någon vilt främmande människa sådär. Vad tror ni? Tror ni att observationens resultat speglar verkligheten, eller är det helt fel?

I övrigt kan noteras att jag varken fick lägenheten jag var och tittade på för några veckor sedan eller jobbet på LHIF. Jobbet föll tydligen på att kvinnan som nu fick tjänsten hade mer erfarenhet än mig. Linda hade pratat med Christer, som hade sagt att det stod mellan henne och mig bland de sökande. Så det var nära, men nära skjuter ingen hare, så jag får snällt plugga vidare eller vad jag nu ska företa mig. Jag skulle ju bra gärna vilja ha ett jobb och en egen lägenhet...

Våren är också på väg. I fredags stod jag ute på altanen och drack kaffe i solen. Det var riktigt skönt, för huset skyddade från blåsten och i solen var det riktigt skönt. Igår var det ännu skönare. Tyvärr märkte jag inte det förrän jag åkte och tränade. Hade jag vetat det innan hade jag kunnat vara ute ett tag, för igår var en riktig tråkdag. Jag hade ingenting att göra. Jag vet, dagarna blir vad man gör de till, men där och då hade jag verkligen inget att göra och när jag kom hem från träningen, som gick riktigt bra, hade det blivit kallt. Knät är på bättringsvägen och igår höll det för ett helt intervallpass på cykel, vilket kändes oerhört skönt. T.o.m. mjölksyrekänslan var härlig. Det är dock fortfarande lite svullet, så det dröjer nog ett tag till innan jag kan börja med styrkan och goalballen igen.