EM närmar sig mer och mer och inför detta mästerskap har vi en rad landslagsaktiviteter framför oss. En av dessa är en turnering i Belgien, sista helgen i september. Dit kommer inte jag följa med.

Jörgen och Florim hade ett litet individuellt samtal med mig precis innan hemfärd tidigare idag, efter helgens läger i Malmö, där de förklarade dagsläget för mig.

Det var inget chockartat besked direkt. Jag tycker inte alls jag har nått upp till min högstanivå under i stort sett hela augusti, enda sedan det där lägret på Beckis under årets varmaste helg i början av månaden. Försvarsspelet har varit alldeles för darrigt, osäkert, timingen i bollmötet har inte funnits där och jag har släppt in många billiga mål. Detta i kombination med att Dzenan, som i dagsläget är den jag tävlar mot om platsen som andracenter i trupen, bakom Stefan, har gjort det enormt bra, inte minst i helgen. Han spelade grymt bra och jag blev stundtals riktigt imponerad av honom. Han är i ett grymt flow just nu och det är självklart att han ska få chansen att åka med till Belgien då. Tråkigt för mig så klart, men sett till laget så är Dzenan bättre just nu och han förtjänar helt klart den chansen.

För min del handlar det bara om att nöta vidare och träna på. Den kommande veckan kommer se ut såhär:

Måndag: styrka och goalball

Tisdag: Kortläger i Malmö med landslaget

Onsdag: Intervaller och skott/teknikpass

Torsdag: Styrka

Fredag: Vila

Lördag: Goalball

Söndag: Intervaller

Ska man nå framgång gäller det att träna för att nå dit. Det finns inga genvägar, vara hårt arbete, mycket svett och ännu mer träning.

Lite avundssjuk är jag dock på Jennifer, som sedan i januari, när damlandslaget samlades på nytt efter bronset i London, har varit sparringmotstånd för det ordinarie damlandslaget. Hela damtruppen som var i London lade landslagskariären på hyllan efter bronset och det är således ett helt nytt damlag som har byggts upp. Jennifer skulle officiellt sett vara med som ett sparringmotstånd för de ordinarie fyra tjejerna i damtruppen, men trots det har hon fått mer speltid internationellt sett i den blågula tröjan än vad jag kanske kommer ha fått innan paralympics i Rio om knappt tre år. Hon fick nämligen både vara med under Lady intercup i Malmö, som är en av världens största damturneringar, i maj, till Madrid tidigare i juni och nu åker de snart till Finland här i september. Detta trots att hon "bara" är sparringmotstånd och egentligen inte ens får spela i landslaget, eftersom att hon ser för bra. På landslagsnivå i goalball finns nämligen en syngräns på max 10%. Jennifer ser ca 30%. Hon har dessutom fått mängder med speltid under dessa turneringarna, vilket så klart är kul och enormt nyttigt och bra för henne själv, men rent sportsligt tycker jag det är fel.

Jennifer har glassat in där på ett bananskal, hon satsar inte alls lika hårt som jag, även om hon är en grymt duktig spelare på damsidan och mycket väl hade kunnat vara med och slåss om en plats i damtruppen som tog brons i London, om hon hade sett lite sämre och med den utvecklingen hon har. Nu gör hon inte det och  hon vet att hon aldrig kan nå långt internationellt, för hon ser för bra, men ändå har hon fått så mycket speltid, även på internationell nivå.

Damsidan kontra herrsidan i svensk goalball är som natt och dag. På herrsidan har vi stenhård konkurrens och det går inte att såsa någonstans. Nivån på de bästa lagen i världen, som Litauen, Finland, Kina och Turkiet, är så grymt hög, så ska Sverige kunna fightas om medaljer i de större mästerskapen så krävs väldigt, väldigt mycket träning, såväl fysiskt som psykiskt. Det är ett helt annat tempo än i damgoalball, allt går grymt mycket snabbare, och därför är explossiviteten och tekniken A och O. Går man tekniskt fel, ja, då är det mål. Så enkelt är det på den nivån. Klart att teknik och explossivitet är viktigt även på damsidan, men inte på samma sätt och kanske inte fullt i samma utsträckning. Konkurensen är dessutom benhård på herrsidan. Alla åtta spelare i truppen krigar och kämpar för att ta en av de sex platserna. Det gör att det hela tiden gäller att visa framfötterna och prestera, utan att det blir något negativt av det hela, att det blir en press att prestera, som istället skapar stress och brist i sitt fokus och uppmärksamhet. Därför gäller det att hela tiden kunna hantera sig sjäv och sin kropp, att kunna hantera viss press, som automatiskt uppkommer när man spelar på en såpass hög nivå som landslagsspel ändå innebär.

Med hjälp för bl.a. detta har vi vår idrottspsykolog, Tommy, som i helgen gick igenom en typ av mindfullnessövning, där det hela tiden handlar om att vara här och nu. Om tankarna driftar iväg åt ett annat håll, gå hela tiden tillbaka till dig själv här och nu. Detta gör man genom att följa ett andetag hela vägen in och sedan ut igen. Det görs under ca fem minuters tid, men kan egentligen göras när som helst, hur kort som helst, bara ett andetag om det är så, bara man hela tiden går tillbaka till sig själv och fokuserar på här och nu, känner efter var mina tankar är just nu, hur känslan är just nu osv.

En annan del i övningen gick ut på att tyst för sig själv fundera ut hur jag spelar när jag spelar som bäst. Vad är det som utmärker just det? Man får gärna skapa en bild eller en känsla innom sig av situationen. Därefter tänker man på hur man spelar när det inte går så bra och varför det är så. Det kan vara ovan nämnda press över att prestera e.d. Orden "press" och "prestation" skriver man upp på ett skynke framför sig. Sedan tar man ner skynket, tänker "ner med skynket". Det går att göra både i huvudet och i verkligheten, med ett riktigt skynke eller papper. Bakom skynket är det fritt space och bilden av en själv när man spelar som bäst, så som man vill spela, blir synlig.

Det låter flummigt och kanske bara som skitsnack, men faktum är att det faktiskt hjälper. I varje fall på mig. Jag testade det idag när jag spelade och kände ett helt annat lugn än igår, när jag bl.a. gjorde ett inhopp i en riktigt bra och välspelad match och där jag då också kände att jag var tvungen att prestera, eftersom att nivån på matchen var så hög. istället fumlade jag in 8-7, vilket också blev slutresultatet. Den pressen kände jag inte alls idag. Så elitspel innebär inte bara fysiskt hårt arbete, utan även psykiskt hårt arbete.

Med detta sagt signar jag ut både för idag och för denna veckan. Nu är det dags att sova, för imorgon väntar som sagt dubbla träningspass.