Enda sedan den där dagen i våras, den där smått magiska dagen, tillika påskafton och Jennifers födelsedag, har alla vi blåvita supportrar runtom i vårt avlånga land längtat efter det som idag äntligen, äntligen var här. Premiären av SHL 2013. Första säsongen på sju år i högsta serien, efter flera år med missade avancemang och en tomhetskänsla efteråt, som inte går att förklara för icke sportintresserade. Det är en känsla av total tomhet, ungefär att "det var det det, nu är det bara att vänta tills nästa år igen..." Man blir nästan apatisk, stirrar in i en vägg och bröstet och hjärtat känns oerhört tungt. Det man har gått och längtat efter hela säsongen, enda sedan i september, den där ofattbart spännande och ovissa kvalserien, som nästan kan sluta hursomhelst, är över och resultatet av densamma är "failed". Den känslan går inte att beskriva, lika lite som det lyckorus som fyllde, inte bara mig, utan säkerligen flera tusen andra leksingars hjärtan och kroppar i våras.

Kvalserien ja. Man sitter där och räknar på resultat, poäng, målskillnad och tabeller till förbannelse, för att på så sätt utröna vad som vore det bästa scenariot för just ens eget lag i nästa omgång.

När så matchen väl är där sitter man som på nålar, hela kroppen är spänd och man håller nästan andan när såväl ens egna lag som motståndarlaget kommer i en kontring eller skapar en målchans. Händerna kramar nästan omedvetet fjärrkontrollen eller vad som nu råkar finnas i närheten och inne i huvudet går det egna lagets klackramsor på repeat, för att på något inbillat sätt kunna hjälpa laget i ens hjärta, laget man inte vill något hellre än att det ska lyckas och ta klivet upp i svensk hockeys finrum.

År efter år av sådana nervbitande kvalserier som har slutat negativt har vi blåvita fans fått utstå under de senaste åren, men så i våras var det äntligen dags. 2012/13 års Leksand gjorde det som alla där ute i stugorna har längtat efter i så många år, man tog steget tillbaka till Elitserien, som det då fortfarande hette, genom 3-1 hemma mot Södertälje, 2-5 i Örebro, 4-0-seger mot Rögle i Ängelholm, 6-1 hemma mot Timrå, 3-1 resp 4-1 mot Västerås, för att sedan krossa Timrå på nytt, nu med 8-3 och sedan då den magiska lördagen i mars, då när Pelle Prestberg gav Leksand ledningen, bara några minuter in i matchen, varefter Jens Bergenström satte 2-0. Slutresultatet skrevs till 3-1 och avancemanget var därmed, trots två omgångar kvar, helt 100% säkert.

Känslan som rusade runt i kroppen på mig där och då går inte att förklara, för ni som inte är idrottsintresserade kan nog inte förstå hur man kan känna så starkt för ett hockeylag. Ett lyckorus, en glädje så ofattbart stor, samtidigt som jag nästan satt salig där i TV-soffan och hade tårar i ögonen, tårar av ren lycka. Till skillnad från alla tidigare år, då hjärtat kändes tungt, kändes det nu lätt som en fjäder och det dansade omkring där inne i bröstet på mig, dansade en blåvit daladans.

Enda sedan dess har man gått och längtat, väntat och hockeyabstinensen har nog aldrig varit större inför en säsong än i år. Jag har aldrig längtat såhär mycket efter en premiär tidigare och självklart skulle jag vara på plats när pucken släpptes idag, den 14 september.

Så blev det dock inte riktigt. Biljetterna var redan slut. Trycket på desa har varit enormt och de tog slut i ett nafs. Det har varit sådant tryck att CMore, som äger rättigheterna till SHL, beslutade att sända premiären i TV4, för att så många som möjligt skulle kunna se matchen.

De senaste dagarna har många tankar kretsat kring hockeyn och premiären och idag var det så äntligen dags.

Brynäs stod för motståndet och det blev därmed inte bara en premiärmatch i SHL, det var dessutom den första matchen i SHL någonsin, den första matchen i högsta serien på sju år och inte minst ett derby mot ärkerivalen i SHL, Brynäs IF.

Tegera arena fullständigt kokade redan långt innan pucken släpptes. Superstars sjöng för full hals där på Norra och när matchen äntligen var igång, ja, då var det nästan lika bra stämning i arenan som under den där matchen mot Rögle i våras. När Johan Svedberg så kunde ge Leksand ledningen efter drygt sju minuters spel exploderade hela arenan i ett enormt jubel.

Därefter var dock det roliha slut. Brynäs tog över tillställningen mer och mer ju längre perioden gick, men Oskar Alsenfelt i mål höll alltjämt nollan. Enda in i andra perioden. Där orkade man inte stå emot längre och Brynäs kunde kvittera fram till 1-1. Gävlelaget ägde matchen och gjorde lite som man ville. Leksingarna hade jättesvårt att bygga upp något spel. lika snabbt som man fick tag i pucken, lika snabbt tappade man den igen. Brynäs var helt överlägsna och man gjorde också 2-1, sju sekunder från paus, efter en misstänkt offside utan åtgärd.

Sista perioden bjöd på ungefär samma matchbild som hela den andra och halva den första perioden. Brynäs dominerade totalt och vann också rättvist med 3-1.

Resultatmässigt var det med andra ord ingern höjdare, men premiären är avverkad och trots förlusten kommer denna match bli en match man minns, för det var en enorm stämning. Häftigt!

Nu är det äntligen igång och nästa motstånd är den andra nykomlingen i SHL, Örebro, som man gästar nu på tisdag.

Vill ni ha mer hockey så tycker jag ni ska besöka min hockeyblogg. Där bevakas såväl SHL som Hockeyallsvenskan och till viss del enda ner i Divition 1.

I övrigt hade jag en riktigt produktiv dag igår, när jag hade vilodag från träningen. Jag lagade storkok med mat, köttfärssås blev det, tvättade, hängde tvätt, städade, läste drygt trettio diskussionsinlägg som jag låg lite efter med, läste lite kurslitteratur och faktiskt också bakade. Jag tror inte jag har bakat helt själv sedan jag bakade Negerbollar när jag var liten, men plötsligt händer det. Äpplerutor i långpanna blev det. De blev helt okej, även om det blev lite lite smet så att en del av kakan blev stenhård, sockret tog slut och kanelen inte räckte. Det var dock första gången jag bakade så, så jag får ändå vara relativt nöjd med resultatet.

Utöver min egen kaka fick jag massa fika av Linda i torsdags, när vi var på stan och kollade efter knäskydd åt mig. Hon fyllde år i måndags och då blev det massa fika över, så jag fick lite tårta, några kokosrutor och en äpplekaka. Dessutom har jag en bit rulltårta, en påse bullar och glass i frysen, + några sommarkex, så ja, fikabröd har jag så det räcker och blir över... Någon som vill komma och fika?

Vi avslutar med den här videon från kvalserien i våras, den där magiska matchen mot Rögle. Niklas Jide intervjuar Jens Bergenström efter slutsignalen. Han gråter i TV, gråter av ren lycka. Lyssna och njut, för det här kan man se hur många gånger som helst och lyssna på ljudkulissen i bakgrunden från arenan. Det är mäktigt!