I helgen som var spelades tredje omgången av Sverigeserien i goalball 2013, denna gången i Göteborg. Vi låg inför omgången fyra i serien med tio inspelade poäng.

Jag som i princip aldrig blir sjuk hade dragit på mig en rejäl förkylning lagom till helgen. Jag började känna lite i halsen redan under onsdagen och sedan blev det bara värre under torsdagen, fredagen och lördagen. Med andra ord blev det en tidig sänggång för mig där under fredagen, sov redan innan 21:30, trots att första matchen dagen efter inte var förrän klockan tolv.

Första matchen under lördagen spelades mot FIFH Malmö, ett Malmö som låg efter oss i tabellen, med fyra inspelade poäng.

Trots ont i halsen, en rinnande näsa, hostattacker osv. så kändes det relativt bra inför matchen. Väl ute på planen gjorde jag, Albin och Jennifer vad som behövdes i första halvlek och gick till pausvila med 1-0 på tavlan. Det som slog mig mest under inledningen av matchen var hur långsamt spelet gick. Jag borde ha vant mig vid det vid det här laget, men jag blir lika uppmärksammad på det varje gång jag spelar bredd istället för elit numera. Samtidigt som spelet gick långsamt ville jag snabba upp det, men kroppen orkade inte och i halvtid byttes därför Tobbe in och jag fick vila en stund.

Tobbe har gått framåt enormt den senaste tiden, kanske inte som Nils och de andra i Göteborg, men hans defensiv är faktiskt relativt okej. Dock är han fortfarande ett ganska oprövat kort och det vet så klart motståndarna, vilket innebar att han fick många skott på sig när han byttes in. FIFH kunde också vända på steken och vinna matchen med 4-3.

En jämn match som vi mycket väl kunde ha vunnit. Nu gjorde vi inte det och vi såg istället fram emot nästa drabbninng, då Göteborg stod på andra sidan.

Även här gjorde vi en mycket stark första halvlek och gick även här till pausvila i ledning, nu med 3-2.

Likt i första matchen fick jag vila litegrann i inledningen av andra halvlek, men efter att göteborg vänt på steken fram till 3-5, då byttes jag in igen. Tyvärr hade vi inte orken att komma tillbaka igen, vi lyckades inte återupprätta det fina spel vi hade i första halvlek och Göteborg kunde således vinna matchen, 6-8.

Dagens tredje drabbning var mot IFAS och likt de två föregående matcherna blev också detta en jämn historia, där vi hade 2-2 på tavlan i halvtid och där vi sedan inte alls hade marginalerna med oss. En slarvig straff för tredje skott p.g.a. bristande kommunikation och ett självmål, också det p.g.a. bristande kommunikation, bidrog till att IFAS slutligen kunde vinna med 7-6.

Tredje skottet var Jennifer, som skulle lämna över bollen till Tobbe, som misstolkade det hela litegrann, Jennifer fick ha kvar bollen och sköt igen, trots att hon visste att hon hade två skott innan. Istället för att då få straff för tio sekunder fick hon straff för tredje skott. Det rätta hade så klart varit att göra "pass out", ut över sidlinjen, men i en sådan situation blir man lätt stressad och störd i sitt tänkande, när ens egentliga avsikt inte går i lås.

Självmålet var jag och Tobbe som orsakade, när Tobbe skulle passa mig, men jag var då redan på väg över till hans sida. När jag sa det hade han redan hivat iväg bollen, som studsade på mitt smalben/fot och in i eget mål.

Utöver dessa båda oturliga situationer hade jag ett skott i stolpen mot slutet och t.o.m. jag, som inte alltid uppfattar hur nära det är att bollen går in på andra sidan, hörde vid ett par tillfällen hur nära det var. Så, kort sagt var det en match som vi hade vunnit, om vi hade haft lite mer tur med oss.

Sista matchen för dagen, som kanske var dagens sämsta insats, mot Brukarhuset, innebar slutligen i alla fall en seger, 5-2. Vi var trötta och kom inte alls upp i någon vidare standard. Gubbarna i Brukarhuset var dock ännu tröttare och vi kunde därför dra det längsta strået. Det kändes nästan lite komiskt, att vi i dagenssämsta insats ändå lyckades vinna.

Även lördagskvällen blev relativt tidig, efter att vi lagat korvstroganoff och pasta, och under söndagen väntade helgens två sista matcher.

Trots att förkylningen kändes bättre än under lördagen var spelet betydligt sämre, inte bara från mitt håll, utan från alla håll och kanter. Ingen kom upp i den nivå vi hade under lördagen. Jennifer släpte in första skottet i matchen mot FIFH och därefter fortsatte de individuella misstagen att radas upp. FIFH kunde slutligen vinna enkelt med 8-4.

Det var dock inte dagens sämsta insats. Det skulle bli ännu sämre i dagens och helgens sista match mot Göteborg, som vi ju som bekant spelade ganska jämnt med under lördagen. Nu blev vi knockade med 12-2. Det var individuella misstag på var och varannat skott och även om jag kanske inte var inblandat i majoriteten av målen så gjorde jag ändå betydligt fler misstag än under lördagen och i ett lag bidrar alla, såväl till medgång som motgång. Därför får ingen av oss godkänt under söndagen. Ett riktigt bottennapp helt enkelt. Det räcker så, inte mycket mer att säga om det.

Efter tre omgångar har vi nu alltså skrapat ihop tretton poäng. FIFH gjorde det tyvärr bra i helgen och passerade oss i tabellen, vilket innebär att vi nu ligger sist, inför den sista omgången, som spelas i december.

Apropå siffror och annat så radar jag här upp statistik från de tre omgångarna.

Omgång 1, Stockholm.

Poäng: 6/18

Gjorda mål: 48

Insläppta mål: 75

Totalt +/-: -27

Snitt framåt: 8 mål/match

Snitt bakåt: 12,5 mål/match

Omgång 2, Linköping:

Poäng: 4/18

Gjorda mål: 29

Insläppta mål: 46

Totalt +/-: -17

Snitt framåt: 4,83 mål/match

Snitt bakåt: 7,66 mål/match

Omgång 3, Göteborg

Poäng: 3/18

Gjorda mål: 26

Insläppta mål: 41

Totalt +/-: -15

Snitt framåt: 4,33 mål/match

Snitt bakåt: 6,83 mål/match

Intressant här är att vi tog flest poäng i första omgången, den omgång som helt klart var den sämsta rent spelmässigt och där vi släppte in nästan dubbelt så många mål som under de två senare omgångarna. Samtidigt gjorde vi nästan dubbelt så många mål då som nu i Göteborg, 48 mot 26st. Defensivt sänker vi dock hela tiden snittet, från katastrofala 12,5 mål bakåt i Stockholm, till 6,3 mål bakåt nu i Göteborg. Samtidigt som defensiven har gått framåt har offensiven gått rejält bakåt. Ett snitt på 8 mål framåt i Stockholm, mot 4,3 mål nu i Göteborg.

Märks det att jag gillar statistik?

Mer sport. Leksand har inlett den här säsongen av SHL, den första på sju år, jag vet att jag tjatar, men det är så stort, ganska bra. Efter förlusten med 1-3 hemma mot Brynäs blev det seger med 2-1 borta mot Örebro, trots att man bara hade 13 skott på mål. Oscar Alsenfelt var fullständigt briljant i mål där. Det var han även mot Modo, där hela laget dock var som ett nytt lag. Man spelade ut Modo totalt och det borde ha varit tre poäng där. Linus Ullmark i Modokassen gjorde dock en enormt grym match och istället såg Modo ut att gå mot tre poäng, när man gjorde 0-2 i boxplay, men Leksand ville annat och gjorde både 1-2 och 2-2 inom några minuter och hela arenan exploderade. Sedan kunde Jens Jakobs avgöra på straffar och det var två poäng till Dalarna. Sedan kom vinsten i Karlstad. 3-2 borta mot Färjestad. En grymt säker och stabil insats, där Alsenfelt återigen gjorde en grymt bra match och där Leksand hade lite tur. Tur ska man dock ha ibland och det hade man här. Det hade man dock inte i onsdags, när LHC kom på besök till Tegera arena. Det var inget snack om saken. Man spelade ut Leksand, mer och mer ju längre matchen gick. Man var bättre på alla positioner, det var helt enkelt klasskillnad denna kväll. Bara att lyfta på hatten för LHC. Grymt jobbat. Vi blåvita fans glömmer den matchen nu och ser istället fram emot kvällens drabbning med Växjö, som inte har inlett serien på något vidare övertygande sätt, även om man tyvärr nu vände och vann mot Örebro nu senast. Ikväll blir det dock inga poäng hem till Småland, det ska vi blåvita krigare se till!

I och med min förkylning har det inte blivit mycket träning på senaste, men i onsdags var det dags för ett styrkepass. Det var det tyngsta på länge. Kanske berodde det på att förkylningen inte riktigt var ur kroppen än, men satan så tungt det kändes. Vi tragglade oss dock igenom passet och igår gick det betydligt bättre. Då sprang jag nämligen distans igen, precis som Julian och jag gjorde i somras och som vi då sa skulle göra en gång i veckan. Så har det inte blivit. Jag har inte sprungit distans sedan den där varma julidagen då vi sprang ute, mitt på dagen, under en stekande sol. Tiden blev då ca 32 minuter, en tid som var 6-7 minuter snabbare en mitt rekord under högstadietiden, som inte var något mindre än den dåliga tiden av drygt 38 minuter. Behöver jag säga att jag inte var särskild tränad på den tiden?

Igår krossade jag dock inte bara den tiden utan också tiden från i somras. Nu sprang jag visserligen på löpband, vilket är lite annorlunda mot att springa utomhus, men tiden blev hursomhelst 24,59! En tid jag är väldigt nöjd med. Till Julian sa jag att jag hade som mål att komma under 30 minuter, bara för att förbättra mig från i somras och nå den gräns som jag inte riktigt nådde då, men inom mig hade jag målet jag har haft uppsatt för mig ett längre tag nu, att klara 5km under 25 minuter. Det gjorde jag också, med minsta möjliga marginal.

Riktig höst har det också blivit ute nu. Det har slagit om väldigt snabbt och nu har det t.o.m. varit nere under nollan några nätter och det har varit frost på morgonen. Jag fick riktiga vinterfeelings igår och tog på mig mössa och handskar för första gången den här säsongen. På något sätt längtar jag litegrann tills det blir ännu lite kallare. Till tända ljus, mysiga filtar, kaffe eller glögg efter en promenad ute i kylan. Det är riktigt fint. Livsnjutning på hög nivå, precis som balkonghäng och stekande sol är det på sommaren. Vad säger ni, vi har det ändå ganska bra här i Sverige.