Från ingenstans har det plötsligt dykt upp en möjlighet.

Jennifers morbror jobbar i princip 24/7 och har således en del tillgångar. Nu ville han plötsligt investera i en lägenhet i Linköping, men han vill inte bo där själv. Det är i princip för att tjäna pengar. Eftersom att han själv inte vill bo där så undrade han om jag och Jennifer ville bo där istället...

Å ena sidan är det en jättemöjlighet. Jag var från början inne på att flytta till Linköping när jag började leta lägenhet, men fick så småningom inse att priserna är alldeles för höga. Det fanns inte en chans i världen att ha råd med det. Särskilt inte som jag själv inte får ta lån, vilket mamma och pappa istället var snälla och fixade åt mig. Därför blev det Mjölby. Jag trivs kanonbra här, det är ett perfekt läge, en jättefin lägenhet, inglasad balkong och närhet till både pendeln och centrum. Vi är i stan på totalt trettio minuter, tio minuters promenad till pendeln och tjugo minuter med densamma. Det enda kruxet är att vi gärna skulle vilja ha lite större.

Här har vi nu chansen att få nästan vilken lägenhet vi vill inne i Linköping, en fin och renoverad sådan, med ett bra läge och som framförallt är större. Det enda vi behöver tänka på är hyran, som vi så klart får stå för och som totalt sett, med el och andra tillägg, inte få bli mycket högre än den vi har idag. I Linköping finns det dock många föreningar med väldigt bra och låga månadsavgifter, så det ska nog inte vara några större problem.

Å andra sidan skulle en flytt till Linköping innebära att vi får sälja den här lägenheten, som vi båda egentligen trivs jättebra i, men som, som sagt, är lite liten. Jag har bott här i knappt ett år nu och innan det blev klart var jag på en rad visningar i samma område, men priserna stack iväg gång efter gång. Så, när den här dök upp gjorde jag en fuling. Jag kontaktade mäklaren innan visning, frågade om säljaren var villig till en snabb affär innan visningarna. Det hade de inte diskuterat, men han kollade upp det och det visade sig inte vara någon omöjlighet. Jag gav ett bud och säljaren meddelade att om han fick tiotusen mer, då va lägenheten min. Så det fick han och äntligen hade jag förvärvat en lägenhet i precis det område jag ville ha, en stor etta med inglasad balkong, närhet till både pendel och centrum, förberett för tvättmaskin osv. Perfekt! Jag var helnöjd.

Skulle vi nu flytta skulle vi få sälja den här lägenheten. Förhoppningsvis skulle vi få ut lite mer än vad jag gav för den, jag skulle få tillbaka min handpenning och pappa skulle kunna betala tillbaka hela det lån han tog för att hjälpa mig med det jag verkligen ville, att flytta. Det är inte utan att det tar emot litegrann att sälja den här lägenheten...

Dessutom skulle det ju bli så att Jennifers morbror ägde lägenheten, han skulle stå för kontraktet, men vi skulle bo där. Rent kontrakts och tillgångsmässigt skulle det vara sämre för oss än vad det är nu. Nu äger jag ca 20% av den här lägenheten, resten är på lån. i stan skulle vi inte äga något alls. Den ekonomiska tryggheten i att äga en bostadsrätt skulle försvinna. Det skulle möjligen kunna ställa till det när vi senare vill flytta därifrån, för då får vi ju inte ut något alls för den lägenheten, eftersom att det inte är vår.

ett annat problem kan vara det att bostadsrättsföreningen inte vill att någon annan än den som står för kontraktet ska disponera lägenheten. I sådant fall måste vi på något sätt ingå i kontraktet och kanske äga en liten, liten del i den, vilket så klart är bättre än inget alls och skulle kännas bättre, tycker jag.

Som ni ser så känner jag att det finns många "men" i det här. Främst är det ekonomiska sådana, men sedan tillkommer också det faktum att byta kommun och handläggare för både ledsagare och färdtjänst, lära mig hitta i en ny stad igen, lära mig att åka buss istället för tåg osv. Också många praktiska bitar som ni ser. På plussidan väger ju dock lockelsen om en större och renoverad lägenhet i stan ganska tungt, så jag vet ärligt talat inte vad jag vill. Helst skulle jag vilja ha en större lägenhet i det här huset eller något av grannhusen, för jag trivs här. Jag trivs jättebra. Så jag vet inte. Vad tycker ni?

I fredags var vi hos veterinären med Tissen. En vanlig hederlig kastrering. Han har ju gärna smitit ut i trapphuset tidigare och har suttit och jamat högt vid dörren. Troligtvis har det varit en honkatt han har känt lukten av någon annanstans i huset, troligtvis högre upp, för han har alltid gått bort till trappan upp, aldrig ner. I måndags smet han ut när jag skulle åka till träningen. När han smiter ut när man kommer hem är han alltid så glad, så då kommer han och stryker sig. Då är det inga problem att bära in honom igen, men när man ska gå är det värre. Nu sa han ingenting och kom inte och strök sig. Jag försökte locka in honom med både mat och godis, men han kom inte. Till slut hörde jag honom, men i ett trapphus är det inte lätt att avgöra om han är över mig eller under mig. Jag chansade dock på över mig, eftersom att han alltid brukar gå bort till den trappen. Jag fortsatte locka på honom och mycket riktigt, det lät närmre och närmre, ju högre upp jag gick. Till slut hittade jag honom, fyra våningar högre upp, lilla Tissen. Han har även blivit som tokig när vi har öppnat balkongdörren, varit där ute och jamat i flera minuter. så en kastrering var inte på fel plats och efter det har han lugnat ner sig, åtminstone än så länge. Jätteduktig var han när vi gick dit också, jamade nästan ingenting, men var nog lite rädd för alla bilar som åkte förbi och alla andra konstiga ljud.

 

Jag kan avsluta med att meddela att jag blev omvald till SRF Östergötlands styrelse på två nya år när årsmötet hölls igår. Det trodde jag inte. Valberedningen hade satt mig utanför styrelsen och istället valt in en annan kvinna, men det blev personval och där fick jag faktiskt flest röster av alla fyra som fanns som val och många talade till min fördel innan valet genomfördes. Lite förvånad blev jag när det stod klart, för jag känner väl inte att jag har gjort så mycket under de här två åren jag nu har suttit i styrelsen. Monica, som är ordförande, har dock sagt att det tar tid att komma in i det, så därför gav jag det en valperiod till, så får vi se om jag kommer in i det på ett bättre sätt under de kommande två åren. Annars är det nog inget för mig, men nu ska jag göra vad jag kan för att hjälpa och driva föreningen framåt under de kommande två åren.