2013 inleddes med några lägenhetsvisningar, för jag hade på allvar börjat fundera på att flytta och hade nu ändrat mig, från Linköping, som var det enda som gällde något år tidigare, till Mjölby, där jag absolut inte ville bo ett år tidigare. Priser och ekonomi styr mycket och jag insåg att Linköping skulle bli en omöjlighet.

Först ut var en likadan etta som jag sitter i nu, fast högre upp i ett grannhus och betydligt mer renoverad. Nytt kök, tvättmaskin och utsikt över hela Mjölby erbjöds, men när priset skenade iväg stannade jag och flera andra med mig. 260 000kr stannade den slutligen på.

Nästa lägenhet var den enda jag tittade på som inte var en sådan här som jag sitter i nu. Det var en stor etta, nästan en tvåa, på 50 kvm, med renoverat kök, helkaklat badrum och planer på att glasa in balkonger och uteplatser. Priset skenade dock iväg även här och den stannade på 280 000kr. Det låter nästan gratis för er som bor i större städer, men jämför man med Mjölby för fem år sedan så är det ungefär 700% dyrare. Då kunde man få en etta för knappt 40 000kr.

Januari avslutades med min internationella landslagsdebut. Det skedde i finska Pajulahti och jag fick göra två inhopp under turneringen med en sammanlagd speltid på ca tre minuter. Mot Finland i mitt första inhopp släppte jag in två av tre skott jag hann få på mig, men mot Ryssland, som visserligen utgjorde ett betydligt sämre motstånd, gick det bättre och jag höll tätt under de minuter jag fick spela. Totalt slutade vi tvåa i den turneringen, slagna av Litauen i finalen.

Februari kom och med den Malmö open, där jag bildade ett elitlag tillsammans med Albin, David, Jimmy och Micke aspegren. Vi var snubblande nära på att ta oss till medaljligan, dit de tre främsta lagen gick och där de sedan spelade internt om medaljerna. Minns jag rätt så saknades det en poäng för vår del. Det var en poäng som vi kunde ha tagit mot Leicester, där vi hade en stabil ledning, men där vi tappade mot slutet och där de kunde kvittera med bara sekunder kvar. 9-9 slutade matchen. Hade vi vunnit där hade vi spelat om medaljerna. Nu gjorde vi inte det, vilket så klart kändes ganska surt.

Kort efter Malmö open skadade jag knät. i en styrkeövning på gymmet felbelastade jag knät med för hög vikt och det vek sig kort och gott. Först trodde jag inte det var någon fara, så efter den lilla chock som infann sig när jag plötsligt låg på golvet tänkte jag resa mig upp. Det gick dock inte insåg jag ganska snappt. Personal kom och klämde och kände på knät och jag ordinerades vila i några dagar. Vår naprapat i landslaget, Fredrik, tog också en titt på det och han ordinerade också vila och därefter rehabträning med succesivt ökad belastning. Inget var av i knät, sådan tur var, men ett ledband var uttänjt och hela knät hade svullnat upp ganska rejält, samtidigt som rörligheten i detsamma var högst begränsad.

Tråkigt nog hade vi landslagsläger bara tre dagar senare, men det var bara att glömma för min del. Jag var där, men det var nog det tråkigaste lägret jag har varit på. Att bara sitta bredvid och inte kunna vara med och spela själv, det är inte kul.

Det hela skulle bli en betydligt mer långdragen process än vad jag hade räknat med. i slutet av mars skulle jag ha åkt till Idre och åkt skidor, men knät var inte ens då riktigt bra, så den skidresan blev bara att ställa in, precis som första omgången av Sverigeserien, som också den spelades i mars och blev den första turneringen någonsin som jag missade med klubblaget.

Februari och mars var således inga bra månader sett till träningen, men lägenhetsvisningarna fortsatte i mars och först ut var en liten etta i samma hus där jag bor nu. 26 kvm stor, där rummet faktiskt var större än vad jag hade trott, men där kokvrån var minimal. Stod man med armarna utsträckta där inne nådde man lätt till vardera sida av den. Dessutom låg toan på andra sidan, man var alltså tvungen att gå igenom kokvrån för att komma dit. Stod det någon annan i kokvrån gick det inte, för det var omöjligt att passera varandra där. så nej, jag avstod intresse där, men den stannade slutligen på 125 000kr.

Den andra lägenheten jag var och tittade på var en likadan etta som jag sitter i nu, igen, i ett annat grannhus. Det var ett dödsbo och jag var snubblande nära på att få den. Det var jag och en f.d. gymnasievän, Lisa, som slogs om den. Hon skulle titta på en annan lägenhet under budgivningen och om hon gick över på den, ja, då skulle jag få den här. nu gjorde hon inte det och budade över mig igen. Jag kände att min gräns var nådd, så jag stannade och hon fick den för 205 000kr.

Mars skulle dock, trots den missade lägenheten, sluta i dur. Leksand gjorde nämligen en heroisk kvalserie, efter att man vunnit Hockeyallsvenskan. Man inledde med att slå Södertälje, som just nu förövrigt ligger på kvalserieplats för att hålla sig kvar i Hockeyallsvenskan, med 3-1 hemma i en kokande Tegera arena. Sedan blev det förlust med 5-2 borta mot Örebro, men luften gick inte ur de blåvita för det. Istället åkte man ner till Ängelholm och tvålade dit Rögle med klara 4-0, vilket man följde upp med 6-1 hemma mot det andra Elitserielaget, Timrå. Dubbelmöten med västerås väntade därefter och där blev det full pott, sex poäng. Både Leksand och Örebro hade gått som tåget genom serien och saken var nästan klar redan efter sex spelade omgångar. Timrå hade dock fortfarande en chans, men när Leksand krossade dem med hela 8-3 uppe i E.on arena, ja, då sjönk den chansen till en teoretisk skärva, som dock försvann helt några dagar senare, närmare bestämt den 30 mars, på älsklingens födelsedag, då Leksand mötte Rögle på hemmais, inför ett blåvitt hav på läktarna. Pelle Prestberg och Filip Forsberg såg tidigt till att ge Leksand en trygg ledning med 2-0, en ledning man aldrig släppte och saken var klar. 3-1 slutade matchen och efter sju års kämpande, sju års krigande, sju års misslyckanden var det äntligen, äntligen klart. "Vi är tillbaks, chalalalalalala" dånade i hallen, Jens Bergenström grät av lycka när han intervjuades i Viasat efter matchen och jag själv satt hemma i soffan och hade nästan tårrar i ögonen. Jag var helt salig, det gick knappt att förstå, men äntligen hade vi klarat det, vi hade gjort det, vi hade tagit klivet upp till svensk hockeys finrum igen.

Rehabträningen gick framåt och i april spelades SM nere i Malmö. Där kunde jag äntligen delta igen och här bildade jag, Albin, David och Claudio ett lag som slutade fyra i turneringen. Vissa matcher var bättre än andra, t.ex. vår första match mot IFAS, där vi inte ens blev gameade. semifinalen mot samma lag var dock turneringens klart sämsta insats och ingen av oss var nöjd med den. Efter åtta skott stod det 7-0 till IFAS och matchen var över på bara några minuter. Ingenting fungerade och det spelade ingen roll vad vi gjorde, allt de sköt gick in. Det var nog sämsta matchen på länge.

Ännu en lägenhet kom ut på Hemnet och den här gången bestämde jag mig för att göra en fuling. Jag mailade mäklaren så fort jag fick se annonsen och kollade om säljaren var villig till en snabb affär, alltså innan visningarna. Det hade de inte diskuterat, men det visade sig inte alls vara någon omöjlighet, så jag gav ett bud på 180 000kr. Säljaren sa att om han fick 190 000kr så var lägenheten min. Det fick han, efter att jag och pappa hade varit och tittat på den. så den andra maj, exakt tio år efter att jag ramlade ner från garaget och bröt armen, ritade jag på kontraktet.

Maj blev annars en ganska lugn månad, förutom det att vi hade vår första arrangerade goalballtävling någonsin här i Linköping, andra omgången av Sverigeserien. Det blev ett mycket lyckat arrangemang och vi fick många lovord från övriga lag. Annars var maj lite av lugnet före stormen skulle man kunna säga, för juni blev allt annat än lugn. Det är nog den mest hektiska månad jag har varit med om. Inte mindre än fyra resor ner till Malmö, älsklingens student, flytt, midsommar, födelsedag och besök av en ny bekantskap i slutet av månaden.

Malmöresorna var två kortläger, som vi hade börjat med i april, med landslaget, ett helgläger med landslaget och ett träningsläger där jag, Albin och Linda åkte ner under två dagar för att få lite mer och bättre träning än här hemma. Ett mycket lyckat läger måste jag säga.

Älsklingens student var också den lyckad, trots dåligt väder, och hon var så fin i sin klänning och uppsatta invecklade frisyr, som Linda hade ordnat. Min fina sol i livet <3

Så var det då dags att lämna barndomens trygga vrå och flyga ut ur boet, efter nästan 24 år på samma adress, i samma hus, där jag hade haft samma rum under alla nästan 24 åren. Den femtonde juni bar flyttlasset iväg. Det blev visserligen inga långa sträckor, för Mjölby ligger bara någon mil från Skänninge, så flytten gick smidigt och bra och jag hade äntligen min alldeles egna lägenhet, mitt alldeles egna place, bara mitt. Eller ja, nästan i alla fall. Pappa äger en del av lägenheten och det är jag tacksam för. Tacksam för mina fina föräldrar som alltid ställer upp och som alltid finns där och har hjälpt och hjälper mig med nästan vad som helst. Utan dem hade jag inte bott här idag, för då hade jag inte fått ta något lån.

Andra halvan av året får ni vänta på i några dagar, för det blir alldeles för långt annars. Så ge er till tåls med detta så kommer en fortsättning så småningom, jag lovar.