Ni som har följt min blogg ett tag nu, eller ni som för all del har ögonen med er, ni vet att mitt hjärta är blåvitt rakt igenom och att det slår för hockeyn och för Leksands IF. Hockeyn är min stora pasion, förutom goalballen och musiklyssnandet, som också har stora delar av mitt hjärta. Dock inte på samma sätt som detta älskade blåvita lag. Ingenting kan beröra på samma sätt som hockeyn och Leksand berör, inte ens en riktigt bra låt på öronbedövande volym och med bas som får möblerna att flytta sig och fönsterrutorna att skallra. Det ger mig rysningar av välbehag, men ändå inte på samma sätt som när Leksand tog klivet upp i svensk hockeys finrum igen för snart ett år sedan, när 7650 åskådare i ett kokande Tegera arena skanderade "vi är tillbaks, chalalalalalala". Jag satt där i soffan med tårar i ögonen. Tårar av ren lycka, samtidigt som jag kände mig alldeles salig av stundens magi, att sju års längtan och misslyckanden äntligen hade burit frukt. Att se mr. Leksand skälv, Jens Bergenström, gråta i TV av lycka, det var stort.

att efter en lång och härlig sommar sedan själv få stå där i bortaklacken, på min första riktiga supporterresa, och själv få sjunga fram våra blåvita krigare där nere på isen, det var också stort och bland det roligaste jag har gjort. Trots 1-2, 1-3, 1-4 och 1-5 på tavlan fortsatte vi att sjunga för fullt och det är det inte många klackar i Sverige som gör, det vågar jag nog säga.

Hur en sport, ett spel, kan beröra och röra upp så extremt starka känslor, det är svårt att förklara. Att förklara det för någon som är totalt ointresserad av sport i allmänhet och hockey i synnerhet, det går i princip inte. Egentligen är det väl samma sak med alla pasioner oavsett vad det handlar om. Att försöka förklara det för någon som inte är det minsta intresserad, det går inte, samtidigt som andra med liknande pasion förstår precis vad man pratar om. Man bildar som ett slags förbund i det gemensamma intresset eller pasionen.

Varför då denna fanatiska pasion för hockey?
Ja, det är svårt att svara på. Eller, rättare sagt, det som är lite svårt att svara på är varför det just är Leksand som är laget i mitt hjärta. Jag bor inte i närheten av Dalarna, men när pappa var liten, då var det bara två lag som gällde, Leksand eller Brynäs. Pappa valde Leksand. När jag var liten ville jag ju så klart vara som pappa och därför blev det Leksand för mig med. Numera är jag dock betydligt mer pasionerad supporter än vad han är.

Varför jag har fastnat för just hockeyn vet jag egentligen inte heller, inte från första början. Det kunde ju lika gärna ha varit fotboll, handboll, basket, golf, tennis, baseball, builjard eller vad som helst, men det blev det inte. Vissa av de idrotterna kan vara ganska okej att titta på, men inte i närheten av hockeyn.

Under sommarhalvåret förstår jag knappt hur jag kan klara mig utan hockeyn. såhär års, mitt under säsongen, får jag nästan hockeyabstinens när det inte spelas matcher på två-tre dagar. Det är också såhär års, när serierna närmar sig upploppet och där varje match är enormt viktig, där varje poäng kan göra skillnad mellan ett säkrat kontrakt och att få spela kvalserien senare i vår.

Systemet i SHL har gjorts om lite tills i år när det gäller slutspel. Istället för att de åtta främsta lagen går till slutspel, som det var tidigare, är nu de sex främsta lagen klara för slutspel. Lag sju-tio möts i bäst av tre matcher, där segrarna där tar de två sista slutspelsplatserna. Målet för den här säsongen har för oss blåvita, enligt mig, varit att säkra kontraktet i högsstaligan och undvika kvalserien. Det vågar jag nästan säga att vi har gjort, trots att det är tolv matcher kvar. AIK är nämligen tjugofem poäng bakom och Örebro är tjugo poäng bakom. Det ska man inte kunna ta in på tolv matcher. Så ja, kontraktet är säkrat för nästa säsong. Grädden på moset vore ju dock att ta sig till slutspel. I nuläget ligger de blåvita sexa, vilket som sagt ger en direktplats till slutspelet. det är dock flera lag som vill vara med och slåss där. färjestad, Modo, Linköping och HV jagar bakom. Framför finns Brynäs, Växjö, Luleå och Frölunda inom räckhåll. Lag två-tio ligger alltså inom femton poäng. Varje match är därför viktig. Vid en förlust kan lagen bakom vinna och vips så är man nere under sträcket. En förlust till så är man sex poäng från sträcket. Sex poäng kan kännas tryggt, men det går fort i hockey. Laget som ryckt åt sig sex poängs försprång förlorar sedan två raka, medan vi vinner och vips så är vi över ssträcket igen. det går så fort, det svänger så fort och det är det som är tjusningen med det hela.

samma sak i Hockeyallsvenskan. Där leder nu Karlskrona serien, efter att man vänt mot Asplöven och vunnit med 4-1 tidigare idag, samtidigt som Bofors, som tidigare hade serieledningen, tappade poäng borta mot Oskarshamn. Bofors hade 73 poäng innan helgen, Västerås 72, Karlskrona 71 och Malmö 70 poäng. Västerås och Karlskrona vann i full tid i fredags, medan Bofors vann på straffar mot Troja. Bofors var då fortfarande serieledare, på samma poäng, 75, som Västerås. Idag vann Karlskrona igen, medan Bofors bara tog en poäng. Bofors klättrade därmed upp på 76 poäng. Karlskrona klättrade upp på 77 och är därmed nya serieledare. Det är just detta som är så kul. När det svänger i tabellen. Efter nästa omgång kan Västerås vara serieledare, eller så har Bofors tagit tillbaka greppet. Kanske seglar Malmö rentav upp bland de där tre främsta lagen?

Just tre lag går här direkt till kvalserien. Det fjärde laget får spela playoffserie mot femman, sexan och sjuan i Allsvenskan, för att ta den sista kvalserieplatsen. Det var den vägen Örebro gick förra säsongen. Då gick man hela vägen upp i SHL. Säsongen innan gjorde Rögle samma sak. Det går så fort och det svänger. Varje match är viktig, varje poäng kan vara avgörande. Det är därför jag sitter som klistrad inför varje omgång och följer den med spänning. Det är det här man älskar och längtar efter hela säsongen, upploppet då allt avgörs och sedan den hiskeligt spännande och intensiva kvalserien och så SM-slutspelet. Det är därför hockeyn är så häftig och därför jag älskar den här delen av året. När ens eget lag dessutom är involverat i t.ex. kvalserien är det ännu mer spännande och hjärtslitande, man slits mellan hopp och förtvivlan och man räknar på resultat och tabeller till förbannelse. Det är charmen med hockey och därför jag älskar denna intensiva och känsloframkallande idrott.

Hockeyn är kort sagt det som lyser upp oktober och november, när det är som mörkast ute. Ja, förutom älsklingen då, som alltid lyser upp mitt liv och min tillvaro, när på året det än är och som jag älskar över allt annat <3