Mitt mål för den här säsongen, fram till EM i september, är att springa 5km på 22 minuter. Det ser onekligen bra ut kan jag meddela. Jag och Julian började springa 5km i november, men först nu har vi fått in det rent rutinmässigt och gör det en gång varannan vecka.

Distanslöpning har aldrig varit min grej. I högstadiet sprang jag på drygt 38 minuter som snabbast, vilket ärligt talat är ganska dåligt. 2,5km sprang jag som snabbast på 14.27, vilket inte heller var något vidare bra. Min kondition var alltså inget att skryta med, men det var inte så konstigt, för jag ängnade mig ju inte åt någon fysisk aktivitet alls, förutom skolidrotten. Vi cyklade visserligen ganska mycket på den tiden, men jag har aldrig haft någon vidare grund för varken kondition eller styrka.

Nu har det hursomhelst sett ut såhär:

24.59
25.22
24.04
23.30
22.49

Första gången vi sprang hade jag i mitt huvud som mål att nå under 25 minuter. uttalat var det dock att nå under 30 minuter, för det hade jag aldrig klarat tidigare. Jag klarade mitt mål precis, en sekund under 25 minuter, och krossade det uttalade målet med över 5 minuter.

Gången efter gick det lite tyngre, även om det kändes bättre än första gången. Tiden blev 23 sekunder långsamare, så trots den bra känslan var jag inte helt nöjd med passet.

Sedan har det stadigt rullat på, med rekord efter rekord. Tredje gången sänkte jag mitt rekord, 24.59, med 55 sekunder, ner till 24.04, gången efter blev det en sänkning med ytterligare 34 sekunder, ner till 23.30, och nu senast var det ytterligare 41 sekunder under rekordet, ner till 22.49. Så ja, det ser onekligen bra ut för att jag ska nå mitt mål. Det är bara 49 sekunder ner till detsamma. Det borde jag klara, men å andra sidan är det nu, när man verkligen kommer ner till de här tiderna, som det går trögt att förbättra sig. Det är samma sak med styrka. När man börjar träna går det ganska lätt att höja rent viktmässigt, men sedan når man en tröskel då det inte går att höja mer. Man har nått sin nuvarande maxkapacitet. Därefter går det trögt att höja och det kan ta flera veckor, ja, t.o.m. månader, innan man lyckas genomföra en höjning. Lite så kände jag nu senast när vi sprang. 22.49 var riktigt jobbigt att springa på, så de där 49 sekunderna kan bli tuffare att fila bort än jag tror. We will see...

Utöver löpningen går träningen också bra. Goalballspelet har kuggat i på ett helt annat sätt nu under de senaste två månaderna än vad det gjorde under i stort sett hela hösten. Jag har haft flera träningar här hemma där jag inte har släppt in ett enda mål. Defensiven har fungerat riktigt bra överlag. Sedan har man så klart sina träningar där det inte alls stämmer och där skitmål slinker in. En sådan träning hade jag i lördags. Jag släppte två riktigt billiga mål som jag ska ta alla dagar i veckan, men bakgrunden till det hela är det faktum att jag har jättesvårt att tända till och spela på topp när motståndet inte är det bästa. I lördags var det jag, Jennifer, som senare klev av och inte kunde spela mer, p.g.a. höft, knän och ruygg, som hon har problem med, Tobbe, Linda, Martin och Wilmer. Martin har ju varit med i drygt ett halvår nu och honom kan man börja pressa litegrann, även om han än så länge definitivt inte klarar våra skott. han har dock gjort enorma framsteg och kan bli riktigt duktig. Wilmer är helt ny och man får ta det väldigt, väldigt försiktigt med honom. I lördags satte Linda sig själv, Martin och wilmer i samma lag. I en sådan match känner jag inte att jag får ut något alls. Syftet med det hela var, enligt Linda, att vi tre lite mer rutinerade spelare skulle fokusera på is i magen och bollmöte, men det blir ju ändå fel när det går så långsamt. Man väntar och väntar och sedan kommer bollen. Vårt eget spel med rörelse, gå runt osv. blir också fel, eftersom att man hela tiden måste stanna upp innan man skjuter, för att skotten inte ska bli för hårda för de lite nyare spelarna.

För min egen utveckling och satsning är en sådan träning inte alls bra. Särskilt inte som vi bara har två träningar i veckan. Då har jag inte råd att tappa en träning sådär. Självklart får man göra sitt bästa och tyvärr finns det inte mycket att göra åt det, i synnerhet inte en sådan här träning, när Julian, som annars alltid brukar vara med och som nu även har börjat spela själv, inte var där. När han är med går det att dela upp litegrann, men när Linda är skjälv sådär, då blir det svårt. Alla måste ju få vara med, men kvaliteten sjunker ju tyvärr och i synnerhet jag, som siktar så högt, får inte alls den träning jag behöver.

Ett steg i rätt riktning är dock de pengar jag har fått från föreningen nu. de kommer att täcka totalt sex resor ner till Malmö under året, för att jag där ska få betydligt bättre och hårdare träningar, för det behövs om jag ska nå dit jag vill nå.

Utöver detta lilla problem som vi har här på hemmaplan så går som sagt själva goalballspelet riktigt bra just nu.

Hockeyn är mitt inne i den period man längtar efter hela året. Det är slutspel och kvalserier, både upp till SHL och upp till Hockeyallsvenskan. Kvalserien upp till SHL kommer tyvärr skrotas till nästa säsong. Då ska systemet göras om, så det här blir det sista vi ser av kvalserien i dess nuvvarande utförande, men vilken värdig avslutning det blir för kvalserien. Derbyn både hit och dit. Vi har först och främst Stockholmsderbyn mellan AIK och Djurgården. Sedan har vi Skånederbyn mellan Malmö och Rögle och sist men inte minst har vi E18-derbyn mellan Örebro och västerås. Minst sagt häftigt! Stockholmsderbyna kommer dock tyvärr att spelas på Hovet och inte i Globen, som lätt hade blivit fylld. Det hade varit ännu häftigare. Tänk er en fullsatt Globen och två gigantiska klackar som triggar varandra. Mäktigt. tyvärr hade det aldrig fungerat ur ett säkerhetsperspektiv. Därför är den här lösningen bättre. Nu har man löst det så att AIK får en martch på Hovet och Djurgården får den andra. På AIK:s match, som spelades igår, var det bara AIK:are och på Djurgårdens match kommer det bara att vara djurgårdare. Tyvärr försvinner ju det där med två klackar som sjunger mot varandra, men som sagt, säkerheten måste gå först, så jag förstår beslutet.

För Leksands del är säsongen över. Det känns å ena sidan surt och bittert, eftersom att vi, om det gamla seriesystemet hade funnits kvar, hade spelat kvartsfinal, men även om vi hade tagit två fler poäng i grundserien än vad vi gjorde. En seger till så hade vi slutat fyra istället för sjua. en fjärdeplats hade inneburit hemmaplansfördel i kvartsfinalerna. En sjundeplats innebar nu play in mot HV 71, som slutade tia i serien. Hade det gamla seriesystemet varit kvar hade man alltså inte ens gått till slutspel. Nu fick man en chans till och i bäst av tre matcher var man tyvärr det bättre laget mot Leksand, vars säsong därmed är över, medan HV nu möter seriesuveränen Skellefteå i kvartsfinal. Samtidigt är jag väldigt nöjd och stolt över vad grabbarna i detta laget har presterat under säsongen. Vi har slagit två rekord, flest antal poäng någonsin för en nykomling i högsta serien, 83, och flest mål någonsin av en back, Patrik Hersleys 24 mål. Det är häftigt. Samtidigt har Oscar Alsenfelt varit fullständigt briljant i match efter match, stått på huvudet och räddat puckar som man trodde var givna mål. Mikael Johansson har fått en nytändning i Leksand och tillsammans med Jakob Blomqvist och Johan Ryno har han utgjort en riktigt bra förstakedja. Den har kompleterats av alla andra blåvita krigare i laget, som verkligen har visat offervilja och som verkligen har stått upp för klubben och för varandra. Vi har slagit tillbaka mot alla experter som räknade ut Leksand innan säsongen och när det var klart att HV skulle gå segrande ur play in, då stod hela Tegera arena upp, alla, utom ett fåtal, med blåvita matchtröjor och halsdukar, och hyllade sitt älskade Leksands IF, i 30 minuter efter att slutsignalen ljudit. Det är mäktigt. Vi har Sveriges i särklass bästa publik, det vågar jag nog slå fast. så, trots den missade kvartsfinalplatsen så är jag ändå en stolt leksing, enda in i hjärtat. "En gång leksing, alltid leksing"!

Just i detta nu är jag på väg upp till Stockholm, där jag ska träffa Jocke, som jag inte har träffat sedan i december. Vi ska ut på Östersjön, på kryssning till Tallinn, precis som back in the days för några år sedan, då det blev väldigt många kryssningar. Vi kommer troligtvis att vandra runt på Tallinns gator och så klart också fika på vårt standardfik, som vi bara måste besöka när vi är där.