SM i goalball avjordes i Jönköping i helgen. det var vårt femte SM och det här året var det fyra herrlag som ställde upp. Som vanligt med FIFH Malmö och IFAS som storfavoriter, men nu också med FSBU från Göteborg, där laget bestod av David, Nils, Jimmy och Oliver, med de tre förstnämnda som klar förstaline.

Vi hade letat efter fler spelare att fylla vårt lag med, men inte lyckats. Det innebar att vi på pappret var det klart svagaste laget, med mig, som inte har mött sådant här motstånd sedan i februari, Albin, som knappt har varit med och tränat på tre månader, och Tobbe, som aldrig tidigare har spelat på den här nivån. Inga avbytare alltså. Dessutom blev Linda magsjuk några dagar innan avresa, så hon fick stanna hemma. Det innebar hastigt och lustigt att Jennifer skulle coacha laget helt själv. Det innebar också att Julian fick rycka in som chaufför och vara med som lite assisterande coach under helgen.

Bättre förutsättningar och uppladdning kunde man ju haft, men vi åkte i vilket fall ner mot Jönköping som planerat.

Första matchen spelades mot IFAS och där kan jag säga att jag blev helt tagen på sängen första skottet. Jag hann knappt reagera innan Piotrs skott satt i nät bakom oss. Det var nästan som när jag gjorde mitt första internationella inhopp mot Finland, i Finland, för snart ett och ett halvt år sedan, då jag släppte in två av tre skott jag hann få på mig. Det gjorde jag nu med. andra skottet gick också in och sedan fortsatte uppförsbacken och det blev till slut knock med 0-10, efter knappt åtta minuters spel.

En klart sämre start än förra året, då vi också mötte IFAS, men då vi höll hela matchen och de bara vann med 6-14. Då hade vi dock ett på pappret lite bättre lag, med Claudio och David. Pappret och teorin är dock en sak. När man kliver in på banan kan alla vinna och det är inte över förrän tjugofyra minuter är spelade, eller förrän det ena laget leder med tio mål. Fatmir berättade att de en gång hade legat och försvarat, bara tänkt defensivt hela matchen, bara legat och väntat på motståndarnas misstag. Till slut kom det. En hög boll. Den sttraffen satte de och vann SM-guld med 1-0. Teoretiskt sätt skulle det alltså vara möjligt för oss att vinna guld även här, trots vårt relativt svaga lag. Då gäller det dock att ha en defensiv som håller. Bevisligen gjorde inte vår defensiv det.

Känslan i den här matchen var dock inte så dålig tyckte jag, även om resultatet var allt annat än bra. Därför försökte vi ta med oss den känslan in i nästa match mot FSBU. Tyvärr gick det lika illa där. De startade så klart med David, Nils och Jimmy, men när det stod 7-0 bytte de ut Jimmy och Oliver fick lite speltid. Då ryckte vi märkbart upp oss och lyckades hålla nästan hela första halvlek, innan David sköt knockbollen som innebar 11-1 för deras del.

Sista gruppspelsmatchen spelades mot favoriterna FIFH Malmö. De ställde inte upp med sin förstaline, utan satte in Dzenan istället för Peter, som fick vila hela matchen. Också här blev det dock en tung uppförsbacke, som slutade i knock, 1-11, några minuter in i andra halvlek, efter att även Rep fått lite speltid för FIFH och faktiskt gjort två mål på Albin. Det var för mycket misstag från alla tre, inte bara från Albins håll. Florim, som coachade FIFH, pratade lite med mig efter matchen och gav mig några saker att tänka på till morgondagens semifinal, där vi återigen skulle möta FIFH, som vann gruppspelet.

Semifinalen skulle visa sig bli helgens klart bästa match från vårt håll, även om jag på Facebook senare såg att man från FIFH-håll hade tyckt att det var "en seg morgonmatch". Må hända att de kanske inte var på topp, men här fick vi verkligen allt att stämma, på ett helt annat sätt än under gruppspelet. Det faktum att det stod 0-0 efter nästan fyra minuter, trots att de nu matchade sin förstaline, med Fatmir, Stefan och Peter, vittnar om det. att det bara stod 0-2 med drygt två minuter kvar av första halvlek förstärker det intrycket ytterligare.

Till slut vann FIFH helt planenligt matchen, men bara med 8-2. Albin satte två straffmål på Peter och FIFH gjorde bara sju spelmål. det åttonde var en straff på mig, för hög boll. Utöver det klaffade allting. Vi malde på, hittade en helt annan trygghet och stabilitet i defensiven som inte hade funnits där på samma sätt tidigare, kom det ett bakslag kunde alla tre spelarna släppa det och se framåt, vilket kan vara svårt för vissa ibland. Vi tyckte det var roligt att spela och tiden bara försvann. När det bara var två minuter kvar av första halvlek kändes det som att det hade gått jättefort. Så ja, det var helt klart en match vi var nöjda med, även om det blev förlust och spel om bronset.

Där skulle vi få möta FSBU. FSBU, som imponerade stort i semifinalen, hämtade upp 3-5-underläge till 5-5 mot IFAS, tog matchen till sudden, där det dock tog stopp redan efter två skott. Bronset skulle de dock ta hem utan några större problem. Det var helt klart vår sämsta insats under helgen och det blev knock med 0-10. Det var ungefär som i den där semifinalen mot IFAS förra året, då det stod 7-0 till dem efter åtta skott. vi försökte med allting. Vi tog timeout, gjorde byten, bytte positioner på planen, men inget hjälpte, de sköt rakt igenom oss ändå. Ungefär samma sak var det nu. Nu hade vi visserligen ingen att byta med, men vi försökte ta timeout, byta positioner och hitta den där tryggheten i försvaret som vi hade haft mot FIFH, men misslyckades totalt. Det var helt klart den match med högst stressnivå, anspänningen var för hög, vi gjorde misstag, släppte inte gjorda misstag på samma sätt, men vi slutade i vilket fall aldrig kriga. Ibland har vi haft en tendens att vika ner oss som en vissen blomma när vi hamnar i några måls underläge, men det gjorde vi definitivt inte nu, så något positivt fanns det iaf att ta med.

Någon medalj blev det inte i år heller och avståndet upp till de andra lagen minskar inte märkbart, inte på den här nivån. Vi blir alltjämt knockade i nästan allting och den dominerande faktorn till det är att vi inte hänger med. Vi är helt enkelt för långsamma i våra ageranden. Många gånger är vi på rätt ställe där bollen hamnar, men då är bollen redan i mål. Det är precis det jag har haft problem med även på landslagslägren, att hänga med i tempot. Det tar ett tag att komma in i det, tyvärr. Vi är inte alls vana vid ett sådant här tempo hemifrån, för vi har inga skyttar som skjuter så bra, faktiskt inte ens i närheten. När Wilmer är med på träningarna dras nivån dessutom ner ännu mer. Han ligger ungefär fortfarande på den nivån att man får rulla bollarna långsant på honom och hela tiden påminna honom om att ha armar och ben raka när han slänger sig. Eftersom att vi inte är så många spelare har vi inte råd att inte låta folk vara med, samtidigt som det som sagt blir enorma klyftor mellan exempelvis Wilmer och mig. Så att få upp ett högre tempo med de förutsättningarna är inte det lättaste, men det är det vi måste. Ska vi ha något på SM-nivån att göra, ja, då måste vi få upp speeden i våra kroppar. svart på vitt kan man se det såhär. Jag släppte in hela arton spelmål i helgen. Fem av dem var för att jag var för långsam, två gick jag åt fel håll på och två slängde jag mig inte alls på. Det är nio mål som i huvudsak beror på att jag inte hinner med i tempot, + tre mål som jennifer inte hann notera någon orsak på. Det kan alltså vara så mycket som tolv mål, 66% av alla mina insläppta mål, som har med tempot att göra. Med andra ord är det en klart dominerande orsak till varför jag släpper mål. Hur det är med Albin och Tobbe har jag mindre koll på, men för mig personligen är det ett högre tempo på träningarna här hemma som är ett måste, annars kommer jag aldrig nå dit jag vill.