Då är det dags för 2015 års sista inlägg och jag tänkte väl så smått ge mig på något slags årsresumé även jag, trots att 2015 faktiskt har varit ett ganska händelselöst år. Varken några sådär riktigt utstickande toppar eller dalar, inget skitdåligt som har hänt, men inget överdrivet roligt heller. Ett år bland många andra år skulle man kunna säga, ett ganska beige år, tråkigt nog.

"Nytt år, nya möjligheter, seice the day och allt det där" var första meningen här på bloggen för året, i ett inlägg där jag filosoferade lite kring metafysik, livsåskådning, blickade tillbaka på år 2014, som jag väl definitivt kan säga var ett mer färgstarkt år än år 2015, med en underbart varm och fin sommar, två veckor i Spanien, många soliga dagar i vårt eget sommarparadis i stugan, en skidresa till Idre, en grymt bra affär när jag sålde min alldeles egna första lägenhet och blev sambo på riktigt med världens finaste och ett Leksand som överraskade alla och nästan tog sig till SM-slutspel för första gången på elva år.

Allt det fanns med i bilden under år 2014, inget av det under år 2015.

Ja, jo, jag är fortfarande sambo med världens finaste, men det blev ingen skidresa i år, ingen resa till Spanien, vi hade en jättedålig sommar, där augusti dock var betydligt bättre än juni och juli, där det som kallast var elva grader, och då det faktiskt, trots allt, blev en hel del varma och fina dagar i stugan även i år, tillsammans med min underbart fina familj och släkt, och Leksand blev istället roten till det sämsta under året som gått. Ja, inte Leksand i sig, utan snarare ett Malmö Redhawks som var bätttre när allt ställdes på sin spets och skulle avgöras i en enda match, game seven, vinna eller förssvinna, på riktigt.

Den 2 april 2015. det är ett datum som vi blåvita aldrig kommer glömma, i negativ bemärkelse. Det var då som den sjunde och avgörande matchen mellan Leksand och Malmö utspelades i Tegera arena, en match som långt ifrån bara betydde vinst eller förlust. Kort sagt skulle vinnaren spela i SHL till hösten, förloraren i Hockeyallsvenskan och med tanke på hur jag formulerat mig här förstår ni som inte var med då att Malmö vann med 2-4. Leksand åkte ur SHL på nytt och jag glömmer aldrig den tomheten. Jag satt framför datorn där under matchens sista minuter, bet på naglarna, hjärtat slog som en pistonghammare i bröstet på mig och om jag hade sett hade det varit tunnelseende mot skärmen framför mig. Inget annat existerade än F5-tangenten som ständigt uppdaterade stats.swehockey.se och reportern i webbradion uppifrån Leksand, som vittnade om tomma och likbleka ansikten på Norra, en arena i chock, för det som inte fick hända var på väg att hända och det hände. Malmö gjorde 4-2 i öppen kasse och jag mådde skit i flera dagar efter det, för det var som sagt inte vilken förlust som helst. Den betydde degradering till Hockeyallsvenskan, 35 miljoner mindre i budget och med det nya systemet för upp och nedflyttning, som infördes just till den kommande säsongen, skulle det bli mycket svårare att ta steget upp igen. Kort sagt åkte vi ur SHL i sämsta tänkbara stund.

Hela laget lämnade i princip klubben, alla kontrakt, däribland långtidskontrakt med Mattias ritola och Johan Ryno, revs och sportchef Tore Jobs hade en enorm uppgift framför sig, att bygga ett helt nytt, konkurrenskraftigt lag för Allsvenskan. Det visade sig att Jobs inte lyckades med sin uppgift, för laget underpresterade ordentligt i inledningen av säsongen och man låg t.o.m. sist efter 24 spelade omgångar. Då fick headcoach Sjur Robert Nielsen sparken och ersattes av Perra Jonsson, som räddade kvar Modo i SHL i våras, efter att man slutat sist, bakom Leksand, men besegrade Vita hästen med 4-0 i matcher och klarade av det som Leksand inte klarade av, att hålla sig kvar. Kort senare avgick även Tore Jobs och VD'n Kjell Kruse. Det har med andra ord varit ett minst sagt turbulent hockeyår, där det mesta har gått åt fel håll, men där Leksand nu, till slut, är uppe på åttonde plats i tabellen och med en kraftigt stigande formkurva på senaste ser ut att åtminstone gå till slutspelsserien nu till våren.

Om den 2 april var årets sämsta dag så var 24 januari en av årets bästa och också det är hockeyrelaterat. Det vankades nämligen supporterresa upp till Leksand, för att se Leksand - Brynäs. Jag och pappa åkte upp med buss, genom ett snötäckt vinterlandskap. Arenan var smockfull, Norra stå svämmade över av blåvitttröjade fans och wow säger jag bara!

Ordningsvakten ville först inte släppa in oss på Norra, för det var så mycket folk där och de tyckte inte det var säkert för mig att stå där, men jag insisterade, för det var ju till stor del därför jag hade åkt upp till hemmaborgen, för att få stå där, på hemmastå, trängas med alla andra likasinnade, sjunga och skrika fram vårt älskade LIF till seger och så. jävla. häftigt. det. var! Ett sådant drag, en sådan stämning och när Mattias Guter satte 3-2 med 24 sekunder kvar att spela, då var det eufori till tusen, glädjen var obeskrivlig och ja grät nästan av lycka, för den segern innebar att Leksand klättrade förbi just Brynäs i tabellen, upp på tiond plats.

Hade man senare hållt sig kvar där, då hade man sluppit kvala sig kvar och den där Malmömatchen den 2 april hade aldrig ägt rum, men nu gick det som det gjorde, tyvärr, men faktum kvarstår dock. Den 24 januari, oj, oj, det är minnen för livet och det är en så galet häftig känsla att stå där på Norra, skrika och sjunga med 1200 andra, + 6450 andra i arenan, det är helt sinnessjukt och något jag definitivt vill uppleva igen.

Fortsätter vi att reflektera över året som gått så har jag som sagt inte varit på några särskilda resor under året, Malmö open i februari gick käpprätt åt helvete, med en defensiv som havererade för både mig själv personligen och för hela laget i stort. Tävlingen blev en stor besvikelse, men i Sverigeserien studsade vi tillbaka, inte minst under andra omgången här hemma i Linköping i juni, där vi plockade 13/15 möjliga poäng och gick upp i serieledning, något vi aldrig ens hade varit nära att göra innan det här året. Tredje omgången i Göteborg var stabil även den och inför fjärde och sista omgången låg vi fyra poäng bakom serieledande Göteborg. Tyvärr fick serien ett snöpligt slut, då den fjärde omgången ställdes in p.g.a. stormen Helga. vi fick därmed aldrig ens chansen att vinna serien i år, trots vårt lagmässigt fantastiska år.

Landslagsmässigt har det fortsatt att gå trögt för min del. jag blev varken uttagen till IBSA world games i Sydkorea i maj, där mina lagkamrater sensationellt nog tog en plats till Rio i sommar, genom att besegra turkiet med 2-0 i bronsmatchen, eller EM i Litauen senare under sommaren som gick, där Sverige slutade sjua och därmed klarade av att hålla sig kvar i A-EM till EM 2017. Jag blev inte heller uttagen till någon träningsturnering under året och trots att våren var ganska bra rent träningsmässit, där jag kände att jag utvecklades ganska bra och där jag också pendlade ner till Malmö varannan vecka, för att få bättre träningsmotstånd än här hemma, fick jag ingen payback för allt mitt slit.

Komiskt nog kom den paybacken istället nu under hösten, som rent spelmässigt har varit betydligt tyngre och sämre än våren, med två landslagsläger, där jag inte alls känner att jag kommit upp i nivå, och ett utmanarläger med ungdomslandslaget i Göteborg, som förvisso var ganska bra, men inget som stack ut.

Jag blev ändå både nominerad till årets parasportidrottare i Östergötland och fick ta emot Lions kultur och idrottsstipendium 2015 nu under hösten, vilket så klart känns både skönt och kul, att äntligen uppmärksammas litegrann för allt det slit och all den tid jag lägger ner på detta.

Studiemässigt skrev jag min B-uppsats i våras och pendlade sedan mellan att läsa sociologi III eller någon annan kurs nu till hösten, med tanke på paralympics i Rio nu i sommar och uppladdningen inför detta, som skulle kräva väldigt mycket tid och energi. Till slut valde jag ändå att läsa sociologi III och hittills har det gått bra, men nu till våren stundar C-uppsatsen, vilket ska bli minst sagt spännande att se hur och ens om det går att kombinera med en seriös paralympicssatsning, + en del annat som är på gång och som kan få väldigt stora följder för mitt livspussel. Mer än så säger jag inte just nu, utan det får ni hålla till tåls med, men en vacker dag senare i vår kommer jag att berätta om det...

Vi kan slutligen sumera året i några korta punkter såhär:

*Åkte på supporterresa till Leksand för att se Leksand - Brynäs, vilket blev en av årets absoluta höjdpunkter.
*Havererade fullständit rent defensivt under Malmö open.
*Pendlade till Malmö varannan vecka för att få bättre träningsmotstånd och feedback än här hemma.
*Kände en enorm tomhet efter att Malmö besegrat Leksand i en sjunde och avgörande match.
*Var på kandidatcamp till paralympics i Rio nu i sommar.
*Deltog även under SHIF's årsmöte och var med om när förbundet bytte namn till Svenska parasportförbundet.
*Tog 13/15 poäng under Sverigeseriens andra omgång här i Linköping och gick upp i serieledning.
*Juni och juli regnade bort, bortsätt från nåra dagar i början av juli, då det var tropiskt varmt och där jag i princip var ute dygnet runt.
*Augusti blev varmare och det blev trots allt många fina och relativt varma dagar tillsammans med familj och släkt i stugan.
*Var i Göteborg inte mindre än tre gånger i september, Sverigeserien, utmanarläger och SM, där vi bara var tre spelare och bara hann spela en match innan Tobbe skadade sig och vi fick spela resten av helgen utom tävlan.
*Hade två tunga landslagsläger under hösten, där jag inte alls kom upp i nivå.
*Blev inte uttagen till någon tävling, varken träningsturnering eller mästerskap.
*Blev ändå, trots det, nominerad till årets parasportidrottare i Östergötland och fick även ta emot Lions kultur och idrottsstipendium.
*julkänslorna saknades helt under december, tiden gick väldit fort och vips så var julen över, en jul som var nästan lika varm som det var som kallast då i juli, elva grader, men som ändå var precis sådär fin och mysig som man vill ha den, tillsammans med familj och släkt.

Där har ni mitt år i stora drag och ja, ni ser, när man börjar ransaka sig själv litegrann dyker det upp en hel del som har hänt ändå, trots att det vid första anblick känns som ett ganska beige år.

Hoppas att ni får en bra nyårsafton imorgon, eller idag är det ju nu, ta det lugnt och var rädda om varandra, så hörs vi på nytt år 2016.

Gott nytt år på er!