Pengar kan aldrig ge sann och äkta lycka, men de kan underlätta något enormt.

Idag bygger allt på pengar. Allt runtomkring oss har en del ekonomi i sig. För att ha råd med bostad behöver du ha pengar, för att sedan ha råd med hyra, el och internet behöver du ha pengar, för att köpa bil behöver du ha pengar och för att sedan ha råd med bensin, försäkringar, service osv. behöver du ha pengar. Väljer du istället att resa kollektivt behöver du ha pengar för att betala biljett av ett eller annat slag. För att över huvud taget överleva behöver du mat, och för att få tag i mat behöver du pengar, för att hålla dig varm under kalla vinterdagar, eller för den delen över huvud taget ha något att ta på dig, då behöver du pengar. Kort sagt, för att överleva och klara sig behöver man pengar. Utam pengar, ingen mat, inga kläder, inget tak över huvudet och alltså ingenstans att bo.

Pengar är nyckeln till att kunna leva ett fullvärdigt och bra liv. Det behövs inte mycket pengar alla gånger, i sämsta fall får man leva på nudlar, bröd och vatten och nöja sig med billigast möjliga boende, men likväl behövs pengar för att ens ha råd med det.

Har man då inget jobb, vilket inte är det lättaste att få i dagens samhälle, där konkurrensen är benhård om de jobb som finns och där det ofta krävs både erfarenhet och körkort, då är det inte så lätt att klara sig själv.

Även om man nu lyckas få tag i ett jobb är det inga garantier fförvälfärd. Jag minns ett exempel ur en kursbok vi hade för något år sedan. Där var det en ensamstående mamma som bodde i en förort till någon större stad. Hon hade ett kundtjänstjobb, där hon satt i ett kontorslandskap och servade och tog hand om de kunder som ringde, dag ut och dag in. Det var alltid sorligt runt henne, eftersom att alla satt så tätt inpå varandra, så det fanns ingen privat sfär att tala om. Arbetsdagarna var långa, lönen låg  och för att ens ha råd att betala hyran och andra räkningar som skulle betalas, + ha råd med mat till både sig själv och sin lilla son/dotter, var hon tvungen att jobba extra några kvällar i veckan eller helger, då som städare. Barnets morföräldrar fick ofta hämta barnet på dagis, eftersom att mamman sällan hade slutat jobba när dagiset stängde. När mamma väl kom hem blev det ofta fryst färdigmat eller liknande, trots att hon var väl medveten om att hon borde laga "riktig mat", inte minst för barnets skull, men hon orkade helt enkelt inte efter de långa arbetsdagarna.

Det här tror jag är långt ifrån något ovanligt. Tror det förekommer väldigt ofta att framförallt ensamstående föräldrar får slita hårt för att över huvud taget få vardagen, ekonomi och livspusslet i stort att gå ihop.

Att den här unga mamman bodde i en förort var heller ingen slump. I förorterna finns ofta miljonprojekt, många små lägenheter, ofta staplade på varandra i höghuskomplex. Hyran är relativt låg och därför hamnar dessa låginkomsttagare där. Vissa trivs säkerligen där, men många vill bort därifrån, men utan pengar går det inte, hur mycket man än vill.

Att arbetsdagarna är långa och lönen låg är inte heller någon slump, men vilka blir lidande? Barnet och mamman själv, så klart. Barnet, som ser dagispersonalen mer än det ser sin egen mamma. Det gäller att gå upp tidigt på morgonen, äta frukost och åka till dagis, för att stanna där hela dagen, komma hem sent på kvällen, äta litegrann, i bästa fall se något på TV tillsammans med mamma och sedan sova. Mamman i sin tur, som har lika långa  t.o.m. längre dagar, än barnet, eftersom hon ska sköta hus och hem utöver att arbeta och ta hand om sitt barn. de långa arbetsdagarna tär på hennes psyke och jag blir inte ett dugg förvånad om hon en vacker, eller ful för den delen, dag kraschar, faller, inte orkar mer. När hon faller, då faller hon hårt, för då har hon kämpat och slititt i samma hjulspår, år efter år, dag efter dag, till den yttersta randen av vad henes kropp och själ klarar av. En dag går det inte längre. Hon är troligtvis medveten om detta redan innan det händer, men hon känner sig maktlös till förändring, maktlös inför sitt eget liv. Det bara rullar på och hon vet inte vad eller hur hon ska göra för att ändra på det. Så hon håller krampaktigt fast vid sitt jobb, trots de dåliga arbetsförhållandena, för det är trots allt ett jobb. Ett jobb som bringar inkomst i form av pengar. Pengar, som behövs för att hon ska klara av att ta hand om både sig själv och sitt lilla barn.

Samtidigt finns det högt uppsatta chefer, VD'er, idrottsstjärnor, artister etc. som tjänar flera hundra tusen i månaden, ja, nästan miljoner om dagen om det är på en riktigt hög nivå. De gottar sig i lyxvillor eller lägenheter med topprenoverade kök och badrum, gigantiska ytor, både inomhus och utomhus, privata swimingpooler, lyxbilar, klänningar, skjortor, kavajer och skor som vida överstiger en hel månadslön för människor som den ensamstående mamman ovan. Det är fina middagar på fina restauranger, champagne, resor i busnies class, på lyxhotell med all inclusive, dyra paraplydrinkar, jakuzi på den egna terassen och ja, gennomgående lyx i stort.

Visst ska dessa världstjändisar ha en hel del för att de har nått dit de har gjort. Vägen dit har ofta varit lång och sällan spikrak. De har fått kämpa, men varit väldigt målinriktade och hela tiden vetat vad de vill göra och var de vill nå. Dit har de också nått. Det ska de ha cred för och det ska belönas, det tycker jag absolut, men det kan finnas gränser för till vilken grad. Att tjäna flera hundra tusen i månaden, det är så onödigt mycket pengar. Efter ett år har de så att de lätt skulle klara sig livet ut. Efter fem-tio år finns det tillräckligt med kapital för att försörja barn och barnbarn.

Visst, det kan vara något att sträva efter, ekonomiskt oberoende, men tänk vad alla dessa pengar skulle kunna göra för sådana som har det kämpigt, som den ensamstående mamman ovan? Tänk hur bara 1/10 av månadslönen hos en idrottsstjärna eller högt uppsatt chef skulle förändra tillvaron hos den ensamstående mamman radikalt. Tänk hur många fattiga som skulle kunna få tak över huvudet, mat på bordet och rena lakan att sova mellan för, vad som i chefernas värld bara är, småpengar?

Världen är så orättvis ibland. Vissa har hur mycket pengar som helst och behöver inte brkymra sig ett dyft om hur man ska klara sig, medan andra får kämpa och slita som djur för att ens överleva.

Tänk om tillgångarna hade varit lite mer jämnt fördelade? Cheferna och idrottsstjärnorna skulle fortfarande ha det väldigt bra ställt, samtidigt som ensamstående mammor, fattiga människor över hela världen etc. skulle få en betydligt drägligare tillvaro.

Jag säger inte att pengar löser allt, för det gör det inte, men det underlättar något enormt. Sedan finns det så klart andra aspekter i det här också, pengamissbruk etc. men jag själv hade gärna tagit emot säg 25 000kr/mån i ett antal år framöver. Det hade räckt. då hade jag klarat mig utan att behöva bekymra mig om och känna pressen av att skaffa ett jobb. Jag hade givetvuis fortfarande velat ha ett jobb, ha något att göra, men den där pressen hade inte varit lika stor, för även om jag då inte hade ett jobb så skulle jag ändå klara mig. Inte leva lyxliv, men definitivt klarat av vardagen med alla dess utgifter utan några problem.

Nu har jag inte de där 25 000kr/mån, men jag har något annat. Jag har en familj som jag älskar och som älskar mig, världens finaste sambo, finaste vännerna på denna jord och en tillvaro jag trots allt trivs ganska bra med. Äkta kärlek kan aldrig köpas för pengar och därför tror jag att jag med stor sannolikhet är lyckligare än en ensamstående miljonär utan varken familj eller vänner. Pengar betyder mycket, men kärlek är det finaste och mest dyrbara vi har. Så ta hand om varandra där ute, ge varandra en extra kram och tveka inte att berätta hur mycket de betyder för er.

Med de orden signar jag ut för idag.