För en tid sedan, närmare bestänt efter Malmö open i februari, fattade jag ett av mitt livs svåraste beslut. Det var ett beslut som fick mig att ligga vaken om nätterna, tänka, fundera, väga fram och tillbaka, för och emot. Ett beslut som skulle komma att påverka hela min fortsatta elitkarriär i landslaget. Med andra ord, ett väldigt, väldigt stort beslut.

Förbundskaptenen för landslaget ringde upp mig strax efter Malmö open, där det ju som bekant inte gick särskilt bra. Det var den sämsta turneringen på flera år och dessutom en rejäl psykisk käftsmäll, eftersom att det vi hade tränat intensivt på och som jag var säker på skulle ge vår defensiv en skjuts i rätt riktning fick rakt motsatt effekt.

tävlingen var kort sagt riktigt urusel och jag frågade mig själv efteråt vad jag ens hade i landslaget att göra när jag spelar som jag gjorde där?

Förbundskaptenen och jag är överens om att min utveckling inte alls har gått som vi har velat under de senaste åren. Efter Paralympics i London 2012 var det tänkt att jag inom två år skulle komma ut som Sveriges förstacenter. Tyvärr är jag i dagsläget väldigt långt ifrån det målet. I nuläget har jag svårt att ens ta en plats i truppen och få åka med på tävlingar och turneringar. Ja, faktum är att min plats i landslaget t.o.m. hänger löst och jag riskerar att åka ur landslaget, det jag kämpar och sliter för dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Varför?

den största anledningen till varför jag har svårt att ta plats i landslaget och att min utveckling inte har gått som vi har tänkt är våra träningar här på hemmaplan. Vi har för svagt motstånd mot vad jag egentligen skulle behöva, kunnandet från ledarhåll är för dåligt och nivån i stort är helt enkelt för låg.

Förbundskaptenen ser dock potential i mig. Han tror på mig och har länge uttryckt respekt för min vilja och min motivation. att ha så dåliga förutsättningar som jag faktiskt har på hemmaplan, men ändå kämpa, slita och ge allt jag kan för att nå dit jag vill. Min inställning till träning över huvud taget, den är beundransvärd och därför ville han nu ge mig en möjlighet...

...Att jag och Jennifer skulle flytta ner till Malmö, för att jag där regelbundet skulle kunna träna med FIFH och få optimala förutsättningar för att nå VM 2018 och inte minst Paralympics i Tokyo 2020.

beslutet låg helt hos Jennifer och mig.

Valde vi att flytta ner skulle det börjas dras i trådar gällande bostad och jobb till Jennifer, varför vi inte visste om vi skulle komma att flytta om tre månader eller om ett år. Det berodde ju helt på hur det gick med bostad och jobbsökandet, som högre instanser i goalballsverige isf skulle hjälpa till med.

Flyttade vi inte skulle min landslagskarriär mer eller mindre vara över, för i nuläget är det svårt att motivera min plats i truppen, både för övriga truppen, för ledarna själva och inte minst för förbundet. Min roll i truppen är inte helt tydlig, eftersom att jag inte tillför någonting offensivt och att jag rent defensivt inte ens sticker ut på breddnivå, där jag borde vara dominant.

Ett oerhört svårt beslut som ni nog förstår och efter mycket övervägande, många och långa timmars tankar och funderande, nätter fylda av för lite sömn och för mycket tankar, ja, ett beslut vars tankar helt enkelt fanns där i stort sätt dygnet runt, beslutade vi oss slutligen för att inte flytta.

Den största anledningen till det är att vi inte känner oss berädda att släppa allt här hemma, vänner, släkt, familj, bostad, ja, allting som vi har byggt upp här, den trygghet vi har här, enbart för goalballen.

Goalball är å andra sidan det jag brinner mest för, det jag verkligen vill, + att det "bara" handlar om fem år, vilket så klart var tunga faktorer som vägde för en flytt. Till slut fick jag ändå gå på magkänslan och den sa nej. Jag är för hemkär och vill egentligen inte alls flytta härifrån. Jag har aldrig velat plugga eller jobba utomlands, flytta någonstans för att studera e.d. Jag vill bo häromkring, ungefär som pappa, som har bott i Skänninge i hela sitt liv.

med det beslutet innebar det att min landslagssatsning som jag brunnit för och kämpat för i fem år var slut, att jag i och med det beslutet valde bort det jag helst av allt vill?

Nja, inte riktigt. i samråd med förbundskaptenen för landslaget gav jag ett motförslag till flytten, där jag nu är villig att åka ner till Malmö varannan vecka för att träna med FIFH och där få det spel, det tempo, det motstånd och inte minst den feedback i mitt eget spel som jag inte får här hemma. Det skulle krävas mycket tid och energi av mig att pendla ner till Malmö varannan vecka, men jag är villig att ge det en chans. Jag vet att när vi hade våra kortläger med landslaget före EM 2013, då vi ungefär varannan vecka träffades på tisdagkvällarna i antingen Malmö eller Stockholm, för att få mer speltid tillsammans, gav mig väldigt mycket, inte minst kontinuitet med det höga tempot och den höga spelkvaliteten som jag inte får här hemma. Jag hoppas nu på något liknande med det här upplägget.

Jag har redan varit nere i Malmö två gånger och hittills har det fungerat bra och jag hoppas som sagt att det kan ge relativt snabba resultat. Det behöver jag. Det krävs nästan om jag inte ska ryka från landslaget.

Vi ger det här en testperiod fram till EM i sommar och kommer därefter att utvärdera hur det har gått och därefter ta nya beslut om min framtid. Så, nu är det bara att ge all in och köra till 110% fram till EM och visa varför jag ska ha en plats i truppen!