Idag är det exakt ett år sedan jag och mormor åkte in till Valla djurklinik med Tissen, men hem utan honom. Han blev bara ett drygt år gammal. tiden går fort, men saknaden är fortfarande stor och jag tänker då och då på hur det nu hade varit om han fortfarande hade fått springa omkring och leka, om han hade lugnat ner sig lite vid det här laget, eller om han fortfarande hade varit lika busig och lekfull. Lika kelsjuk och nyfiken är jag i vilket fall säker på att han hade varit och såhär skrev jag då, för ett år sedan.

"Lilla älskade Tissen, i fredags, den 28/11, somnade du in förgått, bara drygt ett år gammal.

Jag minns då du för knappt ett år sedan kom hem. När jag en kall och snöig vintersöndag fick med dig hem. Du jamade hela vägen hem, ville inte åka bil. När vi kom hem kilade du ut ur buren och gömde dig, kom knappt fram över huvud taget det första dygnet, förutom när du fick mat. Då jamade du högt och gällt. När du för första gången åt fick jag klappa dig och jag fick nästan en chock över hur liten du var. Det gick att hålla runt din lilla kropp med ena handen. Jag blev nästan fascinerad över hur liten du var.

Efter att du hade ätit kilade du iväg igen, men så plötsligt, andra kvällen där hemma, kom du fram och var social till tusen, ville ligga i knät, strök dig runt benen och ville ligga hos oss i sängen när vi skulle sova.

På den vägen fortsatte det. En mer social och hängiven kisse får man leta efter. varje gång när jag kom hem satt du innanför dörren och jamade. Till en början bara för att du saknade mig och inte ville vara ensam, men så småningom fick du nys på hur intressant trapphuset var. Dit ut ville du gärna och undersöka och springa omkring, alltid uppåt, aldrig neråt, för ja, nyfiken var du. Så fort skåp och lådor öppnades i köket skulle du dit och undersöka. Någon gång råkade jag t.o.m. stänga in dig i kylskåpet, när du hade gått in där för att undersöka. När balkongdörren öppnades kom du som ett skott för att undersöka världen där ute och du skrämde flera gånger slag på både grannarna och Jennifer när du gick ute på balkongräcket, utanför inglasningen. En gång ramlade du t.o.m. ner. Då trodde jag aldrig att du skulle komma tillbaka, men två dygn senare satt du på gräset utanför entren. Du ville inte gå in igen, men till slut fick vi in dig och du fortsatte att älska att vara på balkongen och du tycktes inte ha lärt dig någonting av ditt fall, för du fortsatte att gå på räcket.

Klädkammaren och trapphuset var andra intressanta platser och när du inte fick ge dig ut i trapphuset kunde du sitta vid ytterdörren och jama i flera minuter innan du gav upp och gick och la dig istället.

Du ville gärna ligga i knät, spann och kelade med huvudet, ville t.o.m. klättra upp på axlarna ibland, gick gärna omkring på en om nätterna och lade dig gärna rakt på ansiktet eller halsen. Det gick bra till en början, men när du blev större var det lite jobbigt, för då gick det knappt att andas, men det struntade du i, för du ville ju kela och då skulle vi dansa efter din pipa. Katten bestämmer där hemma och då är det bara för människorna att rätta sig efter det. Ville du kela, då skulle vi kela, ville du leka, då skulle vi leka. vi skulle inte tro att du tänkte leka bara för att vi ville det. Passade det inte så passade det inte. En beständ liten herre var du.

Lika ofta som du kelade, lika ofta hade du dina lekryck, då du kunde fara omkring i hela lägenheten, upp i sängen, vidare upp på TV-hyllan, ner på golvet, vidare upp på skrivbordsstolen, ner på golvet igen, upp i soffan och ut i hallen. Med dina instinkter låg du gärna på lur och attackerade våra ben när vi kom gående in i vardagsrummet från hallen, vilket inte var särskilt uppskattat. Särskilt inte när du hängde dig fast i benen eller attackerade händer och armar när vi skulle bädda eller när du bet oss i fötter, tår och händer på nätterna, väckte oss flera gånger varje natt, ungefär som att ha ett litet barn. Där och då stod du inte jättehögt i kurs, men du var likväl min älskade fina tisse, världens finaste och du tog dig längre och längre in i mitt hjärta.

Så var det flyttdags och vi tvekade på om du skulle få följa med eller inte, för under sommaren hade du sett så lycklig ut när du fick vara ute i det fria i stugan och hos mamma och pappa, springa omkring, jaga grodor och möss, även om du till en början var rädd för svalorna som flög lågt. Även här skulle vi dansa efter din pipa. Du kunde gå in, för att två minuter senare gå ut igen. Var dörren stängd gav du dig inte förrän vi hade släppt ut dig på nytt. Regnet hade du inte heller någon respekt för. Trots ösregn skulle du ut, men två minuter senare jamade du högre än någonsin och ville in igen.

Till slut fick du ändå följa med flyttlasset till Linköping, jag hade inte hjärta att skiljas från dig, och det visade sig gå bättre än i Mjölby. Fick du vara ute på balkongen några gånger om dagen och om vi lekte med dig så höll du dig relativt lugn. Du jamade markerande när du ville ut eller leka och vi förstod varandra väldigt bra. Du attackerade inte längre våra ben och fötter och nätterna blev lugnare, men så fort du hörde att vi var vakna, då ville du in och morgonkela litegrann, jamade utanför dörren tills du blev insläppt.

Handfatet blev din nya favoritplats och du kunde vara ute på balkongen i timmar och titta och lyssna på allt här utanför. Trapphuset var du dock rädd för. Du kunde ju inte springa uppåt här, som du hade kunnat i Mjölby, och alla ljud blev betydligt mer förstärkta här jämt mot i Mjölby, så ut i trapphuset ville du absolut inte. Du trivdes här inne i lägenheten, även om du kunde bli rädd för dig själv och burra upp dig när du fick se dig själv i spegeln i hallen.

Så blev du sjuk. Förra måndagen var du plötsligt jättenere, låg bara still hela dagen, ville inte leka, åt mindre än vanligt, drack mindre än vanligt och gick på lådan mindre än vanligt. Detta fortsatte hela veckan och när du inte hade blivit bättre i tisdags gick vi ner till veterinären här nere i centrum. Han konstaterade lunginflamation och du fick antibiotika mot det, så nu skulle du förhoppningsvis bli bättre igen.

Det blev du inte. Tvärtom blev du bara sämre. Du slutade äta helt, drack ingenting, ville inte bli buren och drog dig undan, låg gärna under sängen. Veterinären kontaktades igen och vi fick en jourtid redan samma dag. När vi kom in såg veterinären genast att dett var väldigt illa ställt. Det var inte lunginflamation, för då hade du blivit bättre av antibiotikan under de här dagarna. Nej, nu rörde det sig troligen om FIP.

FIP (felin infektiös peritonit), eller "smittsam bukhinneinflammation", orsakas av felint coronavirus. Det är en av kattens allvarligaste virussjukdomar och leder ofta till döden inom två månader efter att symtomen börjat uppträda, iaf när det gäller s.k. våt FIP, som ofta drabbar yngre katter mellan tre månader och tre år, alltså katter som inte längre har immuniteten och de antikroppar katten får från moderns mjölk, men som änu inte själva har utvecklat något fullt fungerande imunflrsvar. Katten själv börjar inte utveckla egna antikroppar förrän vid tre månaders ålder, vilket gör att mellan två och tre månaders ålder är katten helt försvarslös mot viruset, för då har antikropparna från moderns mjölk också försvunnit. Troligtvis drabbas de flesta katter alltså av viruset där, mellan två och tre månader.

Huruvida FIP ska bryta ut beror till stor del på hur aggressiv virusstammen är och hur bra imunförsvar katten har. När våt FIP utbryter billdas komplex av virus och antikroppar samlas då runt blodkärl och orsakar inflamation. Kärlens inflamation leder till att dem utsöndrar vätska till buk och brösthåla, vilket är det mest typiska symtomet på FIP. Buken sväller av all vätska, medan katten i övrigt magrar. Vätska i brösthålan kan göra att katten får svårt att andas, vilket kan noteras i och med att den andas snabbt och ytligt. Katten får minskad aptit, blir tröttare än vanligt och får feber. Någon bot för FIP finns i dagsläget inte. Behandling som bromsar förloppet kan sättas in, men sjukdomen leder så gott som alltid till döden.

Alla sumtom stämde in på min lilla tisse, Du hade fått minskad aptit, blev tröttare än vanligt, låg bara, utan att göra någonting, dag ut och dag in, och hade svårt att andas. Man riktigt hörde hur du fick kämpa med andningen. Du andades precis så snabbt och ytligt som beskrivs. Veterinären sa att du verkligen fick kämpa med hela din kropp för att få i dig syre. Inte konstigt då att du inte ville bli buren. Som ses ovan finns ingen riktig bot mot FIP, så det var inte mycket annat att göra än att låta min älskade lilla tisse somna in. Hade han inte fått göra det där och då, hade vi inte åkt in när vi gjorde, ja, då hade han troligtvis själv gett upp här hemma senare samma dag eller natten till lördag. Så nära var det. Det var riktigt illa stält med min lilla finis. Stackarn. Som han fick kämpa och lida där under de sista dagarna. Det önskar jag att han hade fått slippa. Lilla gubben. Att det skulle sluta så. Du var ju så ung. Min älskade fina lilla tisse.

13-08-17 - 14-11-28, R.I.P. älskade fina Tissen. Du var världens finaste och snällaste tisse. Sov gott gubben, jag älskar dig!"