Då var det ny vecka, ny månad, nya möjligheter! En väldigt positiv inledning där av detta första inlägg i maj 2012, men det är inte alls konstigt, för det ser ut att bli en fin dag. Det blev det också. En riktigt fin och varm dag, där jag både har solat och ätit på altanen. Skrev nämligen det här imorse. April, som annars kändes mer som oktober än just april, fick också en finfin avslutning med riktigt skönt väder i helgen som var och faktiskt även under Valborg igår. Det var länge sedan det var så varmt på Valborg. Shorts och T-shirt kunde man ha ute, men tyvärr sov jag bort halva dagen hemma hos älsklingen, sov till 13:30. Vet inte när jag sov så länge senast, men det var bra länge sedan. Ändå hade vi gått och lagt oss 21:00 i söndags, så brist på sömn var det ju knappast. Kanske är det också därför jag nu sitter uppe vid den här tidpunkten, medan hjärtat mitt ligger och sover så fint i min säng. Kärleken är bra fin. Låg och tänkte på det förut innan jag gick upp. Detta är mitt tredje förhållande och förhoppningsvis det sista. Den tjejen vill jag nämligen alltid, alltid, vara nära, för det finns ingen i hela världen som är så fantastiskt underbar som hon. Mitt eviga vackra hjärta.

Mina två andra förhållanden har varit distansförhållanden, båda två i Göteborg. Det finns en kommunikativ aspekt av det hela, som säger att man ofta tyr sig till och dras till människor som på ett eller annat sätt liknar människor man tidigare mött och tyckt väldigt mycket om. Kanske spelade den aspekten in litegrann på när jag först lärde känna A, min andra flickvän. En av de finaste personer jag någonsin har träffat och en person jag länge trodde jag skulle komma att dela hela livet tillsammans med, trots att själva förhållandet inte blev så långt. Den historien har jag skrivit om flera gånger tidigare och när man läser vad jag skrev såhär i efterhand så är det faktiskt riktigt, riktigt bra skrivet. Läs bara det här och se själva.

Historien kommer hursomhelst föralltid vara lika glasklart tydlig för mig, för det är några av de absolut finaste månaderna av mitt liv, på samma sätt som månaderna, alla helger och stunder jag och hjärtat hade tillsammans i höstas, när allt var nytt och lite extra fint, alltid kommer finnas längst in i mitt hjärta.

Jag träffade A genom en kommentar jag lämnade på en annan blogg. Minns inte ens vad det var för blogg, men hon tyckte det var en klok och fin kommentar, så hon gick in och sa det till mig här på min blogg. Det var startskottet för några veckors bloggkonverserande, innan vi övergick till msn och därefter bytte mobilnummer, varefter messen fullständigt regnade in under hela våren. Mina känslor för henne växte ganska snabbt, men jag ville absolut inte gå för snabbt fram, men drygt två månader efter att jag erkänt min kärlek för henne sa hon för allra första gången att hon älskade mig. Också det är en milstolpe i historien, kvällen den 20 maj 2010.

Där och då blev vi inoffisiellt ett par, men det skulle dröja enda till 11 augusti innan vi kunde träffas och offisiellt bli ett par. Ett av de klart finaste och mest känslosamma dygnen i mitt liv. Man möter många personer som sätter mer eller mindre djupa avtryck i ens liv genom detsamma, men jag vågar nog säga att A är en av de som har satt djupast avtryck i min själ så här långt. Detta tillsammans med J, om än kanske inte riktigt på samma sätt.

Två gånger därefter hann vi träffas innan det ofattbara inträffade. Det ofattbara, som jag än idag inte förstår hur det kunde hända, vi som var så lyckliga tillsammans. 26 oktober 2010 var det.

Vintern som följde var den värsta i mitt liv, allt var bara ett totalt mörkt kaos och jag visste ingenting. Inga julkänslor fanns och allt kändes meningslöst. Jag ville dock inte sluta hoppas. För jag älskade den tjejen precis lika gränslöst mycket då som ett halvår tidigare och visste att det var henne mitt hjärta tillhörde.

Efter nyår började det sakta men säkert kännas lite, lite bättre, även om jag fortfarande befann mig långt, långt  ner i det mörka hålet. Troligen var det ganska psykiskt och hade till stor del att göra med att ljuset hade vänt och sakta men säkert gick mot ljusare tider igen, men allt kändes plötsligt inte fullt lika hemskt och mörkt som på andra sidan nyåret.

Där och då kom också världens finaste J in i bilden. Vi hade känt varandra i ca fyra år, sedan vi startade upp laget i SRF:s regi, som en social grej, 2007, men egentligen aldrig pratat med varandra, förutom på träningar och tävlingar. Idag känns detta smått ofattbart. Nu började vi hursomhelst, av någon oförklarlig anledning, messa en hel del med varandra. Ingen av oss är någon som bara börjar prata med folk sådär, men en idé skulle kunna vara att jag behövde någon att messa med, nu när A inte längre fanns där. Jag minns ett av våra första samtalsämnen, idén om att göra choklad med lökfyllning, en pralin med mer fasta bitar i och en med mer smetaktig fyllning. Fråga mig inte var vi fick den idén ifrån, men så var det.

Vi fortsatte att messa under hela våren och sommaren, exakt ett år efter att jag och A messat som galningar. Minst 30 sms om dagen. Vid den här tidpunkten hörde jag av henne någon gång då och då, några sms i månaden på sin höjd.

Sommaren kom och gick mot sitt slut och i samband med det drogs jag in i ett känslomässigt kaos, igen. Nu var det dock mer av det positiva slaget. Mitt hjärta velade mellan det gamla, A, som fortfarande klammrade sig kvar vid mitt hjärta, ca tio månader efter att det tog slut, och det nya, J. För varje dag som gick blev utgången mer och mer glasklar, det nya tog över mer och mer, men jag ville inte visa något förrän jag var helt säker. För av erfarenhet vet jag att känslor kan såra något obeskrivligt och därför ska man inte leka med dem, inte säga något förrän man är helt 100% säker på sin sak. I annat fall kan det göra oerhört ont, om relationen tar en annan vändning.

Det gamla envisades med att inte släppa taget om mitt hjärta, men till slut fick det se sig besegrat av det nya, av framtiden, efter ca ett år. Det är ett kvitto på att det får ta den tid det tar och att det inte finns någon särskild tid för att komma över någon man älskat. Alla är vi individer och det tar olika lång tid för olika personer, svårare än så är det inte. Glasklart i min bok.

Så kom den då, den allra första kramen. Ett steg jag aldrig trodde jag skulle våga, men som jag vågade. Hade jag inte vågat vet jag inte hur det hade slutat, men troligen hade det bara skjutits upp en aning, för jag kunde inte låta bli. Mina känslor för mitt hjärta var nu i det närmaste helt klara, gungbrädan hade vägt över helt åt det nya och till min obeskrivliga lycka besvarades kramen. En snabb kram, men ändå en kram.

Det var dock just bara en kram, men snart skulle det bli mer än så. Drygt en vecka senare var vi på ett miniläger och där lade jag försiktigt armen om henne och mitt hjärta dansade av lycka när hon lutade huvudet mot min axel. En så liten gest, men samtidigt så stor. Det var så fint och jag vågade knappt röra mig, för jag ville aldrig att den stunden skulle ta slut. Jag kände mig så glad och lycklig, efter nästan ett år av mer eller mindre kaosartade känslor, mörker och tankar. Äntligen hade jag lyckats släppa taget och mitt hjärta hade hittat hem.

Fortfarande var det dock inget uttalat, allt låg ännu bara i startgroparna för något enormt fint och vackert. Det kändes så ömtåligt och jag vågade inte säga eller göra något, för jag var så rädd att detta "något" skulle göra att det ömtåliga brast och gick sönder.

Hösten sänkte sig sakta men säkert över vårt avlånga land, men det var en höst i rakt motsatt pol mot den året innan. Då var allt ett enda stort kaos, ett enda stort mörker. Nu flög dagarna och veckorna förbi. Oktober och november, som annars brukar vara så tunga och jobbiga månader, bara försvann och efter båda dessa månader var det också offisiellt. Jag och J var ett par. Det gick sakta men säkert åt det hållet, för varje helg som gick, för varje helg jag tillbringade hos henne. Små steg framåt och till slut, äntligen, blev vi ett par och som en stämpel av dagens nätverkande via Facebook ändrades relationsstatusen där till "i ett förhållande". Jag var återigen hel, J hade samlat ihop alla tusentals bitar av mitt hjärta och omtänksamt och ömt satt ihop dem till ett helt hjärta igen, samtidigt som hon själv hade tagit sig in till det allra djupaste av mitt hjärta, dit ingen annan i hela världen har tillträde, inte ens familj och släkt. Den speciella plats i ens hjärta som är vigd åt den stora kärleken i livet. För det är just vad hon är. Mitt livs stora kärlek. Trots att vi redan nu, efter knappt ett halvår som offisiellt par, har träffats flera tusen procent så mycket som både jag och N och jag och A hann träffas finns inte en tillstymmelse till att tröttna på varandra. Trots att vi träffas så mycket som möjligt, flera gånger i veckan, vilket bara det är nytt för mig, då det tidigare har gått flera veckor emellan mötena, både med N och A, är allt fortfarande precis lika fint och underbart som i höstas. Kort sagt, hon gör mig till världens lyckligaste människa.

Vi avslutar med en låt jag aldrig har gillat, men nu är den föralltid förknippad med J och jag har upptäckt det fina och lite smågulliga i den. Jag pratar så klart om Kramis med Kramsången :)