En gång tidigare har jag varit uppe i hemmaborgen. Det var säsongen 2005/06, när vi var uppe och vände i dåvarande Elitserien. Vi mötte Luleå och vann med 3-2 efter sudden har jag för mig.

Det här var dock annorlunda. Supporterresa med Superstars.

Bussen rullade upp mot Leksand redan under morgonen. Vi stannade i Örebro för att äta och fortsatte sedan uppåt. Väl framme blev det lite mat innan jag och pappa tog en liten promenad in till arenan. Leksand strand, där vi bodde, ligger inte alls långt från arenan, så det var ingen jättepromenad, men luften är så frisk och skön där uppe. Det är samma friska och härliga luft som brukar vara i Idre när vi är där och åker skidor, men det är ju inte så konstigt, för Idre ligger inte alls långt därifrån.

På plats i arenan trängdes vi först inne i Starshop, men det var för mycket folk, så vi köpte ingenting, men jag fastnade ännu mer för en hood som ser ut som en matchtröja, som jag redan tidigare hade spanat in på nätet, så jag får ta en rejäl funderare på om jag ska klicka hem den eller inte.

Ordningsvakten utanför Norra stå ville först inte heller att jag skulle stå där, hon tyckte jag skulle stå borta på hanndikappsplatserna, men en stor del av hela grejen var ju att äntligen få kkliva ut på Norra, på hemmastå och vara en del av den fantastiska stämning som Superstars alltid levererar, oavsett hur det går nere på isen. Som nu ikväll. Växjö vann med klara 1-6, men likväl höll Superstars igång på Norra matchen igenom. På många håll runtom i landet hade det varit knäpptyst vid ställningen 1-6, men inte i Leksand.

Så klart jag ville stå på Norra, trots att det skulle bli massor folk. Det var slutsålt i arenan, 7650 åskådare, och Norra var knökfullt. Pappa sa att han nästan fick panik några gånger, för han hade en mage i ryggen från han bakom och stod själv med magen mot han framför. som packade sillar ungefär. ni tycker kanske det låter hemskt, men oj så värt det var!

Bortastå har jag ju stått på ett antal gånger nu under de här två sässongerna i SHL, men att kliva ut på hemmastå, i hemmaborgen, inför ett blåvitt hav av leksingar på läktarna, det slår mycket. När vår egen Stiko Per Larsson skrinnade ut på isen innan match och att, tillsammans med övriga arenan, få sjunga så att taket nästan lyfte, då gic det rysningar genom hela kroppen:

Ååh vi blööder och svär,
som de brööder vi är,
och det finns inga mirakel att köpa loss,
men det stöör ingen här,
vi har allt vi begär,
och vi är bröder och ingen annan är som oss,
och vi är brööder och ingen annan är som oss!

Att sedan stå där, taktfast hoppa, klappa och sjunga tills halsen inte bär längre, ackompanjerad av den stora trumman, tillsammans med alla hundratals, ja, tusentals, leksingar där inne, det slår det mesta. Wow säger jag bara, det var bland det häftigaste och roligaste jag har gjort!

Det är så mycket mer än bara hockey. Hela Leksand är hockey. Alla pratar hockey. Byn, eller Leksand som ort, har väl runt 6000 invånare. Ändå snittar vi runt 5300 åskådare hemma i Tegera. Arenan tar som sagt 7650 åskådare och när det är fullt, då är det alltså nästan 2000 fler där inne än vad som bor i hela Leksand. Är inte det häftigt?

Vi har en kultur som är svår att beskriva eller förklara, men det är nog delvis därför som många än idag ansluter sig till Sveriges största supportergrupp. Förr, när pappa var liten, fans ju bara Leksand eller brynäs. Då valde man mellan dessa och sedan har det hängt kvar. Det är på den banan jag har snubblat in i den blåvita gemenskapen. När jag var liten ville jag ju vara som pappa, så då blev det Leksand för mig med och nu har jag gått och blivit ett än mer hängivet fan än vad han är. För, det är trots allt något speciellt med Leksand. Det säger så klart alla fans vars hjärta slår för en specifik klubb, men när t.o.m. ordningsvakter här i Linköping har sagt åt oss efter matcherna att deras White lions borde åka upp till Leksand och se och lära hur "riktig supporterkultur" är och när vi innnan en match mot Örebro, i Örebro, hade ett litet event i ett tält, men där Örebrofansen inte fick ha något tält, för att de var för stökiga, då är det något speciellt. Och speciellt är det verkligen. Det är aldrig något "hata". Visst att vi kan dra någon ramsa för att provosera vi med, men det är aldrig rena hatramsor. för, varför ska man hålla på med sådant? Man är ju där för att heja fram och stötta sitt lag, sina älskade krigare som spelar för klubbmärket, för den älskade skölden i blått och vitt, den sköld som "är" Leksands IF. Det är vi expertter på. Oavsett hur det går nere på isen så står vi alltid där och sjunger och fortsätter klappa, sjunga och hålla en ren och städad atityd. Som ikväll. När Växjö hade 1-6 sjöng Superstars frå Norra stå så det skallrade i plexit. Det är jag ganska säker på att det inte hade gjorts på många andra håll i landet...

Matchen i lördags då?
Ja, det var en förstaperiod där det inte saknades chanser, men där vi inte lyckades trycka in pucken. Istället var det brynäs som kunde göra 0-1 i anndra perioden, en period som inte alls var bra från vårt håll. Vi spelade runt för mycket och tog inte skott.

Det blev det ändring på i tredje perioden. Plötsligt gick vi mer rakt på mål, sköt både nu och då och fick också utdelning. David Åslin slog in kviteringen bakom Johan "Honken" Holmkvist, som var tillbaka i Brynäskassen, varefter mr. Leksand själv, Jens Bergenström, fullbordade vändningen. Arenan fullständigt exploderade när han slog in 2-1. Tyvärr kunde vi inte hålla ledningen matchen ut, utan Brynäs kunde kvittera och därefter tickade tiden på. Slutsignalen kom allt närmre och ställningen var fortfarande 2-2.

Tyst för mig själv tänkte jag "bara inte Brynäs gör 2-3 nu när det inte ens är tre minuter kvar att spela". Det gjorde de inte.

Istället var det Leksand som fick spela powerplay med ungefär en och en halv minut kvar av matchen. Luften nästan vibrerade av nervositet när klockan sakta tickade upp mot 20:00. När den stod på 19:34 small det bakom Honken. Nyförvärvet Mattias Guter dundrade in sitt första mål i Leksandströjan och arenan exploderade ännu en gång, nu ännu mer högljutt än vid 2-1-målet.

De sista 26 sekundrarna spelades bara av och när Hesa Fredrik ljöd hördes den knappt för pyblikens öronbedövande jubel. Leksand hade vunnit med 3-2!

Det var en seger som innebar tre poäng. Det var en seger med 26 sekunder kvar. Det var en seger mot ärkerivalen Brynäs. Det var en seger som innebar att Leksand återigen klättrade förbi Brynäs i tabellen, upp på tionde plats och petade således ner Brynäs till elfte, vilket innebär att de just nu får kvala sig kvar i SHL, medan vi spelar playin mot lag sju i serien, just nu Färjestad. Med andra ord var det en seger som stack ut lite extra ur mängden segrar, en seger som inte bara var en seger, och den fick jag uppleva på plats. Snacka om rätt match att åka upp för att se. Snacka om rätt match att för första gången i mitt liv kliva ut på Norra stå. Wow säger jag igen. Det var bland det häftigaste och roligaste jag har gjort och lyckan var total efteråt. "Såå jäävla gött", som jag skrev på Facebook efter matchenn.

Återigen, det var bland det roligaste och häftigaste jag har gjort och jag kan lova att jag kommer kliva ut på Norra stå fler gånger, det kan jag garantera!

Här nedan kan ni se klipp från matchen. Det är först i början, när Norra stå kör växelramsa med sittplats. Ett galet tryck är det på den kan jag lova. Sedan är det i tredje perioden, när Brynäs drog på sig mängder av utvisningar och Leksand höll på att vända matchen. Publiken gjorde vad de kunde för att bära fram de blåvita ännu mer och skapade en grym stämning. Slutligen är det efter Guters 3-2-mål, de sista sekundrarna av matchen och slutsignalen. Ett öronbedövande jubel och en euforisk glädje. Den ger rysningar. Titta, lyssna och njut, för det här är hockeykultur och hjärta när det är som bäst!

LTC (Leksand Tifo Crew) firade häromveckan tio år. I tio långa fantastiska år har de alltså satt ihop tifon till Leksands matcher och nu var det dags för ett tifospecial i och med tioårsjubileumet. Nio olika tifon satte man ihop till matchen mot Örebro hemma i Tegera arena. Oräknerliga timmars arbete hade lagts ner på arrangemanget, en oerhörd pasion och vilken inramning det blev!

Det här ligger under hockey, ja, men alla ni som är konst, kultur eller teckningsintresserade bör absolut ta en titt på det här, för att se vilka otroliga saker man kan åstadkomma med ca 200 liter färg, 1km lakan och en vikt på totalt ca 500kg.

Tifo 1
Ett fotoalbum med bilder från de tio år som LTC har funnits. Ett bläddringsmoment mitt i tifot gjorde detta till ett av de mest avancerade tifon som LTC har genomfört.

Tifo 2
51% - Bevara föreningsdemokratin. Ett tydligt budskap mot de som vill överkommersialisera den svenska ishockeyn.

Tifo 3
En lagbild från 1948/1949, det första LIF-laget i högsta serien. Åke Lassas är en av spelarna på bilden.

Tifo 4
Tegera Arena och Leksands ishall, med respektive drivande personer bakom. Bakom Tegera arena syns Nils-Eric Johansson och Jonas Bergqvist. Bakom Leksands Isstadion syns Sune Liss och Gösta Mårtas.

Tifo 5
De tre lagkaptenerna som tagit upp Leksands IF från allsvenskan i modern tid. Från vänster: Magnus Svensson, Johan Rosén, Gabriel Karlsson.

Tifo 6
Fyra nära vänner, i eller runt LTC, som tyvärr lämnat oss för tidigt.

Tifo 7
LTC:s första logotype över mitten på norra stå, omgiven av flaggor.

Tifo 8
Ballonger, flaggor och kvittorullar i en härlig röra.

Tifo 9
Tioårs-loggan, med ”psyknallen” i mitten. Gruppen finns samlad under denna.

Beskrivningarna är hämtade från leksandsif.se

Titta på filmen nedan så ser ni ovan presenterade arrangemang irl. Jag lovar er en häftig upplevelse!

Förra veckan var jag och Jocke i Globen och såg Djurgården - Leksand. Han är djurgårdare och jag är leksing. Vi har sagt att vi någon gång ska se lagen drabba samman enda sedan vi lärde känna varandra på Ågesta 2006. Tänk att det är åtta år sedan nu. Åtta år. Tiden går oerhört fort och det var inte utan att jag fick lite nostalgikänslor, både när jag åkte dit och när jag åkte hem förra veckan, när jag satt där på Swebus och lyssnade på musik, precis som jag gjorde varje fredag och söndag back in the days, när jag pendlade hem på helgerna.

Hursomhelst har lagen spelat i olika serier, enda tills Djurgården åkte ur dåvarande Elitserien inför säsongen 2012/13. Då passade vi så klart på att se lagen drabba samman, då på ett fullsatt Hovet och då Leksand vann med 1-3.

Nu var det 13 117 åskådare på plats och Järnkaminerna hade återigen samlat ihop en mäktig klack, precis som senast på hovet, bara det att den här var ännu större. Man fyllde verkligen hela Globen, höll igång matchen igenom och skapade ett enormt tryck och en fantastisk stämning. så ja, att de har en bra klack, djurgården, det får jag ge dem. Lyssna bara på detta som jag har slängt upp på Youtube...

Det drar ihop sig. Mina damer och herrar, det drar ihop sig. trots sommarväder, 25 grader ute och strålande sol, trots flera veckor kvar av ledigheten, så är det snart dags. Om drygt en månad, klockan 19:00 den 11 september, släpps pucken i Tegera arena, vilket utgör startskottet för säsongen 2014/15.

Sommaren har, trots den fina sommaren förra året, som jag trodde skulle bli svår att matcha, ändå gjort just det och varit ännu finare och ännu bättre. Det har varit sol och ofattbart mycket bad för att vara jag. det har varit nästan två veckor i Spanien. Det har varit fina sommardagar och kvällar i stugan. Det har varit timmar ute på balkongen. Det har varit hög musik så att ytterdörren skallrar. Det har helt enkelt varit en fantastisk sommar och det är det fortfarande. Trots det börjar hockeysuget nu komma på allvar. Träningsmatchandet drog igång i lördags och det blev storseger med 5-2 mot Färjestad, i Arvika.

Tiden har gått så snabbt, men när det slog mig att träningsmatcherna faktiskt redan är igång, då kom den där känslan smygande. Känslan av spänning, känslan av gemenskap, känslan av att vara en del i een enhhet som tillsammans kan krossa allt, känsslan av att vara en del av Leksands IF.

Det är svårt att förstå hur idrott kan påverka så mycket om man själv inte är insatt i det. Det är svårt att förstå hur en oval isyta, några gubbar med skenor på fötterna och med en kompositklubba i händerna, jagandes en liten svart gummibit kan vara upphov till så stora känslor, såväl positiva som negativa. Att man kan vara helt nedbruten, helt tom inombords, efter en avgörande förlust eller ett misslyckat avancemang. På samma sätt som tårarna rinner av lycka, man bara vill skrika rakt ut och känslan är närmast euforisk inombords när den där avgörande matchen ros i hamn, när avancemanget är klart.

Hockeyn är en del av mig, en del av mitt liv och det som lyser upp mörka höst och vinterkvällar. Dagar då allt känns tungt, då har man alltid en hockeymatch att se fram emot senare på kvällen och uppladdningen inför densamma kan börja flera timmar innan nedsläpp. Ännu mäktigare är det när man är på plats. Kliver ut på Norra stå hemma i Tegera eller bortastå någonstans runtom i vårt avlånga land. när musiken dånar ur högtalarna, när ett taktfast klappande sprider sig över hela hallen, när klackledaren tar taktpinnen och hundratals blåvita supportrar, som är där av exakt samma anledning som jag själv, börjar sjunga för full hals, så länge rösten håller och en bra bit efter det. Det mina damer och herrar, det är mäktigt om något och snart är det dags igen. Så länge kan ni kika på klippen nedan. Det är först när vi förpassar Djurgården ner i Hockeyallsvenskan med 2-0 den 31 mars 2012. Det är 364 dagar senare och sista minutrarna av Leksand - Rögle, den 30 mars 2013, dagen då avancemanget blev klart, efter sju års kämpande och misslyckande. Det är Superstars som tar i för fullt och sjunger Bröder, vårt klubbtheme skulle man nästan kunna säga, ledda av självaste Stiko Per Larsson. Det är en intervju med Jens Bergenström, efter den där Röglematchen. Han gråter i TV och fortfarande hörs 7650 leksingar skandera "Vi är tillbaks!" Slutligen är det mot alla odds från förra säsongen. Inte TV-programmet då, utan ett budskap åt alla som inte trodde på oss inför förra säsongen och återkomsten i SHL. Expert efter expert dömde ut oss, bl.a. en av mina favoriter, Niklas Wikegård, som ni kan höra i klippet, truppen var för tunn, Alsenfelt skulle inte hålla mellan stolparna, Micke Johansson var inte den ledartyp man behövde osv. Efter första matchen mot Brynäs stärktes de teorierna ytterligare, för det såg inte bra ut. Det kunde bli en lång vinter i Dalarna, men det blev det inte. Vi visade alla att det går ändå, med en storspelande Oscar Alsenfelt i mål, en sniper som Patrik Hersley och defensiva giganter som Johan Svedberg, + alla leksingar som brinner för klubben, för skölden, som Jens Bergenström. Titta och njut mina damer och herrar, för det här är mäktigt att se.

Enda sedan den där dagen i våras, den där smått magiska dagen, tillika påskafton och Jennifers födelsedag, har alla vi blåvita supportrar runtom i vårt avlånga land längtat efter det som idag äntligen, äntligen var här. Premiären av SHL 2013. Första säsongen på sju år i högsta serien, efter flera år med missade avancemang och en tomhetskänsla efteråt, som inte går att förklara för icke sportintresserade. Det är en känsla av total tomhet, ungefär att "det var det det, nu är det bara att vänta tills nästa år igen..." Man blir nästan apatisk, stirrar in i en vägg och bröstet och hjärtat känns oerhört tungt. Det man har gått och längtat efter hela säsongen, enda sedan i september, den där ofattbart spännande och ovissa kvalserien, som nästan kan sluta hursomhelst, är över och resultatet av densamma är "failed". Den känslan går inte att beskriva, lika lite som det lyckorus som fyllde, inte bara mig, utan säkerligen flera tusen andra leksingars hjärtan och kroppar i våras.

Kvalserien ja. Man sitter där och räknar på resultat, poäng, målskillnad och tabeller till förbannelse, för att på så sätt utröna vad som vore det bästa scenariot för just ens eget lag i nästa omgång.

När så matchen väl är där sitter man som på nålar, hela kroppen är spänd och man håller nästan andan när såväl ens egna lag som motståndarlaget kommer i en kontring eller skapar en målchans. Händerna kramar nästan omedvetet fjärrkontrollen eller vad som nu råkar finnas i närheten och inne i huvudet går det egna lagets klackramsor på repeat, för att på något inbillat sätt kunna hjälpa laget i ens hjärta, laget man inte vill något hellre än att det ska lyckas och ta klivet upp i svensk hockeys finrum.

År efter år av sådana nervbitande kvalserier som har slutat negativt har vi blåvita fans fått utstå under de senaste åren, men så i våras var det äntligen dags. 2012/13 års Leksand gjorde det som alla där ute i stugorna har längtat efter i så många år, man tog steget tillbaka till Elitserien, som det då fortfarande hette, genom 3-1 hemma mot Södertälje, 2-5 i Örebro, 4-0-seger mot Rögle i Ängelholm, 6-1 hemma mot Timrå, 3-1 resp 4-1 mot Västerås, för att sedan krossa Timrå på nytt, nu med 8-3 och sedan då den magiska lördagen i mars, då när Pelle Prestberg gav Leksand ledningen, bara några minuter in i matchen, varefter Jens Bergenström satte 2-0. Slutresultatet skrevs till 3-1 och avancemanget var därmed, trots två omgångar kvar, helt 100% säkert.

Känslan som rusade runt i kroppen på mig där och då går inte att förklara, för ni som inte är idrottsintresserade kan nog inte förstå hur man kan känna så starkt för ett hockeylag. Ett lyckorus, en glädje så ofattbart stor, samtidigt som jag nästan satt salig där i TV-soffan och hade tårar i ögonen, tårar av ren lycka. Till skillnad från alla tidigare år, då hjärtat kändes tungt, kändes det nu lätt som en fjäder och det dansade omkring där inne i bröstet på mig, dansade en blåvit daladans.

Enda sedan dess har man gått och längtat, väntat och hockeyabstinensen har nog aldrig varit större inför en säsong än i år. Jag har aldrig längtat såhär mycket efter en premiär tidigare och självklart skulle jag vara på plats när pucken släpptes idag, den 14 september.

Så blev det dock inte riktigt. Biljetterna var redan slut. Trycket på desa har varit enormt och de tog slut i ett nafs. Det har varit sådant tryck att CMore, som äger rättigheterna till SHL, beslutade att sända premiären i TV4, för att så många som möjligt skulle kunna se matchen.

De senaste dagarna har många tankar kretsat kring hockeyn och premiären och idag var det så äntligen dags.

Brynäs stod för motståndet och det blev därmed inte bara en premiärmatch i SHL, det var dessutom den första matchen i SHL någonsin, den första matchen i högsta serien på sju år och inte minst ett derby mot ärkerivalen i SHL, Brynäs IF.

Tegera arena fullständigt kokade redan långt innan pucken släpptes. Superstars sjöng för full hals där på Norra och när matchen äntligen var igång, ja, då var det nästan lika bra stämning i arenan som under den där matchen mot Rögle i våras. När Johan Svedberg så kunde ge Leksand ledningen efter drygt sju minuters spel exploderade hela arenan i ett enormt jubel.

Därefter var dock det roliha slut. Brynäs tog över tillställningen mer och mer ju längre perioden gick, men Oskar Alsenfelt i mål höll alltjämt nollan. Enda in i andra perioden. Där orkade man inte stå emot längre och Brynäs kunde kvittera fram till 1-1. Gävlelaget ägde matchen och gjorde lite som man ville. Leksingarna hade jättesvårt att bygga upp något spel. lika snabbt som man fick tag i pucken, lika snabbt tappade man den igen. Brynäs var helt överlägsna och man gjorde också 2-1, sju sekunder från paus, efter en misstänkt offside utan åtgärd.

Sista perioden bjöd på ungefär samma matchbild som hela den andra och halva den första perioden. Brynäs dominerade totalt och vann också rättvist med 3-1.

Resultatmässigt var det med andra ord ingern höjdare, men premiären är avverkad och trots förlusten kommer denna match bli en match man minns, för det var en enorm stämning. Häftigt!

Nu är det äntligen igång och nästa motstånd är den andra nykomlingen i SHL, Örebro, som man gästar nu på tisdag.

Vill ni ha mer hockey så tycker jag ni ska besöka min hockeyblogg. Där bevakas såväl SHL som Hockeyallsvenskan och till viss del enda ner i Divition 1.

I övrigt hade jag en riktigt produktiv dag igår, när jag hade vilodag från träningen. Jag lagade storkok med mat, köttfärssås blev det, tvättade, hängde tvätt, städade, läste drygt trettio diskussionsinlägg som jag låg lite efter med, läste lite kurslitteratur och faktiskt också bakade. Jag tror inte jag har bakat helt själv sedan jag bakade Negerbollar när jag var liten, men plötsligt händer det. Äpplerutor i långpanna blev det. De blev helt okej, även om det blev lite lite smet så att en del av kakan blev stenhård, sockret tog slut och kanelen inte räckte. Det var dock första gången jag bakade så, så jag får ändå vara relativt nöjd med resultatet.

Utöver min egen kaka fick jag massa fika av Linda i torsdags, när vi var på stan och kollade efter knäskydd åt mig. Hon fyllde år i måndags och då blev det massa fika över, så jag fick lite tårta, några kokosrutor och en äpplekaka. Dessutom har jag en bit rulltårta, en påse bullar och glass i frysen, + några sommarkex, så ja, fikabröd har jag så det räcker och blir över... Någon som vill komma och fika?

Vi avslutar med den här videon från kvalserien i våras, den där magiska matchen mot Rögle. Niklas Jide intervjuar Jens Bergenström efter slutsignalen. Han gråter i TV, gråter av ren lycka. Lyssna och njut, för det här kan man se hur många gånger som helst och lyssna på ljudkulissen i bakgrunden från arenan. Det är mäktigt!

Äntligen, äntligen, äntligen! Efter sju års väntan är vi nu äntligen tillbaka där vi hör hemma, i Elitserien!

2005 var senast vi gick upp i Elitserien, då genom att slå Nyköping hemma med 6-2. Det var i gamla Leksand isstadion, men lagom till Elitseriepremiären under hösten 2005 stod nybygda Ejendals arena klar. Elitseriesejouren blev dock kort. Redan året efter, i kvalserien 2006, åkte vi ur igen, till förmån för Skellefteå, som idag är ett etablerat topplag i Sveriges högsta serie.

Sedan dess har det varit Återtåg som spårat ur, eller där vi missat avgången och blivit kvar på perongen, för att ta en metafor. Det plockades till en början in etablerade namn utifrån för att frälsa klubben i våra hjärtan, spelare med hundratals NHL-matcher på kontot, men något saknades. Det där lilla extra fanns inte hos dessa killar, trots all rutin och meriter. Det där lilla extra som får spelare att verkligen kriga för skölden på bröstet, som får spelare att slänga sig och täcka puck i alla lägen, spelare vars hjärta kort och gått slår för den enda klubb som finns där inne, längst in i deras hjärtan, i det här fallet, Leksands IF.

Den lilla detaljen, det lilla extra, det är just det som detta laget har, som nu har tagit klivet fullt ut, som hoppade på tåget när det lämnade perongen och som nu är hjältar i den lilla byn i Dalarna. Ett lag, där stora delar blev kvar från förra säsongen, som därmed har svetsats samman under dessa två säsonger, där många av spelarna är egna produkter som har vandrat genom juniororganisationerna och vidare upp i A-laget, där det bara finns ett lag, där deras hjärtan är blåvita och där man krigar i varje moment, fullföljer varje närkamp, vinner puck av motståndarna, åker skridskor varje meter där ute på isen, ja, där man kort sagt långsamt maler ner, tuggar sönder, motståndarna och vinner, match efter match.

Det här laget har visat en oerhörd stabilitet under hela säsongen och hela tiden legat där uppe i toppen av Hockeyallsvenskan. Till en början var det Karlskoga man tampades med om förstaplatsen, men plötsligt var Karlskoga tio poäng bakom och de blåvita bara fortsatte att ånga på. Södertälje kom som skjutna ur en kanon nerifrån botten av serien och bara vann och vann. Man tog sig förbi Karlskoga, men nådde aldrig förstaplatsen, för den var vigd för de blåvita, som därmed återigen tog sig direkt vidare till kvalserien.

Väl där åkte man sönder motståndarna. Man spelade bländande ishockey med ett stort självförtroende som bara växte under seriens gång, med ett enormt kompakt försvarsspel och en sylvass offensiv. Södertälje slogs tillbaka med 3-1 hemma i Tegera arena och man fick därmed den där flygande starten av serien som man många gånger har saknat under de senaste åren. Sedan togs man ner litegrann på jorden igen, när Örebro fick hål på det kompakta försvaret och kunde vända tillsynes säkra 0-2 till 5-2, genom 3-0 i sista perioden.

Det var egentligen seriens enda missöde, för därefter tog man sig samman på ett enormt imponerande sätt, körde över det f.d. Elitserielaget, Rögle, med 4-0 nere i Ängelholm och följde upp det med imponerande 6-2 mot det andra f.d. Elitserielaget, Timrå, inför fullsatta läktare i en kokande Tegera arena. Man gjorde blixtrande snabba omställningar när man vann puck, motståndarna hängde inte med och några dragningar senare var det mål bakom motståndarnas burväktare. Detta samtidigt som Modolånet i vår egen kasse, Oscar Alsenfelt, återigen gjorde en nästan övermänsklig kvalserie, precis som han gjorde när han var med och tog upp Växjö i Elitserien för två säsonger sedan. En räddningsprocent på över 95% säger det mesta. Åtta insläppta mål på sex matcher ger ett snitt på 1,3 mål/match, vilket är oerhört imponerande. Ingenting ska dock tas ifrån våra otroligt stabila och säkra backar, som många gånger var som en kompakt mur framför Alsenfelt och gjorde att motståndarna inte kunde skära in på mål och därmed inte fick några jättevassa målchanser.

Serien hade nu nästan kommit halvvägs och nu väntade dubbelmöte med Västerås. Drömmen där var givetvis 6/6 poäng, och ,mycket riktigt. Genom 1-3 i ABB arena, där det var minst lika många blåvita supportrar på plats som hemmasupporters, och 4-1 hemma i Tegera arena gjorde den drömmen sann.

Sedan väntade en ren nyckelmatch i Timrå och E.on arena. Här gick de blåvita dock inte att känna igen från tidigare matcher. Kanske var man tagna av stundens allvar, men hemmalaget dominerade fullständigt, men fick bara in ett mål bakom Alsenfelt, som återigen gjorde en mycket stabil match. I andra perioden kom man ut som ett nytt lag, trampade återigen gasen i botten och vände på steken. Från 1-0 till 1-3. Timrå replikerade dock, inte bara en gång, utan också två gånger. Först fram till 2-3 och sedan fram till 3-4. När Leksand gjorde 3-5 orkade man dock inte komma tillbaka en gång till och till bortaklackens taktfasta hoppande och klappande rasade Timrå ihop totalt och Leksand kunde slutligen vinna matchen med 3-8. Det är siffror som kanske låter stora, men när ett lag faller ihop sådär, då fungerar ingenting och det bara rinner in fler och fler mål bakåt.

Saken var nu i praktiken klar. Timrå hade nio poäng upp med tre matcher, nio poäng, kvar att spela om, plus att man var tvugna att ta igen 24 mål på dessa tre matcherna. Det skulle man givetvis inte klara. Det fanns dock en liten, liten, teoretisk chans att man skulle klara det, men inför ett fullsatt och på nytt kokande Tegera arena kunde Leksand göra både 1-0 och 2-0 på Rögle, som dock reducerade, men när Filip Forsberg satte 3-1 i nät bakom Jonas Fransson, som hade kommit in, då förstakeepern, Martin Gerber, tvingats utgå p.g.a. skada, ja, då släppte alla spärrar och man kunde spela ut ordentligt. Med 7650 åskådare i ryggen, skanderandes "Vi är tillbaks!" slutade man spela redan innan slutsignalen gick. Klubbor kastades och spelarna kramade om varandra, allt till publikens öronbedövande jubel och Superstars taktfasta skanderande från Norra stå, "Vi är tillbaks!"

Det var nästan en salig sinnesstämning jag upplevde där i TV-soffan, nästan så att ögonen tårades. Som vi har längtat, kämpat och krigat för det här. Sju långa år av väntan, sju långa år av matchande, match för match, där vi alltid har haft det stora målet helt klart uppsatt framför oss, Elitserien. Där det gång på gång har havererat och där vi inte har räckt enda fram. Där en enorm tomhet har spridit sig i kroppen efter att det sista ljuset har släckts och man har vetat att det är ett helt långt år kvar till nästa chans. Nu är vi äntligen där. I Elitserien. Det är svårt att förstå om man inte är hockeysupporter själv, eller någon annan supporter för all del. Det är svårt att förstå hur mycket ett hockeylag kan betyda för en byggd, för en kommun, för en supporterförening, för en enskild individ. Det går inte att förklara, men klippen nedan förmedlar inget annat än ren glädje och jag hoppas att ni kan förstå denna helt underbara, euforiska känslan någotsånär. Titta och njut av klippen, bilderna och ljudkulisserna nedan, det här är magi mina damer och herrar och jag säger det ännu en gång, vi är tillbaks!!!

En intervju med Mr. Leksand själv, Jensa Bergenström, efter slutsignalen i lördags. Killen gråter av glädje i TV och det kan man leva länge på. Här inne slår ett äkta Leksandshjärta!

Vår egen Stico Per Larsson sjunger upp innan match tillsammans med 7650 åskådare i publiken, här är Bröder!

Slutminuterna, slutsignalen och den magiska stämningen efter densamma i lördags.

Vägen tillbaka genom kvalserien 2013!

Laget som gjorde det, som tog Leksands IF tillbaka till Elitserien:

Målvakter:
#30 Oscar Alsenfelt
#34 Erik Hanses

Backar:
#3 Alen Bibic
#6 Patrik Hersley
#7 Johan Svedberg
#26 Patrik norén
#29 Joonas Rönnberg
#37 Mattias Timander
#51 Kevin Kapstad

Forwards:
#9 Jacob De La Rose
#10 Pelle Prestberg
#12 Michael Raffl
#13 Jon Knuts
#14 Mark Hurtubise
#16 Filip Forsberg
#19 Tobias Forsberg
#23 Pär Edblom
#24 Fredrik Händemark
#32 Jens Bergenström
#44 Jacob Blomqvist
#49 Gabriel Karlsson
#61 Johan Ryno

Tränare:
Andreas Appelgren
Pär Hellenberg

I torsdags granskade SVT:s Uppdrag granskning Leksands kommun och relationen till Leksands IF, klubben i mitt blåvita hjärta, klubben som har fler supportrar än något annat lag på så spridda håll i Sverige, klubben som drar publik var man än spelar, klubben som man antingen har kommit att älska eller att ogilla skarpt under den senaste tiden.

I programmet granskas Leksands kommun i huvudsak, inte Leksands IF. Leksands IF har dock haft ekonomiska problem vid ett flertal tillfällen efter att man senast åkte ur Elitserien, efter kvalserien 2006. Man har sedan dess satsat på att ta sig tillbaka och satsade till en början på en rad dyra transatlantspelare och andra storstjärnor. Under de två nästkommande säsongerna kan bl.a. jättemålvakten Ed Belfour, en annan målvakt i Jere Myllyniemi, Michal Grosek, Libor Prochazka, Tomi Pettinen, Robert Petrovicky, Ric Jackman, Roman Vopat, Anti-Jussi Niemi, Mattias Johansson och Eric Johansson nämnas. Det var spelare som gjorde att man hade utgifter som en Elitserieklubb under dessa säsonger, men man spelade i Hockeyallsvenskan. Under senare säsonger har man ändrat inriktning i klubben och satsar nu mer än någonsin på egna juniorer, spelare som inte har i närheten av samma löner som killarna ovan, men som ändå brinner för klubben, som är uppväxta i byn och som med andra ord har ett, vad man brukar kalla, "Leksandshjärta". Det är helt rätt väg att gå tycker jag. Att satsa långsiktigt på spelare som verkligen brinner för skölden på bröstet, på spelare som är villiga att offra det där lilla extra för att vinna en tät kvalseriematch, som kan innebära avancemang till högsta serien, en detalj som många av dessa dyra världsspelare har saknat.

Åsikterna kring vad och hur mycket Leksands IF betyder för byggden är delade i kommunen, men många, inkl. de som jobbar innom kommunen, har ett hjärta som bankar för de blåvita och är berädda att offra bra mycket för att få upp Leksands IF i högsta serien igen. Alla dessa dyra spelarna man värvade för 5-6 år sedan blev dock en väldigt dyr utgift och man lyckades ändå inte ta steget upp i Elitserien. Ekonomin blev sämre, men då kom Leksands kommun in i bilden.

Först sålde Leksands kommun sin ishall och den nya LRF-hallen till Leksands IF, för 1kr. Man ville dock fortfarande ha istid för skolor och allmänhet, så man betalade en hyra till Leksands IF för att få sina istider. Den hyran låg på 4,5 miljoner/år och skulle betalas in i 25 år. Det skulle alltså ge Leksands IF 112,5 miljoner under de 25 åren.

Det stannade dock inte där, för sedan köpte Leksands IF Leksands camping, för att göra det billigare för hockeyskolans logi och andra arrangemang. Priset var 30 miljoner. Det var det bästa pris kommunen fick för anläggningen, enligt kommunen själva, och man sålde alltså bara till den köpare som gav det högsta budet. Problemet var bara att samtidigt sålde kommunnen en liten trotoarbit till campingen, som då ägdes till 90% av Leksands IF och till 10% av Leksands kommun. Priset på trotoarbiten var 1kr. Trotoarbiten anmäldes då som basfastighet och campingen som tilläggsfastighet. Stämpelskatten bestäms sedan av basfastighetens köpsumma, alltså 1kr, vilket gjorde att köparen, Leksands camping, som ägdes av Leksands IF till 90%, inte behövde skatta för den. Man behövde inte heller skatta för campingen och de 30 miljoner man investerade i den, eftersom att den bara var en tilläggsfastighet på trotoarbiten. Därmed hade Leksands kommun, enligt Uppdrag granskning, hjälpt Leksands IF att slippa betala skatt på 1 miljon. Leksands kommun menar dock att det framgick klart och tydligt att det var Leksands kommun som var både köpare och säljare av campingen och att man gjorde manövern med trotoarbiten för att man själv och skattebetalarna skulle slippa betala 1 miljon i skatt.

Hursomhelst pantsatte kommunen sina kvarvarande aktier i campingen under 2010, något som är olagligt enligt kommunallagen, då kommuner inte får pantsätta egen egendom för att gynna ett aktiebolag. Man hade dock kollat med sin jurist innan pantsättningen och denne hade godkänt att man kunde göra så. När Uppdrag granskning senare kom i kontakt med denne jurist kunde han inte påminna sig någon sådan fråga från kommunen över huvud taget. Minns jag inte fel tror jag också att kommunen efter programmet gjorde en pudel, d.v.s. lade sig platt ner och erkände att man gjort fel, i det fallet.

Det stannar dock inte där, för år 2011 beslutades det att kommunen skulle sjänka 1 miljon/år till Leksands IF i fem år, så länge man inte går upp i Elitserien. Året efter, i höstas, under rekonstruktionen, ville Leksands IF att kommunen skulle gå i borgen för företaget, men kommunen valde istället att självmant höja sina hallhyror för istid med drygt 50%, 2,5 miljoner/år. För det fick man egentligen ingenting, men man hjälpte, enligt de själva, företaget att inte gå i konkurs, vilket hade inneburit en betydligt större kostnad även för kommunen, eftersom att de hyrde och hade andel i företaget. Uppdrag granskning menade då att det inte var någon riktig hallhyra, utan mer ett förtäckt bidrag för att hjälpa Leksands IF ur en kris så att de inte skulle gå i konkurs. Den nya hyran innebär att kommunen nu betalar ca 7 miljoner om året för sin istid i ishallarna, som ägs av Leksands IF. Det sägs även att kommunen hjälpte Leksands IF med 120 miljoner vid bygget av den nya Ejendals arena, numera Tegera arena, men kommunen har efter Uppdrag granskning anmält programmet för just detta. Det som inte framkommer i programmet är att 70 av de där 120 miljonerna är pengar som kommunen har investerat i sin egen idrottsanläggning, Siljansvallen, med nya omklädningsrum, en konstgräsfotbollsplan och parkeringar.

Allt detta är väldigt invecklat och rörigt kan jag känna. Man kan dock konstatera att Leksands kommun har trasslat in sig rejält i detta, men jag är bara supporter och lägger mig helst inte i allt bakom det som sker på isen. det är det jag brinner för, för ett fullsatt Tegera arena i en kvalserie, i ett SM-slutspel, för spelarna med den blåvita skölden på bröstet som krigar i 60 minuter för att forsera in den lilla gummitrissan i nätmaskorna bakom motståndarnas burväktare, för att höra 7650 åskådare explodera i ett enormt jubel, för att stötta laget i såväl medgång som motgång. Som man brukar säga inom Leksands IF, "pasion oavsett division". Det stämmer verkligen. Klart att det är lite speciellt när ärkerivalen Mora kommer på besök, när arenan fylls till sista stol inför en kvalserie eller liknande, men vägen dit består av långa bussresor för laget, matcher mot Troja och Tingsryd, mitt i mörkaste Småland, mitt i november. Det är matcher man också måste vinna för att nå det slutgiltiga målet. Det är inte målet som räknas, det är vägen dit. För mig finns inget annat än Leksands IF, jag kommer stå där, oavsett division, oavsett motstånd, vid varje match, vid alla tillfällen. För, "en gång leksing, alltid leksing"!

Elitserien och Hockeyallsvenskan i all ära, men här går vi ner ännu djupare i seriesystemet och tittar på hur det har gått i Div. 1 nu i vår. Kalla det hockeynörderi om ni vill, men här kör vi!

Div. 1 är serien under Hockeyallsvenskan, alltså Sveriges tredje högsta serie. Serien spelas i sex grupper, A-F, under hösten, varifrån de fyra bästa lagen sedan gör sällskap i Allettan Norra, Mellan och Södra under våren. Lagen som inte kom bland de fyra främsta under hösten får spela fortsättningsserier under våren. Det lite snedvridna är dock att om man vinner sin fortsättningsserie får man spela playoff för att försöka nå kvalserien upp till Allsvenskan. Det får man göra tillsammans med de fyra främsta lagen i resp. Alletta. De fyra nedersta lagen i Allettan har spelat klart för säsongen. Med andra ord kan ett lag tjäna på att sluta femma i höstens serie, för att då få spela fortsättningsserie under våren, vinna den och gå till playoff. Slutar ett lag fyra under hösten och får spela Allettan, men sedan missar de fyra första platserna där, ja, då har man spelat klart för säsongen.

Allettanserierna är hursomhelst färdigspelade nu och såhär slutade de:

Allettan Norra:

1, Björklöven 39p +47
2, Sundsvall 33p +36
3, Piteå 28p +22
4, Kiruna 24p +8
5, Östersund 24p +8
6, Teg 10p -28
7, Örnsköldsvik 5p -45
8, Kovland 5p -48

Björklöven var tämligen överlägsna, precis som man var i Grupp A i höstas. Man öste här in hela 66 mål, på 14 matcher, alltså ett snitt på 4,7 mål/match. Ändå slog man bara Piteå med 1-0 i sista matchen, men tror nog inte man gick all in där. Det gjorde nog å andra sidan inte Piteå heller, eftersom att båda lagen redan innan var klara för playoff.

Det intressanta var striden kring fjärdeplatsen, som Östersund hade inför den sista omgången. Nu kunde dock Kiruna segdra sin match hemma mot Teg, så man fick se hur det slutade nere i Östersund, där Sundsvall vann med 3-2. Då var det bara att trampa gasen i botten och köra all in för Kiruna, som visste vad som behövdes göra och man gjorde precis vad som behövdes. När Emil Jakobsson skickade in 6-1 i nät, 4:14 från slutet, innebar det att man hamnade på exakt samma poäng och målskillnad som Östersund, men i kraft av fler gjorda mål, 48 mot 40, kunde man passera och sno åt sig den där fjärdeplatsen.

Det innebär att Björklöven, Sundsvall, Piteå och Kiruna går till playoff och Östersund, Teg, Örnsköldsvik och Kovland har spelat klart för säsongen.

Allettan Mellan:

1, Visby 33p +15
2, Huddinge 31p +27
3, Enköping 26p +18
4, Åker/Strängnäs 25p -5
5, Nyköping 24p +21
6, Hudiksvall 15p -6
7, Falu IF 8p -29
8, Lindlöven 6p -41

Något överraskande, tycker jag, ser vi alltså att Visby slutligen vinner serien, två poäng före Huddinge, som hade serieledningen inför sista omgången. Då föll man dock borta mot ett vilt kämpande Nyköping, som gjorde allt man kunde och vann med 3-0. Vad hjälpte dock det när Åker/Strängnäs höll undan för Hudiksvall och vann med 4-3. De tre poängen gjorde att man, oavsett hur det gick i Nyköping, var klara för playoff. Samtidigt innebär det att en av storfavoriterna, Nyköping, som slutade tvåa i Grupp D i höstas, en poäng bakom Visby, 15 poäng före Huddinge och hela 25 poäng före Åker/Strängnäs. Båda de 2 sistnämnda är nu dock vidare till playoff, medan Nyköping, tillsammans med Hudiksvall, Falu IF och Lindlöven har spelat klart för säsongen.

Allettan Södra:

1, Vita hästen 31p +14
2, Olofström 28p +18
3, Kallinge 26p +11
4, Vimmerby 21p +4
5, Mariestad 21p -7
6, Skövde 16p -8
7, Kristianstad 13p -15
8, Mörrum 12p -17

Inför sista omgången hade Vita hästen 28 poäng och Kallinge 26. En ren seriefinal med andra ord. Som ni ser av tabellen här ovan så vann Vita hästen matchen, med 1-2. Detta samtidigt som Olofström körde över Kristianstad med 8-2 gjorde att Kallinge bara slutade trea i serien.

Inte nog med det. Mariestad på sina 20 poäng hade den sista playoffplatsen inför den sista omgången, men där föll man hemma i Katrinhallen, när jumbon Mörrum vann med 4-3 efter sudden. Jag kan tänka mig att man drabbades av stundens allvar eller liknande, för man hade 2-0 och det ska man inte tappa i ett sådant läge. Nu gjorde man det och förlorade dessutom i förlängningen. Hade man inte gjort det, om man hade tagit bonuspoängen, ja, då hade det räckt för att ta sig till playoff. Nu stannade man på samma poäng som Vimmerby, som slog Skövde med 2-1, men tyvärr för Mariestad så hade man betydligt sämre målskillnad än Vimmerby, vilket innebar att Vimmerby gick till playoff och Mariestad hade spelat klart för säsongen, tillsammans med Skövde, Kristianstad och Mörrum. Ibland är det oerhört små marginaler...

Playoff spelas i tre steg i Div. 1. I Playoff 1 går segrarna från resp. fortsättningsserie in och möter någon av treorna och fyrorna i någon av Allettorna. Man spelar bäst av tre matcher och vinnarna går till Playofff 2, som är det andra steget. Där går tvåan från Allettan Mellan och Södra in i gamet. Också här spelar man bäst av tre matcher och vinnarna går vidare till Playoff 3, som är det tredje och sista steget innan kvalserien. Här går segrarna i resp. Alletta, + den bäst seedade tvåan, i det här fallet Sundsvall från Allettan Norra, in i gamet. Man spelar också här bäst av tre matcher och segrarna går till kvalseriern. Det innebär att Björklöven, Visby, Vita hästen och Sundsvall går in i playoff 3. Vinner man där är man i kvalserien.

Med andra ord kan det ha varit en oerhört kostsam förlust i Nyköping där för Huddinge, som i och med sin andraplats går in redan i playoff 2 och måste således vinna två playoffserier för att nå kvalserien.

I Playoff 1 gick alltså Kiruna, Piteå, Enköping, Åker/Strängnäs, Kallinge och Vimmerby in i gamet. De ställdes mot vinnarna i resp. fortsättningsserie, vilka var som följer:

Grupp A:s fortsättningserie vann Vännäs ganska enkelt före Kalix. Man var 6 poäng före Kalix. I höstens grundtabell var Vännäs dock 13 poäng bakom Teg, som då slutade fyra. Nu är Teg utslaget och Vännäs får spela playoff. Ibland är det alltså som sagt en fördel att inte komma bland de 4 främsta under hösten.

I Grupp B:s fortsättningsserie vann Sollefteå, 5 poäng före Brunflo, som ändå har gjort en strårlande rokiesäsong i Div. 1. Sollefteå slutade sexa i Grupp B i höstas, 9 poäng bakom Kovland, som nu har spelat klart för säsongen, medan Sollefteå är i playoff.

I Grupp C:s fortsättningsserie vann Borlänge, 2 poäng före Surahammar. Surahammar, som slutade femma i höstens Grupp C, 2 poäng bakom Lindlöven, som tog den där fjärdeplatsen. Borlänge slutade bara sjua i tabellen, 7 poäng bakom Lindlöven, men nu är man i playoff och faktum är att det bara är de och trean från i höstas, Enköping, som är kvar i gamet. Både Falu IF, som vann höstens serie, och Hudiksvall, som slutade tvåa, är utslagna.

I Grupp D:s fortsättningsserie går Wings vidare till playoff, 2 poäng före Väsby, som föll just mot Wings i den sista matchen. Alltså hade väsby den där förstaplatsen innan sista omgången, men det räckte inte hela vägen.

I Grupp E:s fortsättningsserie tog Tranås slutligen hand om segern, 3 poäng före Västervik. Tranås, som likt Vännäs och Sollefteå, slutade sexa i höstens serie. Här kan vi också konstatera att det forna Allsvenska laget Arboga, nu tvingas kvala för att hålla sig kvar i Div. 1. Tråkigt.

I Grupp F:s fortsättningsserie var det Halmstad som tog sig vidare till playoff, bara en ynka poäng före Helsingborg. Var Arbogas situation tragisk så är det dock inget mot vad Borås situation är. Man får nämligen också kvala för att hålla sig kvar i Div. 1. Snacka om att man har gått rakt ner i källaren. Från Allsvenskan förra säsongen till att nu tvingas kvala sig kvar i Div. 1...

Hursomhelst så innebar det alltså att Vännäs, Sollefteå, Borlänge, Wings, Tranås och Halmstad var klara för playoff 1.

Där ställdes Vännäs mot Kiruna, Sollefteå mot Piteå, Borlänge mot Åker/Strängnäs, Wings mot Enköping, Tranås mot Vimmerby och Halmstad mot Kallinge.

Det blev jämnare bataljer än vad jag trodde på förhand, i alla fall till en början. första omgången slutade nämligen med att Kiruna slutligen slog Vännäs med 4-3. Vännäs gjorde dock en bra hemmatch och krigade hela vägen in i mål, men det räckte inte hela vägen. Piteå hade en lite lättare resa mot Sollefteå, som inte hade mycket att säga till om när Piteå vann med 5-2. Borlänge pressade dock ÅKer/Strängnäs riktigt rejält. Åker hade 1-0 efter första perioden, men Borlänge vände till 2-1 i andra. Sedan orkade man dock inte riktigt hålla hela vägen och f.d. Södertäljespelaren, Christofer Blid, kunde göra det matchvinnande 3-2 till Åker/Strängnäs, i boxplay, med knappt åtta minuter kvar att spela. Också Wings gjorde en mycket bra hemmamatch och kvitterade Enköpings ledning fram till 2-2 redan efter 44 sekunder av sista perioden. Inga fler mål föll och det blev övertid. Där tog det bara 14 sekunder innan Enköping avgjorde. Vimmerby rasade totalt i sista perioden. Inför densamma hade man 2-3 på tavlan. Med knappt 13 minuter kvar av matchen kom Tranås kvittering. Bara minuter senare kom också ledningsmålet och sedan satte man två puckar i tom kasse. Det enda av lagen från fortsättningsserierna som lyckades vinna. Slutligen vann Kallinge med 2-1 borta mot Halmstad.

Det innebar att Kiruna, Piteå, Åker/Strängnäs, Enköping, Tranås och Kallinge hade chansen att avgöra i andra matchen.

I Kiruna var det här aldrig något snack om saken. Kiruna hade 6-0 redan efter den första perioden och resten av matchen spelades i princip bara av. Kiruna alltså vidare till playoff 2, med 2-0 i matcher och 10-3 på tavlan när slutsignalen gick. Också Piteå gjorde vad man skulle. Man hade 2-0 efter första perioden och spelade sedan 4-1 i både andra och tredje perioden, vilket gav slutresultatet 10-2. Det var nog lite när Piteå gjorde 3-0 efter 28 sekunder och 4-0 efter 48 sekunder i andra perioden som luften gick ur Sollefteå. Piteå vidare till playoff 2 med 2-0 i matcher. Borlänge orkade sedan inte stå emot Åker/Strängnäs i ytterligare en match och Åker vann ganska enkelt med 6-1 och var därmed vidare till Playoff 2 med 2-0 i matcher. Enköping gjorde alla sina tre mål i första perioden, men Wings kröt närmre och när 3-2 kom, med knappt halva sista perioden kvar, ja, då blev det rejäl press mot Enköpingskassen. Wings fick dessutom chansen att spela 6 mot 4, då Enköping dragit på sig en utvisning, men hemmalaget gjorde det bra och stod emot och vann med 3-2. Enköping därmed vidare till playoff 2 med 2-0 i matcher. Vimmerby studsade tillbaka efter förlusten i första matchen och vann ganska enkelt med 5-2. Därmed var det 1-1 i matcher där. Halmstad stod upp bra även i andra matchen, mot en av storfavoriterna, och man hade 2-2 efter full tid. I sudden var det dock Kallinge som kunde avgå med segern och därmed avancera vidare till playoff 2, med 2-0 i matcher.

Kiruna, Piteå, Åker/Strängnäs, Enköping och Kallinge alltså vidare till Playoff 2, men Vimmerby och Tranås var tvungna att spela en tredje och avgörande match. Där hade Vimmerby 2-1 inför sista perioden, men med dryga fem minuter kvar av matchen kunde Tranås kvittera och minuten senare satt också ledningspucken i nät. Sedan satte man 4-2 i öppen kasse och Tranås är alltså vidare till Playoff 2.

Playoff 2 inleddes igår och där ställdes Kiruna mot Enköping, Piteå mot ÅKer/Strängnäs, Kallinge mot Huddinge och Tranås mot Olofström. Den sistnämnda matchen var aldrig något snack om saken. tranås hängde med bra till en början, men så drog Olofström ifrån till 5-1 och det repade man sig aldrig ifrån. Olofström vann med 6-2 och har nu läge att avgöra i andra matchen, som spelas imorgon. Det har också Kiruna, som hade 4-0 redan efter första perioden, men Enköping åt sig närmre, enda upp till 4-3, men närmre än så kom man inte och Kiruna kunde vinna med 6-3. Också Piteå har chans att avgöra imorgon. Man slog nämligen Åker/Strängnäs med 3-2. Det matchvinnande målet kom med knappt fyra minuter kvar att spela. Kallinge kunde också de vinna, även om det satt långt in. Man hade 3-1 efter första perioden, men Huddinge gick upp till 3-3. Kallinge kunde dock sätta 4-3 i nät med knappt halva sista perioden kvar att spela och det blev också det matchvinnande målet.

Kiruna, Piteå, Kallinge och Olofström kan alltså avgöra och gå till Playoff 3 imorgon.

Matchen jag och Jocke har pratat om i flera år, enda sedan vi lärde känna varandra 2006, att vi ska gå på. Han är riktig djurgårdare och jag är leksing in i hjärtat, så bara det, hans lag mot mitt, skulle bli en kul grej. tyvärr har ju Leksand och Djurgården inte spelat i samma serie sedan 2006. 2006 var nämligen säsongen då Leksand åkte ur Elitserien senast, men nu när Djurgården också har åkt ur Elitserien spelar lagen i samma divition igen, så nu var det äntligen dags.

Ett fullsatt Hovet, 8094 på läktarna, och två av Sveriges absolut bästa klackar i Järnkaminerna och Superstars kunde inte göra oss besvikna. Det gjorde de inte heller.

En enorm inramning och ett drag jag aldrig har varit med om tidigare under en hockeymatch. Det var nästan så det gjorde ont i öronen ibland.

Vi satt ganska långt ner, precis i utkanten av Järnkaminernas megastora klack. De hade samlat ihop ca 2300 personer i klacken till den här matchen och det hördes vill jag lova. Det går inte att komma ifrån att Stockholmslagen, både Djurgården och AIK, har två av Sveriges absolut bästa klackar, men på ett sätt är Leksand Superstars nästan större. Lilla Leksand, en by på 5 934 invånare år 2010, som ändå är en av klubbarna med klart mest fans runtom i hela Sverige, fans som aldrig sviker, fans som står där, i med och motvind, fans som alltid hejar fram sitt älskade Leksand, fans vars hjärtan slår för klubben vid södra Siljans strand, Leksands IF. Att man har så många fans, överallt i hela Sverige, som står på bortastå var man än spelar, för ett lag i en kommun som inte ens har 10 000 invånare, det är stort.

Nu befann sig Superstars dock på andra sidan av arenan mot där vi befann oss och man hörde faktiskt inte jättemycket av dem tack vare den mäktiga Djurgårdsklacken. Djurgårdsklacken gjorde det också lite svårt att höra var på isen spelet befann sig. Jocke försökte berätta lite vad som hände, men det var ändå lite svårt att hänga med. Trots det var det den absolut bästa matchen jag någonsin har varit på, inkl. Leksand - Luleå uppe i Ejendals arena, som Tegera arena hette då, under Leksands senaste Elitseriesejour. Det här var faktiskt mäktigare.

Matchen då?
Ja, det var en grinig historia med mycket känslor. Första perioden gick skottmässigt klart till Leksand, men det kändes som spelet på isen var betydligt jämnare. 0-0 stod det i vilket fall efter densamma.

I andra perioden var det istället Djurgården som ägde tillställningen och man kunde också ta ledningen, till publikens öronbedövande jubel. 1-0 stod det efter två spelade perioder.

I sista perioden gjorde de blåvita som de gjort ett flertal gånger den här säsongen. Man gick ut och gjorde en grym sistaperiod. Det kändes som att vi fick djurgårdarna precis dit vi ville, kanske lite med hjälp av vissa donslut. Majoriteten av folket på läktarna blev irriterade för att målburen flyttades ur sitt läge vid ett par tillfällen, för att de ansåg att en leksing hade gjort något fult etc. men domarna dömde inget för det och då kom kvitteringen. Mark Hurtubise slog in den och kort därefter gav Jakob Blomqvist Leksand ledningen och då blev det ännu grinigare, både på isen och på läktarna. Jocke hade avrått mig från att ha Leksanssgrejer på mig, med tanke på var vi satt, men en kille hade en Leksandshalsduk på sig och när 2-1-målet kom vet jag inte om han gjorde något mindre smart tecken åt Djurgårdsklacken eller vad han gjorde, men några från klacken tänkte flyga på honom. Några vakter hann dock dit och han med halsduken fick flytta på sig. Det var inte säkert för honom att vara kvar där.

Djurgården försökte hursomhelst trycka på och få in en kvittering bakom vårt Modolån i mål, Oscar Alsenfelt. Han släppte dock inga puckar förbi sig och med knappa minuten kvar kunde Kevin Kapstad sätta 3-1 i nät och segern var ett faktum. Järnkaminerna hördes fortfarande, men det var Superstars där på andra sidan som hördes mest och det var en oerhört skön seger vill jag lova. Det är sådana matcher man vill se, med bra tryck på läktarna, mycket känslor och mycket folk på plats. Nu hoppas jag det blir någon kvalserieresa senare i mars/april. Jag har varit inne på att åka med på en supporterresa i flera år, men det har aldrig blivit av, men nu hoppas jag att det kan bli av!

Jag kan också notera att jag igår skickade hela 98 sms. Det är någon form av rekord måste jag nog säga. Inte ens när jag och Alex messade som mest kom vi upp i den mängden. Nu var det dock till flera olika personer, men det är ändå värt att notera.

Värt att notera är också att jag nu är inne på sluttampen av digitaliserandet av alla mina kassettband som jag spelade in mellan 2002 och 2012. Nästan tio år blev det och totalt 259 band. Det började med att jag spelade in när jag lekte med lego, det s.k. Lego-värld. Jag lekte olika typer av race, eftersom att jag på den tiden var totalt motorfanatisk, tjuvarna anföll staden, det var Gladiatorerna vid något tillfälle och vid ett annat tillfälle var det maraton.

Jag slutade leka med lego 2006, då det sista Lego-världet gick av stapeln, tjuvarna anföll med jätterobotar och det mesta i staden, som ägdes av Michael och som t.o.m. hade namn på gator och svängar, förstördws och invånarna, de som inte dog, flydde från staden.

Efter att Lego-värld var slut fortsatte jag dock att spela in, men nu var det bara ljuddagbok. Jag berättade vad som hände, vad som var bra och mindre bra i mitt liv, när jag träffade min första flickvänn blev det mycket känslor och ännu mer av den varan när jag träffade Alex. Bandspelaren följde med på resor, semestrar, till mormor och gud vet allt. Det är hur mycket minnen som helst och den där bandsamlingen är väldigt värdefull för mig, för den tar en igenom mina tonår med synförsämringar och allt vad det innebar. Enorma flashbacks med andra ord. Nu är allt digitaliserat, vilket har tagit drygt 1,5 år att genomföra. Nu när det är över vet jag dock inte riktigt vad jag ska sysselsätta mig med. Jag började ju att se på Rederiet via Youtube i höstas, men nu har det tagits bort därifrån, vilket gjorde mig smått bestört när jag märkte det för några dagar sedan. Jag får fixa det på något sätt, för jag måste se klart allt och det är mycket kvar. Jag var bara på avsnitt 75 och det finns som bekant hela 318 avsnitt.

Här nedan har ni ett klipp på hur stämningen på ett fullsatt Hovet kan vara. Det är tyvärr fel match, det var när Djurgården vann med 6-2 senast, men stämningen är ungefär densamma.

Här har ni också ett klipp från kvalserien förra våren, matchen uppe i Leksand, när Leksand vann med 2-0 och direkt såg till att Djurgårdens chanser till Elitseriespel den här säsongen försvann. Det är nästan så ögonen tåras av detta. Det är så mäktigt!