Long time ago, men såhär i Coronatider finns det ju plötsligt hur mycket tid som helst att göra saker på, när allt annat blir inställt. Tävlingar, turneringar och mästerskap inom idrotten ställs in eller flyttas, utbildningar, möten och föreläsningar på jobbet ställs in eller flyttas och livet går allmänt på sparlåga. I vanliga fall är det så många helger jag är borta på tävlingar eller läger, så när det väl blir en helt ledig och oplanerad helg tycker jag det är hur skönt som helst att bara vara hemma utan några planer alls, men nu tycker t.o.m. jag att det är tråkigt när det inte händer någonting. Samtidigt är det inte mycket att göra något åt och det gäller bara att vara kreativ och hitta på annat att göra än det "gamla vanliga".

Då finns det även tid för att blogga.

Därför tänkte jag sent om sider berätta lite om Karibienkryssningen jag och bästa vän gjorde för drygt ett år sedan, som en gemensam trettioårspresent till oss själva och vilken present det blev!

Det här är verkligen minnen för livet och det finns hur mycket som helst att berätta om den här resan. Därför tänkte jag att vi dela upp det i två delar. I det här inlägget berättar och visar jag lite från flygresan och själva fartyget. Sedan tar vi resmålen i nästa inlägg.

så, bered er på mastig läsning, men jag kan glädja er med att det även blir ganska mycket bilder i det här!

Planerandet inför resan började nästan ett år i förväg. Vi tittade från början både på All inclusive-hotell i bl.a. Mexiko, Atlantkryssningar och Karibienkryssningar.

Till slut enades vi om en Karibienkryssning.

Då återstod bara att hitta en lämplig och lockande rutt och vi fastnade till slut för en elvanätterskryssning med Celebrity Reflection, med avgång och ankomst i Fort Lauderdale. Däremellan väntade stopp på Caymanöarna, Colombia, Panama, Costa Rica och Mexico.

Flyg och transfers från flygplatsen skulle bokas, hotell i Fort Lauderdale likaså, ESTA-ansökan för att få komma in i USA skulle fyllas i, skickas in och godkännas, vi skulle titta på och enas om utflykter på de olika stoppen under kryssningen och en rad annat småfix skulle ordnas och fixas med. Jag är glad att Jocke har resor som största intresse och har stenkoll på allt sådant där som ska göras och fyllas i, hur man gör och var/när man ska titta för att få bästa priser på allting. Jag hänger mest bara med, men litar fullständigt på honom i de här lägena, för jag vet att han har koll.

Tidigt på morgonen, eller snarare mitt i natten, den 9 mars 2019, var det hursomhelst äntligen dags. Jag hade självklart åkt upp till Stockholm dagen innan och nu ringde klockan 03:45. Då var det bara att ta sig ut till Arlanda och sedan flög vi smärtfritt till München, där vi skulle byta flight för att flyga över till Miami.

Två saker i det här. Först och främst var det första gången jag skulle flyga utanför Europa, så bara den grejen kändes väldigt stor. Vi skulle dessutom flyga med ett Airbus A380, ett av världens största flygplan med plats för drygt 800 passagerare om man konfigurerar planet med en klass, drygt 500 personer om man har både 1st class, Business class och Ekonomy class. Planet mäter nästan 73 meter på längden, är närmre 80 meter mellan vingspätsarna och väger nästan 280 ton, utan passagerare. Kort sagt, planet är gigantiskt! Det har dessutom två kompletta våningsplan, med 1st och Business class på ovanvåningen och Ekoomy class på undervåningen. Det finns dock några säten i Ekonomy class även på ovanvåningen och det var därför vi också kunde sitta där uppe. Bara den grejen, att sitta på övervåningen i ett flygplan, häftigt!

Vi boardade planet på undervåningen, gick igenom hela kabinen, se bilden nedan, och sedan upp för trappan till övervåningen och våra platser, där ni här nedan också kan se mig innan vi lyfte.

Själva flygningen gick förvånansvärt smidigt. Jag lyssnade på musik och halvsov större delen av flygningen och plötsligt var vi framme i Miami, där vi, till skillnad från München, unboardade direkt från övervåningen.

När man har bokat ledsagning utomlands vill de alltid att man ska åka rullstol, trots att det inte är något som helst fel på benen. Jag antar att det dels är det första man tänker på när någon behöver assistans, då är det rullstol, dels kan det kanske vara någon form av försäkringsgrej som inte gäller om man går, för även om man insisterar på att gå så vill de absolut att man ska åka rullstol. På ett sätt känns det lite förminskande, men samtidigt får man välja sina strider litegrann, så jag satte mig vackert i rullstolen och blev skjutsad genom den enorma flygplatsen i Miami.

Killen i säkerhetskontrollen lät precis sådär strikt och hård som man föreställer sig när han frågade i vilket syfte vi skulle in i landet och när han skulle ta fingeravtrycken, "right hand thumb", "right hand three fingers", "left hand thumb", "left hand three fingers" komenderade han.

Vi hade bokat transfer från Miami till Fort Lauderdale och hotellet där vi skulle bo ett par nätter innan själva kryssningen, för att hinna aklimatisera oss lite.

Dagarna i Fort Lauderdale tänker jag dock att vi tar i nästa inlägg. Nu hoppar vi istället till själva kryssningen och fartyget, som ni ser på bilderna nedan. Där ligger det i hamn i Fort Lauderdale och Cozumel, Mexico. I Mexico syns även bjässen Allure of the seas i bakgrunden, ett av Royal caribbeans flaggskepp. Den mäter 360 meter på längden och som bredast 60 meter, har 2704 hytter och tar 6300 passagerare. Den har skridskobana, wolleyboll och basketplaner, sexton! bubbelpooler, fyra simbassänger, två klätterväggar, minigolfbana m.m.

Riktigt så stort var inte vårt fartyg, men Celebrity Reflection tar ändå drygt 3000 passagerare och knappt 1300 personal, så totalt nästan 4400 personer. Fartyget har sexton däck (står sjutton på Wikipedia), har ett antal pooler, barer och restauranger, basketplan, löparbanor, gym och spa, teater, butiker och cafféer och en hel del annat. Längst ner i det här inlägget finns en video med en rundvandring på i stort sett hela fartyget. Där kan ni få en ordentlig bild av hur det ser ut "på riktigt". Här nedan ser ni dock löparbanorna runt fartyget och två bilder tagna från däck 15 och ut över pooldäck 14, en bild på morgonen och en på kvällen.

Vi ser även bubbelpoolen vid solariet på däck 14, The relax lounge vid spaavdelningen på däck 11 och den gigantiska teatern på däck 4-5, dit man gick innan varje utflykt.

Man har med andra ord aldrig tråkigt ombord på de här fartygen, det finns alltid något att göra, även de dagar då man enbart är till havs och inte ligger i hamn någonstans. Att det i stort sätt uteslutande var runt 30 grader och sol, ännu varmare och fuktigare i Colombia och Panama, lite mer ostadigt i Costa Rica, gjorde ju inte saken sämre. Solade vi inte på däck 15 åt vi burgare i Mass grill eller drack drinkar i Sunset bar, Sky bar eller någon av de andra barerna ombord, åt trerätters middag i Opus dinning room på däck 4-5 eller lunchbufé på däck 14. Opus dinning room, jag som solar på "Sundeck 15", Sky bar på däck 14 och vår favorit, Sunset bar på däck 15, ser ni på bilderna här nedan.

Mat och dryck är, som ni ser och märker, centralt på de här krryssningarna. Det finns frukostbufé i buférestaurangen på däck 14 och flertalet andra frukostställen att äta på om man hällre vill det. Jag åt oftast mackor, rökt lax, olika smootthies, färsk frukt och juice, kaffe och någon kaka till frukost. Någon gång, när vi skulle ut på en tidig utflykt, beställde vi även frukost direkt till hytten. Den frukostbrickan ser ni här nedan.

Hytten ja. Det var inte heller vilken hytt som helst. Ett hyfsat rymligt badrum, säng, soffa med ett litet glasbord, TV, minibar, där vi förvarade vatten och läsk som vi bunkrade upp med, och inte minst, egen balkong med solstolar utanför skjutdörrar i glas. Behöver jag ens säga att jag tillbringade många timmar där ute? Bara smaka på det, egen balkong på kryssning i Karibien!

Nu när hösten bara har svischat förbi och vi redan är en bit in i november så passar det väl utmärkt att ta en tillbakablick på sommaren 2019.

Vädermässigt var det inte en lika varm och härlig sommar som 2018, men den hade sina toppar, som på bilden ovan, när jag och mina systrar hade en syskondag i stan, drack drinkar på en uteservering mitt på dagen, åt gott, köpte glass och strosade omkring.

På tal om drinkar så gjorde jag även mina egna drinkar här hemma och njöt av dem under varma sommarkvällar på balkongen. Ett exempel var en Brandy Alexander, som på bilden nedan. Visst ser det gott ut?

Sommaren hade dock även sina ordentliga dalar. Ena veckan var det 12 grader och regn, nästa vecka var det 30 grader och strålande sol, så kontrastrik var den, minst sagt.

Första veckan på min semester kände jag exempelvis att jag lika gärna kunde ha jobbat, för då var det riktigt dåligt väder och jag var ändå bara hemma i stan och tränade.

Därefter slog vädret om och blev jättefint, men innan dess fyllde jag år och hade min trettioårsfest.

Jag prickade in min trettioårsdag på självaste midsommarafton och för en gångs skull var det faktiskt ganska fint väder då.

Släkt och familj var bjudna hit på klassisk midsommarlunch med sill, färskpotatis, gräslök, sallad, skinka, snapps och dricka. Vi fikade så klart också, inte en gång, utan två gånger. Fika är en viktig del i min släkt och först bjöds det på kaffe, mormors drömrulltårta och min egen banansockerkaka och efter lunchen blev det traditionell jordgubbstårta, som jag också hade gjort själv, och det obligatoriska kaffet.

En hel del mat blev det alltså och i present fick jag bl.a. Orreforsljusstakarna och den inramade löpsedeln på Leksands SHL-avancemang ovan, satinlakan, en fin vattenkaraff, förstärkning och förstoring av min id-bricka och kedja i guld och inte minst, ett par varv i en Ariel Atom runt Linköpings motorstadion, tillsammans med en proffessionell förare.

En Ariel Atom är en öppen sportbil som utan registreringsskyltar väger 490kg, har en toppfart på 230km/h och gör 0-100 på 2,9 sekunder.

En upplevelse utöver det vanliga och jag måste ju bara berätta om den, när vi ändå är inne på den, för nu för ett par veckor sedan var det äntligen dags för det hela och här nedan ser ni mig med racingoverall, handskar, huva, hjälm och nackkrage bredvid bilen efter att åkturen var färdig.

Det var jag och en annan kille som hade tid samtidigt, så han fick åka först och var ganska nervös innan, men log från öra till öra när han var tillbaka igen. Jag tyckte bara det skulle bli urkul och jag blev inte besviken!

Känslan var ungefär som att åka bergochdalbana, fast utan backar och med hårda inbromssningar och enorm acceleration istället.

Jag hade gärna åkt betydligt längre än vad jag nu gjorde och det kommer definitivt bli fler gånger i framtiden, för även om det kostar en del så är det helt klart värt det!

Det enda jag kan sakna är att visuellt kunna se hur nära kurvorna man faktiskt bromsar och att se accelerationen när man bara swishar förbi andra bilar, för det gjorde vi. Även om toppfarten inte är extremt hög på den här bilen så är accelerationen bland de bättre i världen, så ut ur kurvor är det inte många bilar av den här storleken som kan mäta sig med den.

Det var helt klart bland det roligare jag har gjort och upplevt och med de orden går vi återigen tillbaka till sommaren och min födelsedag, för på kvällen vankades det ju trettioårsfest.

Jag är väldigt glad för de få vänner jag har, men i sådana här lägen hade jag önskat att jag hade ett lite större umgänge, för nu blev vi bara sju personer.

Jag bjöd hursomhelst på välkomstbål, Gin Russchan med jordgubbar och is, riktigt enkelt och gott!

Därefter chillade vi lite innan vi åt rökt fläskfilé med potatissallad och "vanlig sallad". I den hade jag tomat, gurka, salladsmix, melon, paprika och granatäpplekärnor.

Efter maten blev det snax, mer chill, dricka och så hade jag bestämt mig för att röka en cigarr. Jag har aldrig tidigare rökt, inte ens cigaretter och jag måste säga att det inte var så illa som jag trodde att det skulle vara, men gott var det inte. Jag, Louise, Sofie och Thaer delade på den ute på balkongen, mitt i natten, medan musiken strömmade ur högtalarna inne i vardagsrummet.

En lyckad fest måste jag säga och någon vecka senare vankades det då en efterlängtad semester!

Det blev många dagar vid vårt alldeles egna smultronställe, förhållandevis mycket bad och sol på bryggan, långa promenader längs sjön och landsvägen, med musiken som enda sällskap, fina grillkvällar med mängder av tillbehör, vin och nostalgimusik. Det gick inte att sitta ute riktigt så frekvent som förra sommaren, då vi knappt satt inne en enda kväll, men utsikten över sjön en av de fina och varma kvällarna nu i somras kan ni se på bilden här nedan.

Sådär lät det när August Berg Ä N T L I G E N sköt Leksand till SHL för snart tre månader sedan!

Vägen dit har dock varit krokig och det finns stora likheter med säsongen 2015/16, som också mirakulöst nog slutade i ett SHL-avancemang till slut.

Den säsongen inleddes minst sagt knackigt och Leksand låg sist i tabellen i slutet av november. Då fick Sjur Robert Nielsen kliva åt sidan och Perra kom in i båset. Det gav effekt direkt, Leksand började vinna, klättra i tabellen och slutade till sist fyra i grundserien.

Den här säsongen låg man visserligen inte sist, men väl på nionde plats vid jul, efter nio raka nollpoängare. Då fick Leffe C foten och Roger Melin klev in i båset. Leksand började vinna, klättrade sakta men säkert uppåt i tabellen och slutade fyra i serien.

Likheterna stannar dock inte där.

2016 kokades allt i den korta och intensiva Slutspelsserien, som spelas efter avslutad grundserie mellan lag 3-8 från grundserien och där vinnaren från den korta serien fortsatt har chansen att nå SHL, ner till att avgöras i absolut sista omgången, då Leksand och Mora möttes. Mora var tre poäng före Leksand och sju plusmål, vilket alltså innebar att Leksand var tvunget att vinna i ordinarie matchtid och dessutom göra det med minst fyra mål för att vinna serien.
Vad gjorde man då? Gick in och krossade Mora med 6-0!

I år kokades också allt ner till att avgöras i sista omgången av Slutspelsserien. Det stod mellan Leksand och Västerås. Västerås gjorde vad man skulle och krossade ett avsågat Karlskrona med 7-2.

Leksand var då alltså tvunget att göra sitt med Modo, ett lag man hade haft svårt för under säsongen och bara tagit 3/12 poäng mot. Här var det dock inget snack, Leksand hade 5-0 redan efter första perioden och vann till slut med, just det, 6-0.

Nästa steg mot SHL är sedan att vinnaren från den här Slutspelsserien får möta förloraren i den Hockeyallsvenska finalen, vilken avgörs i bäst av fem.

2016 förlorade Tingsryd den femte och avgörande matchen i förlängning mot AIK. Tingsryd fick då möta Leksand i bäst av tre, Leksand vann två raka och var klart för Direktkval mot Modo.

I år förlorade AIK den femte och avgörande matchen mot Oskarshamn. AIK fick då möta Leksand i bäst av tre, Leksand vann två raka och var klart för Direktkval mot Mora, för tredje året i rad.

När lagen möttes i "Slaget om Siljan" för ett par år sedan håsades det hela upp som det hetaste i hela hockeysverige och det var inte obefogat. Rivaliteten mellan lagen är enorm, vissa familjer där uppe går t.o.m. isär under de här veckorna, för de kan inte vara nära varandra. Överdrivet kan tyckas, men det här är två mindre städer som i stort sätt inte har något annat än sin hockey, hockeyn ÄR Leksand och Mora.

Mora vann detta första Slaget om Siljan med 4-2 i matcher.

Året efter var det dags igen. Slaget om Siljan 2.0. inte riktigt lika upphåsat som året innan, men flertalet av Sveriges hockeyblickar var ändå riktade mot Dalarna. Leksand vann första matchen i Mora med 5-2, men sedan var det roliga slut, Mora vann fyra raka och vann serien med 4-1 i matcher.

Sedan var det då dags i år igen, för tredje året i rad! Bara den grejen är helt sjuk, för det ska till en hel del för att lagen ska få möta varandra i bäst av sju i ett sådant här direktkval.

Nu blev det dock så och äntligen fick vi blåvita jubla!

Leksand var helt utspelat i första matchen, Mora vann skotten med 20-4 i första perioden, men det var leksand som ledde med 2-0. Det var en ledning som dubblades i andra perioden, men trots det blev det till slut ändå spännande när Mora reducerade en gång i andra och två gånger till i tredje perioden. Leksand höll dock undan och gjorde 5-3 i öppen kasse!

Där var det många pesimister som sa att Leksand ju vann första matchen förra året också, och då vet vi ju hur det gick...

Så gick det inte nu, för Leksand vann även andra matchen, efter stor dramatik. Moras stjärna Andrew Rowe drog på sig ett matchstraff redan efter knappt en minuts spel, Leksand fick powerplay och Mattias Ritola passade på att göra 1-0. Snacka om kanonstart och det spedde man sedan på med 2-0 och 3-0 i andra perioden. Precis som i första matchen blev det dock spännande, för Mora reducerade två gånger innan Anton Karlsson gjorde 4-2 för Leksand. Mora reducerade på nytt, men Leksand höll undan och vann med uddamålet!

Inför match 3 uppe i Mora hade jag en dålig känsla i kroppen, den enda match i den här matchserien som jag hade det, och den känslan var befogad, för här fick Mora plötsligt utdelning och gjorde fyra mål på fem minuter i andra perioden och vann till slut ganska enkelt med 5-2, inget snack om saken.

Match 4 nere i Leksand var jämn, Leksand tog ledningen, mora kvitterade och matchen såg ut att gå mot förlängning, men med tre minuter kvar att spela gjorde Johan Porsberger 2-1 för Leksand och Tegera arena fullständigt exploderade, vilket jäkla tryck det var där inne då och på rent adrenalin och vilja gjorde killarna allt för att hålla undan när Mora pressade på för en kvittering mot slutet. Jon Knuts tog en "bra utvisning" när en moring höll på att komma fri mot Axel Brage och Linus Persson vann tekning i defensiv zon med bara sekunder kvar och Leksand kunde vinna matchen med 2-1 och var då bara en enda seger från SHL!

Dagen när det skulle avgöras var en perfekt dag. Det var varmt och soligt ute, jag satt på balkongen och åt glass, strosade omkring här hemma, städade och fixade lite och var inte orolig alls, inte förrän matchen började, då slog oron till med full kraft och den blev inte mindre ju längre matchen gick och ställningen fortfarande var 0-0.

Sedan gjorde Leksand 1-0, Mora kvitterade, men Leksand gjorde 2-1 med halva tredje perioden kvar. Man orkade dock inte hålla undan, utan Mora kvitterade med fem minuter kvar, matchen gick till förlängning och där ser ni ju högst upp i inlägget hur det gick. Jeppe Ollas serverade August Berg, som bara hade att raka in 3-2-pucken i nät bakom Christian Engstrand, hans första mål i A-laget!

Leksand är därmed tillbaka i SHL igen och det på en alldeles speciell dag, nämligen 5 april. 5 april är Tobias Forsbergs födelsedag.

Ingen har väl missat det som hände Tobbe den 26 december?
I Roger Melins första martch som huvudtränare flög Tobbe med huvudet före rakt in i sargen. Han blev liggande och fördes till slut av isen på bår, flögs till Akademiska i Uppsala, där han genomgick en nackoperation, som enligt uppgift gick som planerat. Därefter var det tyst om Tobbe och hans status, tills för en dryg månad sedan. Då skrev han själv ett känslosamt inlägg på instagram, där han berättade att han numera är förlamad från bröstet och neråt, har viss rörlighet i armarna, men ingen i händerna.

Det är så hemskt, så tragiskt, men samtidigt så jäkla fint, allt det som har skett på arenor runtom i Sverige den här vintern. Klackar på olika håll har kört växelramsor med varandra, som ni exempelvis kan se här nedan, där Superstars och Hästenklacken kör växelramsa mellan varandra i Norrköping. Supportergrupper har gjort tifon med budskap till Tobbe, fans från andra föreningar har startat insamlingar och samlat in pengar till hans rehabilitering och Leksands IF själva håller på att starta upp en fond där alla medel oavkortat kommer gå till Tobbes rehabilitering.

Nu när August Berg då hade skjutit det där avgörande målet i Mora stod hela klacken och spelarna på isen och sjöng "Ja må han leva" till Tobbe, så sjuukt fint, ett sådant enormt stöd och jag får nästan tårar i ögonen för att det är så tragiskt och hemskt, men samtidigt så fint!

En säsong som slutade i lycka för föreningen, en lycka som till stor del byggts upp genom en grupp som gått samman och verkligen gjort allt och lite till för varandra och för #19. Tobbe har funnits med i det här hela tiden och det är så mäktigt att se, hur någonting som inträffar utanför isen eller planen får en grupp att gå samman på ett sätt som är svårt att beskriva. Niklas Lidström pratade om det i sitt sommarprat igår också. Då var det en lagkamrat vars karriär tog abrupt slut efter Stanley cup-guldet 1998, när en limousine som han färdades i kraschade mot ett träd.

Vi avslutar med att konstatera att SHL-premuären spelas lördagen den 14 september, den gör det på hemmaplan och den gör det mot Malmö Redhawks.

Här nedan har ni en video jag spelade in efter säsongen där jag sammanfattar säsongen som gått och ger lite tankar och reflektioner.

I helgen som var spelades andra omgången av Sverigeserien och det var sjunde året i rad som vi i Linköping parasport goalball stod som arrangörer.

Det är väldigt mycket att fixa med inför en tävling sådär och i år var det på håret att vi fick ihop det med funktionärer och annat, många av de funktionärer vi tidigare har haft med kunde inte vara med i år, folk har annat för sig och det är helt enkelt väldigt svårt att få tag i folk som kan och vill hjälpa till, men efter ett antal annonser på Facebook, frågor både irl, via messenger och mail så fick vi till slut ihop det.

Linköping är trippel mästare av Sverigeserien, 2016, 2017 och 2018 vann vi hela serien, men det här året är det blytungt.

Första omgången i Stockholm tidigare i mars resulterade i 0 poäng och en målskillnad på 25-74 (-49).

Det är inga smickrande siffror.

På 6 matcher ger det alltså ett snitt på 4,1 mål framåt/match och 12,3 mål bakåt/match.

Man kan alltså säga att vårt snittresultat där var förlust med 4-12.

Anledningen till varför det såg så illa ut var dels för att både Christer Engman och Boris Samuelsson, som har spelat med oss de tidigare åren och som har stått för de flesta målen, nu inte spelar med oss längre. Boris spelar med Hammarby/Brukarhuset, som återigen är på banan, och Christer spelar med IFAS.

Det gör kort sagt att en stor del av vår offensiv försvinner. Christer gjorde 47 mål förra året och Boris gjorde 32. 79 mål försvinner alltså där och när Albin dessutom inte tränar för tillfället så har vi ingen offensiv kvar.

Dessutom bestod det här laget av Jennifer Flisborg, Jimmy Danielsson, Martin Andersson och så fick vi låna in Stig Eriksson från Stockholm.

Det är ett väldigt svagt lag. Jennifer är egentligen den enda som håller bra kvalitet. Jimmy är egentligen domare, men valde att spela med oss här för att vi ens skulle få ihop ett lag. Martin har varit med och tränat ett tag, gör så gott han kan, men har mycket att jobba på. Stig har erfarenhet och rutin, men killen är drygt 70 år, så att han fortfarande ens håller på är en bedrift i sig.

Som ni såg ovan krackilerade dock försvaret rejält, vilket också siffrorna visar. 74 mål bakåt är bara 36 mål färre än vad vi släppte in på hela serien förra året.

Inför andra omgången här i Linköping kunde det således knappast gå sämre och det gjorde det inte heller. Vi lyckades vinna en match och ta seriens första trepoängare, men förlorade å andra sidan fem matcher.

Laget var starkare än senast, men ändå inte särskilt starkt. Det var jag själv, Jennifer, Martin, "Broman", som bara har tränat fem träningar, och så fick Jörgen Andersson hoppa in i några matcher när han inte satt som matchtimer.

Den här gången stannade vi alltså på 3 poäng och en målskillnad på 35-58 (-23).

Det är betydligt bättre än förra gången, men inte bra. Faktiskt inte bra alls.

Snittet blir 5,8 mål framåt/match och 9,6 mål bakåt/match.

Snittresultatet blev alltså förlust med 6-10 om man avrundar.
Det att jämföra med 4-12 senast.

Så det är klart bättre siffror nu jämfört med första omgången i Stockholm, men det är som sagt inte bra och det är alldeles för många enkla mål vi släpper in. Jag och Jennifer är stabila, men ett lag är aldrig starkare än den svagaste länken och just nu är den svagaste länken väldigt svag...

För egen del är jag dock relativt nöjd, särskilt med min offensiv.
Av våra totalt 35 mål gjorde jag 23.
Jag tror aldrig jag har gjort över 20 mål i en och samma turnering tidigare, så att all offensiv nötning som jag har kört i min ensamhet, när jag har varit själv på träningarna, har gett resultat fick jag iaf kvitto på här och det känns bra!

Linköping ligger fortfarande tvärsist i tabellen med 9 poäng upp till närmsta lag och till Göteborg, Hammarby/Brukarhuset och FIFH Malmö, som alla har 27 poäng, är det alltså 24 poäng.

Det lär med största sannolikhet alltså inte bli någon medalj i år och det blev det inte heller under Malmö open tidigare i år.

Malmö open är en av världens största paratävlingar med massor av olika idrotter, däribland goalball, simning, kälkhockey, rullstolsbasket, boccia och bordtennis.

Förra året krigade vi oss till ett guld, när vi slog brittiska Fen tigers i finalen med 6-1.

I år hade vi även här ett betydligt svagare lag än förra året. Christer och Boris spelade med Hammarby, som till slut slutade fyra, efter en snöplig förlust i bronsmatchen med 0-1 mot finska Old power.

Vårt lag bestod därför kort och gott av mig själv, Jennifer, Jimmy, Albin och Lisa Ly från Göteborg. Albin ramlade dock i badrummet och fick åka och sy på fredagen, så han spelade nästan ingenting. Jimmy hoppade in vid några tillfällen, men i stort var det jag, Jennifer och Lisa som spelade konstant och vi gjorde det riktigt bra under fredagen, vann 3/4 matcher och förlorade den fjärde med uddamålet.

Det var långt över förväntan innan helgen, för med tanke på det lag vi förfogade över visste vi att vi skulle få det väldigt tufft och det fick vi sedan också på lördagen, då vi förlorade båda de avslutande gruppspelsmatcherna, slutade fyra i gruppen och fick då möta Fen Tigers, som vvann den andra gruppen, i kvartsfinal.

Där visste vi att vi var tvungna att hitta tillbaka till det trygga och stabila defensiva spelet vi hade under fredagen, men det gick inte alls. Efter bara några minuter hade Fen Tigers gått ifrån till 5-0 och redan där var matchen mer eller mindre avgjord, för vi hade inte den offensiva kraft som vi hade behövt för att kunna hota britternas defensiv.

Så tävlingen tog slut i kvartsfinal, men kvartsfinal var ändå klart godkänt med tanke på det lag vi hade och faktum var att många utomstånde var mäkta imponerade av vår defensiv under fredagen, då vi hade en målskillnad på 25-10 sett över fyra matcher. Sedan orkade vi helt enkelt inte under lördagen och söndagen. Där var siffrorna i stort de omvända, 5-12 i målskillnad på två matcher under lördagen, alltså 10-24 på fyra matcher, om vi ska jämföra med fredagens kanoninsats.

Så 2019 har inneburit stora steg tillbaka rent resultatmässigt, men samtidigt visste vi att det här året skulle bli tufft. Vi får knappt ihop lag till tävlingarna och  de lag vi faktiskt får ihop är svaga, då flera spelare som tidigare har varit med för att se och lära under vissa tävlingar nu får bära ett huvudansvar och som sagt, ett lag är aldrig starkare än dess svagaste länk och det är extremt tydligt just nu.

För mig, som satsar mot paralympics i Tokyo nästa år, blir det ännu tuffare mentala utmaningar jämfört med vad det har varit tidigare och då har det inte varit små utmaningar tidigare heller, då vi inte har den kvalitet på träningarna jag egentligen behöver, att kunskapsnivån från tränarhåll inte heller har varit den bästa alla gånger och att jag måånga gånger får åka in och träna själv.

De senaste åren har ju klubblaget ändå skördat framgångar, även om jag har haft förtvivlat svårt att ta plats i landslagstruppen. Nu när klubblaget också förlorar nästan alla matcher och jag fortfarande inte räcker till för att bli uttagen i landslagstruppen, då blir det väldigt lätt negativa spiraler, för det rimmar illa att vilja bli bäst, men befinna sig i en förlorande miljö. Jag hamnar som mittemellan kan man säga, jag dominerar på våra träningar här hemma och gör överlägset flest mål i våra matcher, men det räcker ändå inte för att slå mig in i landslagstruppen. Nu är jag dessutom inte aktuell för paralympicskvalet i USA om en dryg månad och motivationen är inte på topp just nu, så vi kan väl sammanfatta det hela med att det är väldigt kämpigt rent träningsmässigt just nu.

Ska jag ändå avsluta i positiva tongångar så är det roligaste jag har gjort rent goalballmässigt det här året att spela Super european goalball league (SEGL) med Göteborg. Det är ungefär som fotbollens Champions league, så de bästa klubblagen i Europa möts och gör upp om vem som är bäst i Europa.

Göteborg har kanske en bit kvar till att vara absolut topp i Europa, men det sammarbete jag på egen hand har byggt upp och etablerat med dem är guldvärt för att jag ska få matchspel på den nivån jag behöver och som jag inte får med Linköping. Det är dessutom alltid lika jäkla roligt att spela med de killarna, jag trivs bra med dem och vad det verkar så trivs de bra med att spela med mig också, så det är verkligen en win-win.

Helgen i Malmö blev dock tung rent resultatmässigt för oss, vi förlorade alla fem matcher, men det var fruktansvärt roligt, både att spela match på den nivån och att spela med Göteborg igen. Jag gjorde dessutom mål i en av våra matcher, mot Saltinis från Litauen. Mitt skott är ganska dåligt på den nivån, men det blir dynamik med de andras skott, som är betydligt hårdare och med mer finess än vad mina skott har, så killen mittemot mig gick på släpp, alltså när bollen går i marken, för att han trodde den skulle komma snabbare än vad den gjorde, så när bollen passerade honom hade han ju redan slängt sig inåt och bollen var snyggt placerad ute vid stolpen. Kul! Synd bara att jag inte fick det målet i statistiken. Såg sen efteråt att Oscar fick det målet istället för mig, men alla som var där såg att det var jag som gjorde mål, så det kändes bra!

Nu är det snart sommar och som vanligt har vi inte tillgång till någon hall då, så det blir gym i sommar. Först ska toppningen till USA göras, även om jag inte ska med dit, därefter har jag ett par veckors semester med enbart lättare träning och så kör vi igång med hypertrofin i mitten/slutet av juli. Det blir en kort periodicering, för nästa toppning är redan i början av oktober, då det är EM i Tyskland.

Hoppas ni alla har haft en bra vår och att ni får det bra tills vi hörs nästa gång!

Nu när 2018 har övergått i 2019 för över en månad sedan så är det väl på tiden att sammanfatta året som gått.

2018 blev, precis som jag önskade och hoppades, ett betydligt lugnare år än 2017, som ju var kanske mitt mest händelserika år någonsin sett till grundläggande förändringar. Jennifer och jag flyttade isär och ett 5,5 år långt förhållande var över, jag fick mitt examensbevis efter över sju års studier, var på anställningsintervju och fick jobbet som ombudsman för Synskadades riksförbund Östergötland, och Julian flyttade till Karlstad och våra fem år som team var därmed över. Mitt liv såg kort saght helt och fullständigt annorlunda ut i slutet av 2017 jämfört med början av detsamma.

Sådana grundläggandr förändringar blev det sådan tur var inte under 2018.

Jag hoppades på att 2018 skulle bli ett betydligt lugnare år där jag skulle komma till ro och i ordning med min relativt nya tillvaro med jobb och som singel.

Så blev det också, även om året inte bara blev en lugn tillvaro i en grön oas av lummiga träd och växter.

Ledsagningen var ett sådant smolk i bägaren, förlorade vänner ett ännu större smolk i samma bägare.

Ledsagningen blev kanske inte lika upp och ner som hösten 2017, efter att Julian flyttade, då jag hade tre olika personer som hjälpte till under knappt fyra månader, inkl. Nalin, som också hängde med en bit in på 2018. Sedan tog hon nästa steg i livet och påbörjade en utbildning. Då hanns inte ledsagningen med och rekrytterandet efter nya ledsagare startade på nytt.

Den här gången gick det dock tack och lov relativt snabbt. Jag blev bara utan ledsagare i ett par veckor innan Jonna, Jenny och Maya rekryterades. Plötsligt kunde jag alltså ha flera ledsagare anstälda, vilket min handläggare på kommunen tidigare sagt att jag inte kunde ha, eftersom jag har ledsagning genom SoL, inte genom LSS.

Tre ledsagare var perfekt, men såhär tio månader senare är det bara en kvar och det ska rekryteras nya ledsagare igen. Jonna droppade av innan sommaren p.g.a. studierna och Maya ska sluta nu också, av samma anledning.

Tråkigt för min del, som då måste börja om från början med nya personer en gång till, men så är det tyvärr med ledsagare. Julian, som hängde kvar i fem år, är lite av ett undantag, för annars är det ofta så att man har ledsagningen som en bisyssla till något annat. Det fungerar ett tag, men inte i det långa loppet. Gemene man har i regel tillräckligt med att få ihop sitt eget liv med allt man där vill hinna med och att då lyckas passa in det med någon annans liv som man ska hjälpa för att dennes vardag ska fungera är inte det lättaste. Det är nästan omöjligt och då blir det sådär att man får nya ledsagare lite nu och då och då blir det ju att man får börja om från början med att lära känna varandra igen.

Det andra smolket i bägaren handlar om förlorade vänner. Julian och jag har tyvärr tappat i stort sätt all kontakt under året. Jag har inte hört något alls från honom på över ett halvår och han har inte svarat på mina meddelanden. Tråkigt när det blir så, för jag hade gärna fortsatt hålla kontakten, särskilt som jag inte har så många vänner här i närheten alls. Ännu färre har det blivit nu också, när Linda och jag i stort sätt inte heller har någon kontakt längre. Anledningen till detta är invecklad, så den storryn tänker jag inte ta här, men i grunden handlar det om roller och att hon tog personligt väldigt illa upp när hon i höstas blev åsidosatt som tränare. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt privat heller och det är givetvis väldigt tråkigt, för henne som person har jag absolut inget emot, tvärtom, jag saknar henne väldigt mycket...

Utöver dessa båda smolker i bägarna så har år 2018 varit ett bra år med stora framgångar med klubblaget, guld i Malmö open, totalseger i Sverigeserien för tredje året i rad och brons i Stockholm paragames, silver för min del, då jag spelade med Göteborg i elitklassen, en fullständigt magiskt fin och underbar sommar, ett VM på hemmaplan och en skidresa till Idre.

Skidor är alltid lika roligt och den här gången fick jag dessutom åka med riktiga proffs. Jonte, som jag har åkt med tidigare år, kunde inte följa med det här året. Att hitta ledsagare som kan och vågar åka med mig är inte heller det lättaste, eftersom att jag håller relativt hög klass, om jag får säga det själv utan att skryta. Därför fick vi "låna" ledsagare uppe i Idre. Jag fick åka med Molly, Petter och Lisa. Lisa hade praktik där uppe och det blev inte så bra när hon ledsagade. Hon hade aldrig gjort det innan och vi sniglade oss ner för en ganska snäll blå backe. Till hennes försvar ska dock sägas att det var veckans sämsta dag rent vädermässigt den dagen, men hon tyckte det kändes obehagligt och lämnade över ledsagningen till bara Petter och Molly. Molly hade ledsagat tidigare och det fungerade kanon. Vi gav oss utan problem ner för bland systemets brantaste svarta backar. Petter hade jobbat heltid uppe i Idre i nästan tjugo år och hade åkt skidor betydligt längre än så, så han lärde ut en hel del små tekniska detaljer under veckan och efteråt måste jag ju säga att jag blev väldigt sugen på att satsa alpint för att försöka nå paralympics i framtiden. Vägen dit är dock lång. Först och främst handlar det om att hitta någon att åka med, sedan ska det sponsras på något sätt och det blir dessutom väldigt mycket resande, eftersom att det här i närheten inte direkt finns några alpina möjligheter. Dessutom har jag ju goalballen också, så vi får se, men det är helt klart något som lockar för framtiden!

När vi då är inne och snuddar vid goalballen och landslaget så blev jag till slut inte uttagen till att spela själva VM i sommras heller, vilket hade varit grymt häftigt och få förunnat att få göra under sin idrottskarriär, men numera är jag van vid att inte nå hela vägen fram och bli uttagen till mästerskap och liknande, det här var åttonde mästerskapet i rad som jag inte blev uttagen till sedan jag kom in i landslaget för snart nii år sedan.

Bara att ha fått vara med på vägen fram till VM var dock häftigt och den sammanhållningen vi hade i gruppen innan VM, en så stark gemenskap och sammanhållning har iaf jag inte kännt i landslaget tidigare. Vi jobbade väldigt mycket med teambuilding av olika slag och det tyckte jag gav stora resultat. Att Sverige sedan slutade åtta i VM är också en stor framgång, särskilt med tanke på vilka förutsättningar vi har jämfört med de flesta andra stora nationer, där spelarna är heltidsproffs. Det är vi inte i Sverige. Här har vi vanliga jobb eller studier vid sidan av all träning och all tid som vi över huvudtaget lägger ner på elitsatsningen.

Trots att jag själv då inte blev uttagen till VM-truppen var jag, Albin och Louise nere i Malmö under finaldagen och såg både semifinalerna, bronsmatcherna och finalerna för både damer och herrar. En väldigt häftig upplevelse! Varmt var det också när vi var där nere och dagen efter hängde vi i Mallmö, solade och köpte den godaste hallonsorbeten jag någonsin har ätit, på Lilla glassfabriken. Kan varmt rekomendera den om ni hänger i Malmö i sommar!

Sommaren ja, den var ju heelt insane! 25-35 grader i tre månader, från i början av maj till början av augusti. Det blev knappt ens någon vår, för det var snö här i början av april, tre veckor senare var det 20 grader och sedan fortsatte det bara, så hela maj och juni innehöll mängder av soltimmar på balkongen efter jobbet och på jobbet satt vi ute och åt lunch nästan varje dag.

I juli och mitt livs första "riktiga" semester blev det mestadels tid i stugan, vilket måste vara bland de finaste minnena från året. Kanonfint väder varje dag, kaffe och frukost på verandan, långa promenader för mig själv, lyssnandes på musik, och därefter ett dopp i sjön, där termometern till slut visade 30 grader! Till och med jag, som i vuxen ålder har blivit världens badkruka, kunde bada i över en timme. Det var varmt som i Medelhavet och vi simmade runt ön ett antal gånger

Sommaren innehöll också ett besök i Västervik med mamma och pappa, räkmackor på Valö, syskon och kusinbio i stan och middag tillsamans med mormor och alla syskon och kusiner, så ja, sommaren var fullständigt awesome!

På jobbet har jag under året kommit in mer och mer i mitt arbete, breddat kontaktnätet med både politiker, skolor och annat folk, fortsatt jobba för att införa fler syninstruktörer i kommunerna runtom i länet, hållt i en politisk paneldebatt med samtliga åtta riksdagspartier, plus ett ytterligare parti, där fysisk och digital tillgänglighet, färdtjänst och kollektivtrafik, ögonvård och syncentraler, habilitering/rehabilitering och arbetsmarknad diskuterades, skrev ihop och skickade ut en enkät till riksdagspartierna innan valet, åkte runt och undersökte tillgängligheten i valstugorna innan valet, ordnade träffar med politiker i frågan kring handikappersättningen, vilken var en väldigt stor fråga för hela organisationen i början av året, var på en rad olika utbildningar för ombudsmän från hela Sverige, både fysiska och webbaserade, fortsatt jobba med vår Facebooksida, föreläst i skolor, haft möten med både ledningen för ögonkliniken och med syncentralen, läst in mig på olika rapporter och undersökningar och en mängd annat.

Ja, ni ser, mitt jobb är väldigt brett, men jag trivs kanon och hoppas jag blir kvar i många år fframöver, för det är väldigt roligt!

Kärlekslivet är dock tvärdött, men det är inget jag lider över i nuläget. Jag trivs oftast med att vara singel och att bo själv, även om det ibland känns lite tomt och ensamt. Min lägenhet börjar dessutom bli väldigt hemtrevlig nu om jag får säga det själv. Emma och jag var ju på Ikea i höstas och införskaffade både blommor och blomkrukor, en pidestal att ha dem på, en tavla till vardagsrummet, kuddar och kuddfodral till soffan, en lampa till sideboardet, nya gardiner till sovrummet och lite annat, så nu jäklar börjar det bli riktigt nice!

Julen blev precis lika mysig och underbar som den brukar vara, tillsammans med mammas sida av släkten hemma hos mormor, precis som det "ska vara". Nästa år kan det dock bli så att vi är hos Emma och Matsa istället, för nu är det nära inflytt i deras nya hus. Det blir häftigt, att flytta in i ett hus som man själv varit med och bestämt materialval, färger och ytskikt, det måste vara stort, men är inget jag direkt saknar, för jag är en lägenhetsmänniska och längtar inte alls efter att bo i hus i framtiden.

På tal om hus så har mamma och pappa också flyttat under året som gått och därmed är mitt barndomshem ett minne blott. De bodde där i 31 år och det var mitt hem under mina 24 första år av mitt liv. Lite konstigt känns det att aldrig mer komma tillbaka dit, alla minnen och allt vi gjort innanför det husets fyra väggar, men mamma och pappa trivs bra i nya lägenheten och de har fått det väldigt fint, mysigt och hemtrevligt där också.

De orden får avsluta årets första inlägg och det inlägg som också får sätta punkt för år 2018.

Hoppas ni alla hade ett bra och lugnt nyårsfirande och att ni har haft en bra start på 2019, för det får jag nog säga att jag har haft!

Lite överdrivet dramatisk rubrik kanske, men just nu är det tungt på flera plan, men framförallt träningsmässigt.

Det går inte alls som jag vill och önskar just nu.

Enligt min träningsplanering hade jag lagt in en toppning nu till SM, som spelas här i Linköping om en vecka. Den toppningen började jag träna för redan i början av juni, när VM gick av stapeln i Malmö, men någon toppning är det inte tal om. Det är inte ens nära...

Anledningarna till det är i huvudsak tre som jag ser det:

1, Jag har ådragit mig en ännu mer envis förkylning än den jag hade för ganska exakt ett år sedan och som höll i sig i nästan tre veckor. Nu har den hållit i sig i snart fyra veckor. Med andra ord är det snart fyra veckor helt utan träning.

2, Det var extremt strul med hallen tidigare i sommar, vilket gjorde att vårsäsongen hastigt och lustigt tog slut och att vi inte kunde börja träna igen förrän nu i september.

3, Kommunikationen mellan mig och mina ledsagare brast lite i somras, vilket gjorde att semestern blev förlängd med ett par veckor och viktig träning därmed försvann.

Den sista punkten är kanske mer av akademisk betydelse, men självklart påverkar det ändå.

Jag hade planerat för två helt lediga veckor, både från jobb och träning. Därefter hade jag tänkt köra igång med gymträningen igen. Så blev det inte, för Maya var hemma i Sölvesborg hela sommaren, men det visste jag redan, så det var ingen big deal. Jonna jobbade hela sommaren och hade inte tid att ledsaga. Jenny var i Grekland den veckan jag tänkte börja träna och i stockholm veckan efter. Det gjorde att jag inte hade några ledsagare och fick vackert vila två veckor till. Förvisso skönt med den sommaren vi hade, men inte enligt min planering.

När jag och Julian hängde var det här aldrig något problem. Ville jag köra så körde vi, även om han gjorde något annat. då fick vi kanske ta det senare på kvällen eller så, men vi löste det alltid och det där med när vi skulle ha semester var inte ens något vi pratade om. Därför tänkte jag inte på det nu i somras heller, men det är definitivt något vi får ta med oss till nässta år, att vara mer tydliga med när vi ska vara lediga.

De andra två punkterna har haft betydligt större inverkan på min toppning.

I våras nämnde Agneta på vårt kansli att lokalbokningen hade sagt något om att hallen där vi tränar skulle renoveras någon gång under sommaren/hösten, men de kunde inte säga när eller hur lång tid det skulle ta. Agneta poängterade dock att om vi inte skulle kunna träna där fick de se till att ordna en annan hall åt oss och få dit våra mål, som är fastmonterade i hallen där vi är nu.

Sedan hörde vi inget mer om det, inte förrän tisdag 29 maj.

Då kontaktade Mats på kansliet Linda och sa att renoveringen startade redan dagen efter, onsdagen den 30 maj. Den skulle sedan hålla på hela sommaren, så hastigt, lustigt och väldigt snöpligt tog vårsäsongen alltså slut.

Då var det bara tu att vårt landslagsmässiga huvudmål det här året låg innan sommaren och inte efter, som det oftast brukar vara. Hade det legat på höstkanten hade jag plötsligt fått stora problem med min träning.

Efter detta fick vi inte någon information alls gratis, utan vi fick själva jaga lokalbokningen för att reda i hur lång renoveringen skulle vara och hur de hade tänkt lösa det om den drog över och in på vår höstsäsong.

Till slut fick vi iaf tag på lokalbokningen och fick veta att renoveringen planerades hålla på tills i september. Fram tills dess fick vi träna i en annan hall i vallastaden, men vi hade ingen adress dit, visste inte hur vi skulle få tillgång till hallen eller om vi ens kunde få dit alla våra bollar och annan utrustning, för den var ju kvar i vår ordinarie hall.

Vi fick så småningom tag i vaktmästaren på Vallastaden, men han hade inte fått någon information alls om att vi skulle träna där, så han kunde inte hjälpa oss med taggar och nycklar och annat. Dessutom var detta mitt i semestertider, så inte förrän i augusti lyckades vi lösa de bitarna. Då hade jag redan hunnit vara i kontakt med lokalbokningen och frågat kring rutinerna för vems ansvar det är att meddela berörd hall/arena att en klubb ska träna där, om det är lokalbokningen som ska göra det eller om det är vårt ansvar som klubb att göra det.

Sent om sider fick jag svar på detta och då är det numera tydligen så att de har ett nytt bokningssystem och då är det upp till vaktmästaren på aktuell hall/arena att uppdatera sig på vem/vilka som ska vara där, men lokalbokningen erkände att det ditills hade fungerat lite si och så med det.

Hursomhelst så visade det sig till slut dock att trots alla ansträngningar med att försöka få till en tillfällig hall att träna i medan Tokarp renoverades så blev det bara en energitjuv, för det blev inga träningar alls i den hallen.

När det till slut hade löst sig med tillgång till hallen var någon tvungen att hämta nycklar och taggar mellan 07:30-15:00. Problemet är bara att alla vi jobbar, så ingen hade tid att hämta dem. Så till slut fick Agneta på kansliet fixa det och när vi väl fick nyckeln var det bara en vecka kvar innan vår ordinarie hall skulle öppna igen efter renoveringen.

I början av september kom vi iaf igång med träningarna i en helt nyrenoverad hall, nya fräscha omklädningsrum och duschar och dessutom nytt golv i hallen. Ett helt annorlunda golv jämfört med det gamla. Det här är väldigt mycket mer stumt och inte alls lika glatt som det gamla. Det gör att både bollen och en själv beter sig annorlunda jämfört med det gamla golvet.

Skönt var det i vilket fall att komma igång med träningarna igen, första träningen på drygt tre månader och med tanke på det var det en helt okej träning.

Därefter har det dock inte heller gått som jag önskar och vill. Tre bollpass har det blivit för min del. Tre bollpass på drygt fyra månader. Det är inte direkt optimalt för att toppa inför ett svenskt mässterskap.

Förkylningen har satt ännu fler käppar i hjulen.

Det började med att jag var och föreläste för snart en månad sedan. Det kändes lite jobbigt att prata så högt och så länge, men det gick bra. Senare på eftermiddagen försvann dock bara rösten. Jag kunde knappt prata alls och dagen efter var det ännu värre. Jag har aldrig tappat rösten helt, men det här är nog det närmsta jag har varit att göra det. Jag blev helt däckad, hade feber, ont i halsen, snorade och kunde inte prata. Jag var hemma från jobbet torsdagen 13 september, var sjuk hela helgen och var även hemma måndagen och tisdagen veckan efter. Därefter kände jag mig tillräckligt pigg för att kunna jobba, men träna var det fortfarande inte tal om.

Jag fick vackert vila drygt en vecka till, innan jag förra torsdagen äntligen kände mig frisk igen. Jag och Christian körde ett bollpass själva, ett förhållandervis bra bollpass måste jag ändå säga, men framförallt var det skönt att få lite boll i kroppen inför tredje omgången av Sverigeserien, som spelades i Göteborg i helgen som var.

Den här gången spelades alla matcher under lördagen, eftersom att IFAS tyvärr inte fick ihop något lag den här gången. Majoriteten av IFAS består av landslagsspelare på damsidan och just då var de i Polen för att spela B-EM. Det gick bra och de tog brons och därmed en plats i A-EM till nästa år. Grattis tjejer!

Det gjorde i vilket fall att det bara var tre lag med och dubbelmötena med både FIFH Malmö och Göteborg under lördagen gav två vinster och två förluster för oss. Vi vann 10-2 och 11-3 mot FIFH Malmö, men förlorade 2-7 och 3-4 mot Göteborg.

Innan helgen visste vi att vi var tvungna att få stopp på Oscar Alverstedt, som Göteborg just nu lever väldigt mycket på rent offensivt. Han gjorde 24 mål på fyra matcher i helgen och har gjort totalt 81 av Göteborgs alla 132 mål. Tyvärr lyckades vi inte alls med detta. Även jag hade stora problem med hans skott och släppte in minst två spelmål. Dessutom gjorde jag sex-sju höga bollar och släppte in alla utom en sttraff, så av de 16 mål vi totalt släppte in på fyra matcher var jag inne på minst sju av dem. Det är inte bra. Inte bra alls.

Visst, Oscar skjuter bra numera, ur ett landslagsperspektiv har han ett helt okej skott, men vi har ju skyttar som skjuter betydligt bättre och om jag hade problem med Oscars skott här skulle jag få enorma problem med skotten på landslagslägret nu i helgen och SM nästa helg...

Nu blir det inte ens något landslagsläger för min del i helgen, för med facit i hand skulle jag nog inte ha spelat alls förra helgen. Jag blev betydligt tröttare än vanligt, orkade inte lika mycket som vanligt och någonstans där i bakgrunden fanns nog förkylningen kvar, för efter helgen blev det värre igen, vilket har gjort att jag inte har tränat något alls den här veckan heller. Landslagsledningens bedömning var då, helt korrekt, att jag skulle vara hemma nu i helgen och vila.

Det är som sagt helt rätt beslut, men det är väldigt frustrerande att jag inte alls är där jag vill vara just nu och det känns inte alls bra inför SM nästa helg...

Utöver träningen går det inte särskilt bra i hockeyn heller. Det är visserligen underbart att det äntligen är igång igen och precis som alltid var det obeskrivligt att kliva ut på Norra i premiären mot Tingsryd för ett par veckor sedan.

Det var med andra ord supporterresa upp till Leksand då, en väldigt rolig resa. Vi vann också med 2-1, utan att imponera, men därefter har det gått knackigt. 3-4-förlust i sudden borta mot Karlskoga, efter att BIK haft 2-0 efter 2 minuuters spel, 2-1-seger hemma mot Västervik, 1-4-förlust i Övik mot Modo och 1-2-förlust i sudden mot Vita hästen nu i onsdags. Spelet ser väldigt energilöst ut, det finns ingen plan och matchen mot Hästen var, enligt Pelle Marklund på Radiosporten, en av de sämsta matcher han hade sett under de senaste säsongerna. Sämsta publiksiffran i Tegera sedan 2012 var det också, 3 092 åskådare.

Nej, det går inte alls just nu och redan nu, efter fem omgångar, har AIK nästan dubbelt så mycket poäng som Leksand.

Nu ikväll möter vi Södertälje borta och på söndag är det just AIK på Hovet. Vi måste upp flera snäpp för att ha chans på poäng där, så vi får väl se hur det går...

Nu blev det här ett väldigt negativt inlägg känner jag, men som jag skrev i början så känns det tungt på många plan just nu. Det går inte alls som jag vill, men ska jag ändå avsluta positivt så är jag väldigt glad för det jobb jag ändå har, även om det "bara" är 50%. Just nu passar det mig dock utmärkt och enligt en rapport som Sifo gjorde på uppdrag av Synskadades riksförbund i våras så framkom det att det bara är 47% av alla som har en grav synnedsättning i arbetsför ålder som har ett arbete. Det är anmärkningsvärt och att det var så illa trodde jag kanske inte på förhand, men ju mer jag har jobbat i den här organisationen under det senaste året, ju mer har jag förstått och inssett vilken tur jag har haft. Att den här tjänsten dök upp precis när jag var klar med mina studier och att jag gjorde så bra ifrån mig på intervjun att samtliga i styrelsen var överens om att det var mig de ville anställa. Jag har förvisso ett ganska bra självförtroende och alla de bitarna, så även om det här jobbet inte hade dykt upp så lämpligt hade det nog löst sig på något sätt ändå, men att det är över 50% av alla med en grav synnedsättning som inte har något jobb gör att jag ändå är väldigt tacksam för det jobb och den tillvaro jag ändå har i nuläget. Jag trivs kanon på jobbet, jag har en egen lägenhet, en fast inkomst och en helt underbar och fantastisk släkt och familj som alltid finns där och ställer upp i alla väder!

Så, nu blev det väldigt långt här, men jag hoppas ni har orkat läsa hela vägen hit och så hörs vi när vi hörs igen. Ha det fint tills dess alla där ute!

Något jag alltid har saknat att kunna göra är att gå ut och gå en promenad och lyssna på musik.

När du inte ser blir det ju tyvärr mer eller mindre omöjligt, eftersom att du hela tiden måste fokusera hörseln på vad som finns och händer runtomkring dig, ifall du exempelvis möter någon, cykel eller gående, för att lyssna efter hur ljudet studsar mot omgivningen, för att på så vis kunna höra var byggnader, busskurer, träd eller parkerade bilar står och utifrån det dels veta var du är, dels kunna veja för och undvika hinder som du antingen vet ska finnas någonstans där i närheten, eller ännu värre, hinder som inte brukar vara där, exempelvis ett vägarbete, en parkerad cykel eller en nyss utställd trottoarpratare.

Att gå med ett par lurar i öronen då skulle i stort sätt kunna likställas med att för en seende ge sig ut på vägarna i mjölkvit dimma, det kan vara livsfarligt, för du ser i princip ingenting.

Nu är det dock möjligt att med teknikens hjälp kunna gå ut och gå en promenad och samtidigt lyssna på musik, även om du inte ser!

Appen Blindsquare talar nämligen om för dig vad som finns i din omgivning. Det finns mängder av inställningar för att ställa in vad appen ska förmedla för information och vad den ska hoppa över, men allt från adresser, korsningar och gatunamn till affärer, restauranger, skolor, idrottsplatser och torg kan den förmedla. Dessutom går det att lägga in egna platser i appen, om det är något som inte finns i den, men som man själv vill ha som ett landmärke.

Jag har inte vågat använda den i stan än så länge, för där är det så mycket att hålla koll på ändå när man är ute och går, men i somras använde jag den väldigt mycket i stugan och det mina damer och herrar, det ska jag säga var en enorm frihetskänsla, att bara kunna gå ut och gå helt själv, lyssna på musik och hitta hem igen. Det är kanske inget som ni som ser ens tänker eller reflekterar över, men wow säger jag bara!

Fortfarande är det dock så att jag inte heller där vågar mig ut med ett par hörlurar med musik i på huvudet, men min bärbara högtalare gör sitt jobb där och på omvägar hörde jag t.o.m. att jag visst råkade väcka några som sov i en husvagn längs vägen när jag gick förbi. Det var absolut inte tidigt på något sätt, då hade jag dämpat musiken lite, men nu var klockan utan tvekan förmiddag och jag hade ganska hög volym på.

I stugan finns det i vilket fall inte så mycket som kan hända längs vägen, en kringelkrokig landsväg som förvisso trafikeras en del, men det finns inga andra vägar att "råka" svänga in på eller så, så mitt största problem tidigare har varit att jag inte vet när jag är tillbaka igen, eftersom att huset ligger precis vid vägen och jag lika gärna skulle kunna gå förbi det om jag inte hör någon av de andra på tomten.

Med Blindsquare är det dock inget problem längre, för nu säger appen till när jag är tillbaka igen.

Den säger även till när jag närmar mig sjöns slut ungefär 2km bort, för "sjöns slut" har jag lagt in som en egen plats, eftersom det är dit vi oftast har gått tidigare när jag inte har varit ute och gått själv.

Nu när jag är ute själv har jag ibland vänt vid sjöns slut, men oftast gått en bra bit längre ändå, så att promenaderna oftast blir runt 7km.

Återigen måste jag bara belysa vilken frihet det är att ge sig ut sådär! Att bara dra på sig skorna efter frukosten och ge sig ut längs landsvägen, med sjön på höger sida, skog och vegitation på vänster, känna solens strålar värma, feel good-musik ur högtalaren, vara borta drygt en timme och direkt efteråt gå ner till bryggan och bara slänga sig i sjön, där vattnet nådde upp mot 30 grader nu i somras, det är nästan helt oslagbart, helt klart några av den här även i övrigt helt galet fantastiskt fina sommars absoluta höjdpunkter och mest minnesvärda ögonblick!

Nu återstår det bara att börja använda appen även på hemmaplan, men här går det ju inte riktigt att gå runt med en högtalare som det pumpar musik ur och jag vill som sagt inte ha slutna hörlurar heller, så i det fallet får det nnog bli någon form av öppna lurar, som även släpper in omgivande ljud. I stan finns det ju dock betydligt fler ställen att gå fel på än vad det gör längs en landsväg, men appen kan nog kanske åtminstone hjälpa mig att veta ungefär var jag är någonstans...

Nu var det återigen länge sedan jag skrev och det böjar bli tjatigt att jag börjar nästan varje inlägg med de orden, men nu är snart mitt livs första "riktiga" semester över och vilken semester det har varit!

Jag var ju orolig för att sommaren skulle ha passerat när det var så extremt varmt redan i maj, men så blev det inte. Istället har värmen bara fortsatt och med undantag för några dagar där runt midsommar så har det varit 25-30 grader i nästan tre månader, vissa dagar t.o.m. ännu varmare än så, för någon vecka sedan hade vi flera dagar i rad när termometern visade 32-33 grader. Någon dag var det helt galna 36! Det är helt sanslöst, men jag tror bara det här är början på hur det kommer bli i framtiden. Varje sommar kanske inte kommer bli såhär varm, men jag tror definitivt att det kommer bli vanligare och då ligger Sverige inte så bra till. Vi är inte rustade för detta och alla bränder som härgar runtom i landet är väldigt otäcka, samtidigt som regn behövs för både bönderna och deras jordbruk, men även för alla stackars djur som går ute i den här hettan.

I stugan har vi som ni vet egen brygga och i den sjön brukar det kunna bli upp mot 25 grader om det är en varm sommar. Nu är det 30 grader, alltså rena Medelhavet! Jag har nog aldrig badat såhär mycket som jag har gjort nu i sommar, det går att ligga i hur länge som helst och det är bara skönt. Då ska ni dessutom veta att jag normalt sett är en riktig badkruka nuförtiden, så att jag säger det är verkligen något utöver det vanliga.

Så även om jag är en ren soldyrkare, älskar sol och värme, så tycker t.o.m. jag att det kan få regna ordentligt nu och även bli lite svalare. Det är nästan outhärdligt när man inte har någon ac inomhus och det varken finns någon svalka utomhus eller inomhus, det är liksom lika varmt oavsett var man befinner sig och temperaturen går ju knappt ens under 20 grader någon gång på hela dygnet. Har sovit med öppen balkongdörr flera nätter nu på slutet, men det gör ju knapt någon skillnad. Så läs noga nu, jag ber till vädergudarna om rejäla mängder regn nu snart!

På måndag börjar jag jobba efter fem veckors ledighet och på jobbet har vi åtminstone väldigt svalt inomhus, så det ska bli skönt och det ska faktiskt också bli kul att komma tillbaka till jobbet. Den här semestern lär jag dock aldrig glömma, den varmaste sommaren någonsin och nu till helgen läste jag att det kunde bli upp mot livsfarliga 50 grader i södra Europa. Då smälter nästan asfalten, klimatanläggningar slås ut, infrastrukturen slutar fungera och människor kommer att dö. Tänk er bara om det här är början på någon slags dystopi, där värmen inte försvinner, utan bara fortsätter och fortsätter. Då kommer vi alla gå under förr eller senare, för Sverige är inte byggt för de här höga temperaturerna...

Nu tror jag kanske inte att det kommer bli så den här gången, vi kommer nog att behålla våra årstider, det kommer bli kallt även denna vintern, men jag tror som sagt inte det är någon omöjlighet att det här blir normalt i framtiden...

När det är såhär varmt är det ju hursomhelst väldigt gott att ha något riktigt kallt att dricka, allra helst isvatten eller liknande. Det är dock inte det jag tänkte presentera nedan, utan något som visserligen kan vara kallt och väldigt gott ibland, men som absolut inte ersätter vatten på något sätt! Jag ger er nämligen en liten jämförelse av de båda Noccosorterna Hallon/citron och Persika som jag spelade in för ett tag sedan.

Gymgrossisten hade "bars mania" med upp till 50% på vissa sorrter, så det blev en rejäl beställning därifrån med flera olika sorters bars, Propud shakes, Gainomax och Nocco.

Jag var väldigt glad att mamma och pappa hjälpte mig att hämta ut paketen när de kom, så att jag slapp konka hem dem hela vägen från affären, för att det skulle bli tungt kunde jag gissa, men 19 resp. 12kg var mer än jag trodde att de skulle väga!

Nåväl, se videon nedan och berätta gärna vad ni tycker om de båda Noccosmakerna om ni har testat dem!

Nu var det återigen nästan en månad sedan jag bloggade igen, men det är nog lika bra att konstatera att det är såhär mitt bloggande ser ut just nu. Det är inte särskilt frekvent, inte särskilt glammoröst eller särskilt tilldragande, but that's how I am. Vill ni stanna kvar och läsa så gör ni det, annars gör ni det inte. Bloggen kommer iaf garanterat att finnas kvar, men vill ni av någon outgrundlig anledning ha ett mer frekvent flöde av mitt liv så rekomenderar jag Facebook.

Hursomhelst, det har hänt en hel del sedan jag skrev senast, jag har fylt år, varit på mörklagd promenad med politiker i stan, varit ute och ätit med mormor, ett VM har avslutats och ett annat VM har tagit sin början, midsommar har firats, jag har badat, tillbringat massa tid både i stugan och ute på balkongen, just nu har jag mitt livs första "riktiga" semester och sommaren har fortsatt att leverera.

Först måste vi ju dock bara nämna den helt ofattbart fina och underbara maj som vi hade i år! Det var 25-30 grader i nästan en hel månad, sol mer eller mindre varje dag, vi satt ute på jobbet, drack kaffe och åt lunch, för att inte tala om den eftermiddagen när vi tyckte att vi behövde lite personalvård, så vi gick helt enkelt till Bosses glassbar och satte oss där och åt glass i solen, jag schtekte timme efter timme på balkongen, drack islatte eller iste , badade i 25-gradigt vatten här i stugan och gick många fina och långa promenader med Maya. Bättre promenadväder går inte att få!

Hela månaden förflöt i något slags högsommar-mood och det gick knappt att förstå. Normalt sätt har vi kanske två-tre sådana dagar varje sommar, om ens det. Nu var det så i nästan en hel månad och dessutom redan i maj. Inte ens kvällarna blev kalla. Det gick utan problem att sitta ute tills runt midnatt. Det var som utlandet och jag är inte alls avundssjuk på de som åkte utomlands där och då, för när Sverige visar sig från den sidan, då finns det inget som slår vårt magiskt vackra och fina avlånga land!

Nåväl, nedräkningen på jobbet inför semestern började så smått ta fart, alt började saktas ner redan i början av juni, så sista månaden på jobbet kan jag inte direkt säga var särskilt hektisk, men det var skönt och nu är den då här, mitt livs första "riktiga" semester. Jag började ju jobba i höstas och aldrig tidigare har jag haft ett jobb som har gjort att jag har haft regelrätt semester. Visst har jag varit ledig, men då har det varit sommarlov från studierna. Så även om det inte blir lika lång ledighet nu, så är det ändå betald ledighet och det känns stort på något sätt.

Jag kommer tillbringa två av mina fem veckor här i stugan och sedan har jag inte så mycket mer planerat. Vi får se vad som händer, men troligtvis händer det inte så mycket alls, eftersom att jag inte har så många vänner i närheten att göra spontana saker med. Det är något jag saknar och ibland känns det t.o.m. lite ensamt, som när syster messade till en kompis på kusins student tidigare i juni och frågade om de skulle ut och ta ett glas vin efteråt. Bara sådär. Sådant vill jag också kunna göra, men det har jag ingen att göra med. Mer om det tar vi dock i ett annat inlägg.

Här vill jag ha en mer positiv känsla, för det är ju trots allt sommar och vilken sommar vi har! Det var ett par veckor där runt midsommar, så klart, då det var lite sämre väder, men nu har värmen återvänt och den kommande veckan ska det bli mycket sol och runt 25 grader. Perfekt för att vara i stugan, så räkna med mycket tid på bryggan och kanske ett och annat dopp för att svalka kroppren litegrann!

Midsommar ja. Den firades i år nere i Skåne hos en av mina bästa vänner. Ett väldigt lugnt firande tillsammans med hennes familj och grannar, men tågresan ner dit blev desto mer händelserik. Utanför Hesleholm blev vi nämligen stående i nästan två timmar. Det var bara ett spår öppet där och ett annat tåg skulle passera norrut. Det tåget fick dock problem, så där stod vi. Till slut bestämdes det att vårt tåg inte skulle rulla vidare och att det blev ersättningsbussar från Hesleholm och vidare söderut, men när resten av passagerarna fick reda på det hade jag redan fått VIP-information av en väldigt snäll tågvärd, som fixade taxi åt mig och sedan följde mig dit. Ingen av oss hade tidigare varit i Hesleholm, så det var spännande, men ibland ska man ha fördel av att ha ledsagning.

Strax innan midsommar fyllde jag också år och det firades hemma hos mamma och pappa. Egentligen skulle vi ha varit här i stugan då också, ,men nu ska mamma och pappa flytta till hösten och därför ville jag ha ett sista födelsedagsfirande i mitt barndomshem. Det kändes nästan lite sorgligt, men det blev ett bra och fint firande med god mat, grillat kött och majs, bönsallad, några kalla såser och andra tillbehör. Väldigt fräscht och gott. Sedan blev det så klart också hederlig klassisk jordgubstårta och kaffe. Ett väldigt fint och lyckat firande och jag vill bara tacka min underbara familj och släkt som delar dessa fina minnen med mig. Tack för att ni finns!

Veckan efter midsommar, min sista arbetsvecka innan semestern, innehöll både grillning med gamla poddgänget hemma hos Ida, grillning med tillhörande kubbspelande och bubbelpool med delar av laget hos Jennifers föräldrar och restaurangbesök tillsammans med mormor, alla syskon och kusiner. Hon fick det i födelsedagspresent av oss, mormor, och hon uppskattade det. God mat, som ni ser på bilden ovan, gott vin och efteråt blev det glass på Bosses igen. Deras legendariska och omtalade marängswissglass är ju nämligen helt fantastisk!

Den blir dock slagen på fingrarna av den glass jag åt i Malmö när jag, Albin och Louise var där för att se finaldagen av goalball-VM i början av juni, jäklar vilken god glass det var!

Jag är inte mycket för sorbeter annars, men här tog jag hallonsorbet, för det var ju så hiskeligt varmt ute, 29 grader den dagen, och jävlar så god den var! Godaste sorbeten jag har ätit och t.o.m. godaste glassen jag har ätit i sverige. Den avnjöt vi utanför den lilla glassboden, på en bänk i skuggan. Lilla glassfabriken heter stället om ni har vägarna förbi och det rekomenderas å det varmaste!

Goalball-VM nämde jag också. Det var ju egentligen därför vi var i Malmö. Vi hade alltså ett VM på hemmaplan, i Sverige, och nu när fotbolls-VM är i full gång kan jag inte låta bli att jämföra de båda idrotterna. Det är orättvist och går egentligen inte att göra, men jag gör det ändå. Det Janne Andersons mannar är på väg att göra borta i Ryssland är ofantligt stort, häftigt och mäktigt, det förtjänar all uppmärksamhet som det får, men ett annat VM, som t.o.m. gick på hemmaplan, fick knappt någon uppmärksamhet alls. Jag gissar att ingen av er som läser, bortsät från er i Skåneregionen, ens visste att vi hade ett VM i Sverige för knappt en månad sedan?

I Skåne uppmärksammades det relativt mycket och vår lagkapten, Fatmir Seremeti, stod t.o.m. som ansikte utåt för mästerskapet och sågs både på affischer och på medaljerna som senare delades ut, det fanns flertalet artiklar i lokala media, SVT gjorde någott reportage och Radiosporten hade ett par inslag, men det var ju inte ens i närheten av fotbolls-VM just nu och det är som sagt inte alls konstigt. Vi håller nämligen på att få ett nytt historiskt idrottsinslag i Sverige, likt VM-bronset 94. Sverige har alltså, om någon nu skulle ha missat det, vunnit sin grupp före Mexiko, de regerande världsmästarna, Tyskland, är utslagna och bara det är en sensation. Vem hade trott att Sverige skulle vinna gruppen och att Tyskland skulle bli utslaget? Inte jag åtminstone!

Sedan får Sverige Schweiz i åttondelsfinal, vinner med 1-0 och nu är man i kvartsfinal mot England på lördag. Ett England som tog sig vidare på straffar mot Colombia. Det är många straffavgöranden vi har haft och det är många skrällar vi har sett. Holland och Italien missade t.o.m. VM, Tyskland försvann i gruppen och såväl Argentina och Portugal som Spanien försvann nu i åttondelen. Stornation efter stornation försvinner och det råder fotbollsfeber i hela landet. Det är så kul att se. Dagen då Sverige slog Mexiko med 3-0 var samma dag som vi var ute och åt med mormor och det var fotboll och gula tröjor överallt. Folk hälsade på varandra, pratade om matchen med allt och alla, log mot varandra och liksom öppnade upp sig. Det var en så varm och härlig stämning och känsla över hela stan. Idrotten skapade en gemenskap och det är faktiskt både häftigt och kul att se och ta del av den här fotbolllsfesten här på hemmaplan. Utan att jinksa så tror jag dessutom att det finns goda chanser till att det räcker ännu längre än till kvartsfinal...

Vid kvartsfinal tog det dock stopp för Sverige i goalball-VM, om vi återgår till det, så vi fick inte se Sverige när vi var nere för att se matcherna under finaldagen, då semifinaler och medaljmatcher spelades.

Vi hade goda förhoppningar om att få se Sverige, men efter att vi spelat 8-8 mot Argentina, slagit Australien med 13-5, Turkiet med 4-2, Algeriet med 9-1 och förlorat 9-2 mot Belgien, 15-6 mot Litauen och 5-6 i den avslutande gruppspelsmatchen mot Kina, så slutade vi trea i gruppen och fick möta de regerande världsmästarna, Brasilien, i kvartsfinal.

En kvartsfinal som vi tyvärr förlorade med 9-3. Det var dock jämnt väldigt länge och rann inte iväg förrän under de sista minuterna. Så vi pressade dem väldigt bra och Brasilien gick sedan och vann hela mästerskapet, efter en rysare mot Litauen i semin, som Brasilien vann med 7-6 efter förlängning, vilket ni kan se i videon längst ner i inlägget, och sedan övertygande 8-3 mot Tyskland i finalen.

Det var väldigt kul att se goalball på så hög nivå på så nära håll, för det kommer vi troligtvis aldrig få göra igen. T.o.m. mamma och pappa var nere en dag för att titta, trots att jag inte blev uttagen att spela, för det här var lite av en once in a lifetime-chans.

En väldigt fin och minnesvärd resa till Malmö var det hursomhelst och vädret gick som sagt inte att klaga på!

det gjorde det inte heller den dag då jag var ute och gick en mörklagd promenad i stan med en ledamot från Centerpartiet, Julie Tran. Hon var med under paneldebatten vi hade i maj och var väldigt entusiastisk och positiv efteråt, så jag tänkte att det var bäst att smida medan järnet var varmt. Det ledde till att hon kom upp till vårt kansli en av mina sista dagar innan semestern och vi begav oss ut i stan för att både åka buss och försöka orientera oss nere på resecentrum, båda två med vit käpp och hon med en svart ögonbindel, som ni ser på bilden.

Syftet med det hela var att hon skulle få en större inblick i och förståelse för vad det innebär att orientera sig utomhus när man inte ser, vilka svårigheter man dagligen stöter på och vad som är viktigt att tänka på när man bygger om eller bygger nytt. Hur extremt viktiga hållplatsutropen är på bussarna, hur fantastiskt mycket det skulle underlätta om vi fick in linjeutrop på bussarna också, att sinusplattor, ni vet, de refflade plattorna som finns på tågstationer eller i andra utomhusmiljöer och som man ska kunna orientera sig efter med hjälp av käppen, kan utgöra ett komplement, men absolut inte är en fullgod tillgänglighetsanpassning, hur svårt det är att veta var man ska gå när bussarna inte alltid stannar på samma ställe, hur svåra sinusplattorna är att känna även under optimala förhållanden, d.v.s. när det inte är snö, fallna löv, grus eller annat som täcker dem, hur viktiga ticksignalerna är vid övergångsställen och varför s.k. gångfartsområden, där alla typer av trafik ska samspela med varandra, är en så dålig lösning.

Julie var nöjd med dagen och fick många aha-upplevelser och min förhoppning är också att hon tog med sig både ny kunskap och erfarenhet från vår lilla promenad, som avslutades med kaffe och lite tankar och reflektioner på vårt kansli.

Avslutningsvis har ni här nedan alltså videon från semifinalen i VM mellan Brasilien och Litauen. Det var en häftig match att se och det här är i förllängningen och när Brasilien avgör. Njut av goalball på riktigt hög nivå!

Mitt senaste inköp kan nog mycket väl bli en ny materiell ögonsten!

För ett tag sedan auktionerade Leksand ut matchanvända tröjor från säsongen som var.
Auktionerna startade på 500kr och givetvis höll jag koll på dem och när upploppet väl närmade sig lade jag in en stöt.

Innan dess hade jag rangordnat alla tröjor i den ordning jag helst ville ha dem.
Vissa drog iväg som tusan i pris och givetvis var det flertalet av de tröjor även jag helst ville ha, typ mattias Ritola, Jon Knuts och Tobbe Fopp, men till slut lyckades jag ändå klicka hem en tröja som låg ganska högt på min lista, nämligen vår interna poängligavinnare, #23 Alex Friesen!

Tröjan ni ser på bilden är alltså matchanvänd av Friesen under slutdelen av säsongen som var.

Jag tänker inte avslöja vad jag fick betala för den, för det är inte relevant, men jag kan väl säga som så att en en replika med tryckt nummer och namn på kostar 899kr och med tanke på det så var det här klart värt, även om mamma och pappa höll på att få slag när jag berättade priset.

När vi ändå är inne på Leksand och hockey så tänkte jag att vi går igenom säsongen som var, från början till slut, men vi gör det inte i text, utan vi gör det med hjälp av de videos i ämnet jag har spelat in under säsongens gång. Då kanske det åtminstone blir lite mer attraktivt för er läsare än att bara se massa tråkig text om hockey som typ ingen av er ändå läser, alternativt så hoppar ni bara över allt.

Innan säsongen tyckte jag truppen såg intressant ut. Vi hade gjort oss av med "rätt" spelare och värvat intressant.

Trots ett väldigt intressant lagbygge och mängder av tyngd och erfarenhet inledde vi säsongen väldigt knackigt. 9 poäng på 9 matcher, tränarrokad och allmänt kaos gjorde att ledningen till slut agerade och man lyckades vända skutan. Segrarna och poängen började rulla in och runt jul hade vi klättrat hela vägen upp i serieledning. Trots det fanns det visst fog för oro när det återigen börjades få grus i maskineriet.

Vi lyckades dock återigen vända skutan och slutade till slut på en andraplats i grundserien, bakom suveränen Timrå. En Hockeyallsvensk final mellan just båda dessa väntade alltså och såhär snackade jag upp den.

När den Hockeyallsvenska finalen väl drog igång var det dock inget snack om saken. Timrå och kanske framförallt #54 jonathan Dahlén blev för bra för Leksand, som föll med 3-0 i matcher och därmed var det dags för repris på förra årets kkokande höjdpunkt i direktkvalet, nämnligen Daladerby i bäst av 7 mellan Leksand och Mora.

Tyvärr gick det inte som vi ville den här gången heller, även om det rent spelmässigt var betydligt jämnare i år jämfört med förra året och med lite mer marginaler och tur på vår sida hade det kunnat gå på ett helt annat sätt eller åtminstone gått till sex eller sju matcher. Nu vann Mora med 4-1 i matcher och Leksand spelar därmed kvar i Hockeyallsvenskan även nästa säsong.

Det har nu gått drygt två månader sedan kvalet avgjordes och det har hänt en hel del i truppen efter det. Vissa tunga tapp, typ Daniel Bertov till Rögle, Patrik Norén till Skellefteå, Anton Öhman till Malmö, Emil Bemström till Djurgården och Matt Carey till Karlskrona. Ändå är det betydligt fler glädjeämnen måste jag säga, för både Mattias Ritola, Oskar Lang och Johan Porsberger, plus hela fjärdekedjan med Martin Karlsson, Jon Knuts och tobbe Forsberg stannar i klubben. Dessutom har man värvat poängmaskiner från förra säsongen, exempelvis Trojas poängkung Tor Immo och Thomas Walkvae-Olsen som öste in poäng i Södertälje. Dessutom har vi fått in ordentlig tyngd och rutin på backsidan med Daniel Gunnarsson och Mattias Karlsson, båda från Karlskrona. Så jag tycker det ser intressant ut inför nästa säsong, men innan dess ska vi njuta av en förhoppningsvis fantastisk sommar med lika fint och underbart väder som det har varit nu under den senaste månaden!

Nu var det återigen ganska länge sedan jag skrev, men det är nog helt enkelt något ni får stå ut med nuförtiden, för även om det har varit mindre att göra på jobbet nu jämfört med i mars, så har jag ändå jobbat och känt mig aningen stressad över den politiska paneldebatt för regionala riksdagspartier som vi ska ha nu på torsdag och som jag har huvudansvaret för och som jag kommer att styra och vara lite moderator under.

Det är mycket som ligger bakom kullisserna sådär, saker som man kanske inte tänker på när man är på en aktivitet, men som tar tid. Det ska letas mailadresser till politiker, det ska skrivas inbjudningar, både till politikerna och våra medlemmar, det ska skrivas och skickas påminnelser till de som inte anmält sig, det ska struktureras ramar och formuleras frågeställningar för själva debatten, som ska bollas med den intressepolitiska grupp som vi har skapat, lokal ska bokas, anmälningar ska tas emot och skrivas upp, frågeställningarna ska skriivas ut, både på svartskrift (vanlig tryckt text) och punktskrift, letas ledsagare/funktionärer som kan hjälpa till att servera fika, springa med mikrofoner etc. till dem som har begärt ordet osv. Så det är många småsaker sådär som tar tid och det har det varit väldigt mycket med under de senaste veckorna, samtidigt som det har varit mycket ledigt.

Först var det Valborgshelgen, där jag var ledig sex dagar i rad, eftersom att jag hade jobbat lördagen innan, då vi hade distriktets årsmöte, och då bytte jag plats med torsdagen, så att jag blev ledig torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och tisdag.

Det blev väldigt lugna dagar, nästan lite för lugna, så att jag ville att det skulle hända mer än vad det faktiskt gjorde, men jag var iaf en sväng hos mamma och pappa och vi i poddgänget var en kväll hos Albin och Louise.

Sedan jobbade jag onsdag och torsdag den veckan, var ledig fredag, lördag och söndag, då vi hade landslagsläger, jobbade måndag, tisdag och halva onsdag innan Kristi himmelsfärd, då jag var ledig torsdag, fredag, lördag och söndag.

Då var jag i stugan för första gången i år och det var en helt perfekt helg! Eon har hjälpt oss att såga ner träd som stod lite i vägen, så lördagen tillbringade vi med att släpa, dra och bära grenar som vi elldade upp, men söndagen blev väldigt chill. Strålande sol och 26 grader. Helt perfekt och det blev frukost på verandan, mat och fika ute i solen och så diskade jag så klart lite också, för det är ju lite min lott i stugan. Övervägde t.o.m. om jag skulle premiärbada, men så blev det inte.

Sedan hade vi möte hela måndagen kring arbetsmiljö och arbetsfördelning med vår personalchef från Stockholm, och så var jag själv i Stockholm på fortbilldning för alla oss ombudsmän i onsdags och igår.

Så nog har det varit mycket att göra alltid, samtidigt som det har varit mycket ledigt och perfekt högsommarväder med 27 grader som varmast och mestadels strålande sol i över en vecka. Wow! Jag bara älskar det och det har blivit mycket tid ute på balkongen, luncher utomhus och så har jag och maya varit ute och gått, hamnade på en klipphäll någonstans och satt där och pratade i över två timmar. Underbart och det är fachinerande hur lätt det är att prata med och umgås med den tjejen!

Nu var det dock egentligen inte det som det här inlägget skulle handla om, för nu är det ju så att den här bloggen har firat tio år för några veckor sedan! Tio år, fattar ni!

Det var en dag i början av maj 2008 som jag blev inspirerad av en tjej i skolan, en av våra treor som alltså skulle ta studenten då om någon månad, som hade sin bloggadress uppskriven på msn, åh, gamla underbara msn!

Jag klickade mig hursomhelst in hos henne och efter att ha läst lite där så blev jag inspirerad till att starta en egen blogg, så det gjorde jag.

I början var det mest vardagliga och tråkiga inlägg utan något egentligt innehåll, korta och täta inlägg var det, men med tiden blev det mer genomtänkta inlägg med långa målande texter om känslor och händelser.

Den här bloggen har fått vara med om både det ena och det andra under alla de 121 månaderna som den har sett dagens ljus. Jag har skrivit 905 inlägg, det här blir det 906:e, och går man tillbaka i arkivet, som jag kan göra ibland och begrava mig i gamla minnen, så kan man läsa om mitt livs första förhållande, min student och allt studentfirande innan den, när jag träffade mitt ex just här via bloggen, målande och euforiska beskrivningar av de känslor som där och då fanns inom mig, det totala mörkret och förvirringen när det sedan tog slut med henne, lite som en blixt från klar himmel, hela min goalballkarriär, alla tävlingar och turneringar, när Jennifer kom in på allvar i mitt liv, när vi knappt ett år senare blev ett par som sedan höll i 5,5 år, semestrar i Spanien och lyxkryssningar med Royal Caribbean, när jag började kolla lägenheter och slutligen flyttade till Mjölby, när jag och jennifer drygt ett år senare flyttade till Linköping, alla jular och nyårsfiranden under ett helt decennium, när Tissen kom hem till mig och sedan gick bort drygt ett år senare, när jag och Jennifer tog hand om Samson, när vi efter 5,5 år beslutade att gå skilda vägar, när Julian efter 5 år som min ledsagare flyttade till Karlstad, alla mina studier, både gymnasie, alla träffar med Elitidrottsskolan och universitetsstudier med allt från dramakommunikation och handikappvetenskap till sociologi och folkhälsovetenskap, min examen och hur jag sedan vågade hoppa för att få lägenheten jag nu befinner mig i innan jobbet och således min ekonomiska status var säkrad, men där jag gjorde rätt, för jag fick jobbet och trivs kanonbra!

Som ni ser, det har hänt enormt myckert på tio år, men jag är oerhört glad över att ha den här bloggen och det här arkivet att kunna gå tillbaka och återuppleva gamla minnen och händelser genom, det är bl.a. därför jag har stannat kvar på samma ställe under alla de här åren, för att allt då finns samlat på ett och samma ställe. Visst, det går att flytta över inlägg till nya bloggar osv. men det här har ändå på något sätt blivit "hemma" på den virtuella scenen för mig och som det ser ut nu har jag heller inga planer på att sluta blogga, även om inläggen kanske inte kommer lika frekvänt nuförtiden jämfört med tidigare.

 

För tio år sedan bodde jag i vilket fall hemma hos mamma och pappa, skulle snart fylla 19 och gick fortfarande på gymnasiet, var liten och tanig, hade knappt startat upp min goalballkarriär, hade aldrig stått på Norra stå, hade inte börjat äta gröt till frukost, hade aldrig haft ett förhållande och var egentligen en helt annan människa än vad jag är nu.

Nu fyller jag snart 29, har pluggat klart och har både ett jobb och en egen lägenhet som jag trivs väldigt bra i, har varit kandidat till två paralympics och har varit med i det svenska landslaget i snart åtta år, har biffat på mig rejält jämfört med back in the days, älskar att stå på Norra stå, har samlat på mig enormt med kunskap och erfarenheter,  är som sagt egentligen en helt annan person nu jämfört med när jag startade bloggen för tio år sedan och inte minst, tänk så många nya kontakter man knyter till sig, både djupa vänskapsrelationer och mer ytliga kontaktnät, under tio års tid, det är nästan hissnande när man tänker efter.

Drar man det ett steg längre så blir det ju väldigt intressant att se var jag står om tio år till, vad som har hänt då, var jag bor, om jag bor själv eller tillsammans med någon, vad jag sysslar med, om jag fortfarande har kvar blogggen då och vilka kunskaper och erfarenheter jag då kommer att ha samlat på mig som snart 40-åring. 40! Alltså, det låter heelt orimligt känner jag, känns märkligt att jag blir 30 nästa år också måste jag säga, för så "gammal" känner jag mig inte alls...

Så, med det sagt riktar vi ett stort grattis till min ständiga följeslagare under alla de här åren, min plattform där jag alltid har kunnat skriva av mig och där det snarare är kvalitet som går före kvantitet när det gäller inlägg, 905 inlägg på tio år är kanske inte så imponerande, men kvaliteten på iaf de flesta av inläggen är väldigt hög, tycker jag.

Grattis bloggen!

Det har nu gått drygt en vecka sedan vi nåddes av det oerhört tragiska beskedet att Tim Bergling, aka. Avicii, bara 28 år gammal, lämnat oss.

Många välkända ansikten har lämnat oss under de senaste åren och det är alltid lika hemskt och sorgligt, men när en ung person gör det, oavsett känd eller inte, då blir det extra chockartat, för det är liksom inget man förväntar sig och jag tror aldrig jag kommer glömma när jag fick veta att Avicii hittats död. Vi var hela familjen hemma hos mamma och pappa, satt runt köksbordet och hade precis ätit årets första grillade kött. Det är lite samma sak som de som levde när Olof Palme blev skjuten, 28 februari 1986. De glömmer aldrig vad de gjorde då. Eller 11 september 2001, det glömmer vi heller aldrig och jag tror det blir samma sak nu.

Det är så ofattbart och hela världen är i sorg. Det går knappt att förstå hur enormt stor han var, vilka avtryck han har lämnat och vilket geni han var. Både han, Otto Knows och Oliver Ingrosso växte upp tillsammans, levde för housemusiken och alla tre blev mer eller mindre kända världsartister. Att Avicii hade låg närvaro i skolan, men ändå fick MVG när han tog dit sin dator och visade vad han gick för, att han redan innan en låt var satt visste hur den skulle låta och hur han skulle göra för att nå dit, att han hela tiden låg både ett och fyra steg före i processen, att han helt enkelt var ett musikaliskt geni, det råder det ingen som helst tvekan om.

Nuförtiden finns det de som tycker att vem som helst kan göra musik, för det är "bara att ladda ner ett program och fixa och trixa lite". Visst, det ligger väl viss sanning i det, det är lättare att skapa och producera musik nu jämfört med tidigare, men steget därifrån till att göra elektronisk musik som går hem hos folket och därifrån ytterligare till att nå den nivå som Avicii gjorde, det är något helt annat och det gör inte vem som helst. Det finns nog få, om ens någon, DJ i världen som gör EDM på samma briljanta sätt som Avicii och när en sådan världsartist går ur tiden alldeles för tidigt, då sörger hela världen. Kyrkor runtom i världen har hyllat hans musik, bl.a. Oscarskyrkan i hans hemförsamling, Domtornet i Utrecht och De Domtoren (kan vara samma kyrka som ovan).

För min del blir det också lite extra känslosamt jämfört med andra kända namn som lämnat oss, kanske för att Avicii var lika gammal som jag och att det därför liksom blir närmre och mer påtagligt. Jag önskar även att jag hade kunnat delta i minnesstunden. Nu hade jag inte möjlighet till det, men Avicii, med sin bakvända keps och laptop, kommer alltid finnas i mitt hjärta, för han är en av de artister jag har lyssnat allra mest på under de senaste åren och en av de artister där man så gott som alltid var säker på en ny superhit vid ett nytt släpp.

Därför vill jag avslutningsvis lyfta fram några, i mitt tycke, av hans främsta låtar, The days, Wake me up, Levels, Without you, The nights, Waiting for love, Seek bromance, Fade into darkness och Silhouettes.

Såhär på söndagskvisten och efter en helg med underbart väder, vi hade rena sommaren i fredags, 24 grader och strålande sol, så tänkte jag ge er lite musiktips som ni kan ladda lurarna med under alla vårpromenader som är så underbara just den här tiden av året.

Nuförtiden lyssnar jag på mycket svensk musik, oavsett om det handlar om tropical house, edm, svensk elektronisk hiphop eller annat.

Här är i vilket fall några av mina favoriter just nu, 2 blyga läppars senaste singel som släpptes nu i fredags, Du är så jävla fin, låten som just nu toppar topplistorna, Hov1's Hon dansar vidare i livet, Ninjaneers Skillnaden och Mahalo, en liten skräll när det gäller mig med Ida Redigs Allting som vi sa från Melodifestivalen, och Stina Velocettes Ska det va såhär, en låt med en väldigt tänkbar och sann text.

Egentligen hade jag tänkt bädda in låtarna direkt här i inlägget, men jag lyckas inte. Spotify har gjort om det på något sätt, så jag kommer inte åt bädda in-funktionen längre. Är det någon av er andra som vet hur man gör nuförtiden?

I vilket fall så får ni därför nöja er med länkarna till låtarna, en liten missräkning måste jag säga...

Den förstnämnda är hursomhelst väldigt glad och trallvänlig och sådant brukar offtast gå hem hos mig.

Den andra är lite dystrare i tonen, men ändå väldigt melodisk, går i stil med Norlie & KKV, som jag tycker gör väldigt bra musik, och sätter sig verkligen på hjärnan.

Den tredje är ganska tung House, men ändå på svenska, en riktig träningslåt som, iaf på mig, får adrenalinet att pumpa lite extra.

Den fjärde är också Ninjaneers och också det är ganska tung House, men kanske mer "party" än "träning" om vi jämför med Skillnaden.

Ida Redig gick inte ens vidare från sin deltävling i Melodifestivalen, men jag tycker det är den bästa låten i hela tävlingen, precis sådär glad och trallvänlig som jag gillar. Man blir glad av den.

Stina Velocette har en grym bas i sin låt som får väggar och annat att vibrera om man har de resurserna i sin anläggning, men det primära i den låten är ändå texten, som är väldigt tänkvärd. Den handlar om kvinnors utsatthet, skuld och skamkänslor och belyser det sneda i samhället när det gäller det faktum att kvinnor inte känner sig trygga när de vistas i offentliga miljöer, särskilt då kvälls och nattetid, och att samhället allt som oftast tar mannens parti.

2 blyga läppar - Du är så jävla fin Hov1 - Hon dansar vidare i livet Ninjaneers - Skillnaden Ninjaneers - Mahalo Ida Redig - Allting som vi sa Stina Velocette - Ska det va såhär